Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 2 september 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 ÏDUN m
Onkel David.
Skiss för Idun af Sophie Linge.
ågon knackade pä dörren till herr Ba-
T r nes arbetsrum — en rädd, dröjande
knackning.
Första och andra gången hörde han den
ej —, ty han var djupt inne i en svårlöst
kalkyl — men då den ännu en gång åter
upprepades, ehuru om möjligt ännu mera
osäker än förut, vände han sig tvärt om på
skrifstolen och kastade en mörk blick neråt
dörren, hvilken ledde ut till förstugan.
»Hvem är det?» frågade han med ej så
litet af retlighet i rösten, ty han hade än-
nu hufvudet fullt af de beräkningar han ej
kommit till rätta med.
Dörren öppnades på glänt och ett ljus-
lockigt hufvud stack sig försiktigt in genom
springan.
»Jag kommer visst olämpligt och kan
vänta till en annan gång — onkel har kan-
ske brådtom nu?»
»Inte så utan» — svarade herr Bane —
»men du kan ju komma in ändå, Mary,
ifall det är något af vikt du har att säga. »
Mary steg nu helt och hållet öfver trö-
skeln. Hon såg sig omkring i det stora
ljusa rummet, hvilket var nästan främman-
de för henne, ty det hörde ej till den egent-
liga våningen, och hon hade vanligtvis in-
gen anledning att söka »onkel David» där.
»Jag är så ledsen, om jag stör dig, on-
kel» — sade hon —- »men det är någon-
ting, som jag länge gått och tänkt på, och
jag ville så gärna tala först med dig en-
sam, innan jag framställer saken för tant
Vivika. Jag tror, att — att hon kanske skulle
komma att sakna mig litet, när jag är borta,
samt därför sätta sig emot planen, och det
är därför jag behöfver ditt stöd, onkel Da-
vid. »
Bane, som fortsatt med att klottra siffror
på en bit papper, sprang häftigt upp från
stolen och ställde sig framför Mary, som
tagit plats bredvid skrifbordet.
»Borta» — upprepade han — »borta —,
hvad menar du med det?»
En varm rodnad färgade Marys kinder
och ögonlocken sjönko djupt öfver de klara
blå ögonen. Nervöst strök hon med han-
den öfver sitt hvita förkläde och plockade
på dess broderier.
»Det är så svårt att komma fram med
hvad jag ha att säga — både du, onkel,
och tant ha alltid varit mycket goda emot
mig, och jag har hos eder haft ett hem så
godt, att ej många värnlösa flickor ha det
på samma sätt, men — men ...»
Hon kände, hur onkelns blickar brände
henne, och vågade ej slå upp ögonen för
att möta dem.
»Men du har tröttnat nu» — ifyllde han
bittert.
»Onkel David!» — ropade Mary — »säg
inte så, det gör mig så ondt. Du tror ju
ej, att jag är otacksam och ledes af ett så
dåligt motiv? Du har ju varit söm en far
för mig, alltsedan pappa dog, och det endast
på grund af den varma vänskap, som en
gång rådde emellan er. Hvad skulle det
eljes ha blifvit af mig — fattig och värn-
lös som jag var!»
Då Bane ej gaf något svar, utan endast
mätte golfvet med långa steg, fortsatte
Mary:
»Jag är aderton år nu, som du vet, och
vid den åldern ha många unga flickor redan
fått börja att arbeta för sin utkomst. En
vårdad uppfostran har jag fått, och man
säger, att jag ej saknar begåfning. Här på
Lindås kan man ju godt reda sig mig för-
utan, men kanhända kunde jag på något
annat ställe fylla en plats -— jag kan ju
ej alltid ...»
»Mary!» -— det låg så mycken förebråelse
i onkelns tonfall, när han uttalade det korta
namnet, att flickan stannade midt i me-
ningen.
»Hvad är det för nonsens du pratar —
behöfver man dig ej här? Har du någon-
sin varit öfverflödig ? Ha ej dina lätta
steg satt lif i det eljes tysta huset? Har
ej ditt muntra skratt luckrat upp luften i
de långa korridorerna? — Har du ej fört
ljus och sol med dig öfverallt, där du gått
fram ? »
»Onkel, jag blygs!»
»Har du ej varit vår hjärtefröjd, flicka —
Vivikas och min — och nu vill du . . .»
» Onkel David ! »
» Och nu vill du gifva allt detta åt främ-
mande, som ej sätta värde därpå.»
Det bief en stunds tryckande tystnad
i det stora rummet — så tyst, att man
hörde humlorna surra utanför i solskenet
och trädgårdsmästarens steg knastra mot
sandgången.
Bane hade åter satt sig vid skrifbordet,
där han planlöst plockade i sina papper,
lade dem i högar och spridde ut dem igen.
Han såg mörk och förtretad ut.
Mary bröt åter tystnaden. Hon gick fram
till skrifbordet och lade sin hand på Banes
axel.
»Onkel David» — sade hon vekt— »neka
mig ej min begäran. Jag tror att — att
det är nyttigast för mig att komma häri-
från — på en tid.»
Han skälfde till under hennes vidrörande.
»Men motivet — motivera då åtminstone
ditt handlingssätt.»
»Jag kan ej, onkel.»
»Kan ej? Är det hemligheter med i
spelet —• hvad skulle en liten flicka som du
ha att dölja?»
Han skrattade litet sarkastiskt, när han
frågade detta, men det märktes, att skrat-
tet blott var en skyddande förklädnad.
»Fråga mig ej vidare, onkel, jag kan ej
ändå ge dig något skäl för min önskan;
men om du håller af mig aldrig så litet,
bör du ej sätta dig emot min begäran.»
»Vet Vivika, ingenting?»
»Nej, jag ville först tala vid dig.»
»Och få mitt stöd, ja.»
»Just så, men ...»
»Vi skola tänka på saken» ■—- sade han
plötsligt, kallt — »och vill du nu lämna
mig, är jag dig mycket förbunden.»
Han böjde sig åter öfver sina papper och
återtog den sysselsättning han afbröt, då
Mary kom.
Mary kände sig mycket betryckt, ty hon
såg att hon mot sin vilja sårat honom, och
med långsamma steg lämnade hon rummet.
Knappast hade hon dock hunnit stänga
dörren efter sig, förrän Bane lät pennan
falla och upprörd började promenera fram
och tillbaka. Han kunde ej längre hålla
sina tankar samman. Nej, ut till det prakti-
ska arbetet måste han — ut på åker och
äng, där skörden som bäst pågick. Kanske
kunde han där återfå sin jämvikt, för att
sedan mera lugnt kunna tänka öfver hvad
han nu hade att göra. Skulle han låta bar-
net få sin vilja fram — låta henne lämna
det lugna hemmet för att pröfva sina kraf-
ter i en värld, som hon ej ännu kände till,
eller skulle han . . .?
Hade han ens någon rätt att hindra hen-
ne att följa sin önskan?
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
