Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 9 september 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1898
284
längd åt sin man; hon hade den ju med
sig i går afton. Där satt den snälla, präk-
tiga frun och — krokade längd efter längd
af vackert ullgarn liksom på lek, under det
hon gladt och underhållande pratade om
mångahanda. Präktig är hon, men litet
egendomlig ! Tillfrågad om sina tilltänkta
julklappar för öfrigt, svarade hon, att hon
just nu slutat ett dussin strumpor på lediga
stunder, 3 par hvar åt sina 4 pojkar, samt
étt halft dussin skjortor åt sin man.––––
Ack ja, dessa tröttsamma julklappar I
Detta broderi är ännu ej halffärdigt, och
så måste hon bestämdt brodera en kläd-
ning åt lilla Anna, lika med den Gerda W.
hade härom dagen, den skulle kläda hen-
nes lilla älskling så väl. Och så behöfde
hennes man en matta till soffhörnet, i hvar-
dagslag kallad »sparklapp». Åter flyga
hennes tankar till fru Karins hem och den
lilla prydliga vaxduken i soffhörnet —
Karins man nyttjar till följd af sina ömma
fötter så litet som möjligt galoscher. —
Men nej ! Något i »stil» med hvilstols-
längden bör det vara, fast kanske icke
fullt så mycket arbete på ... I detsamma
slår klockan 12, och välkända steg höras i
tamburen. Hastigt kastar hon undan sitt
arbete och står gäspande och huttrande
framför honom. »Är du uppe ännu?» säger
han missnöjd. »Hurudan skall du nu se ut
i morgon?» — — — — — —
Och så blir det vår och sol och sommar-
dag ! För såväl mannen, läkaren som vän-
nerna står det klart, att fru X. nu
ännu mera blek och nervös än förut
måste ut och stärka sig, — îill en bad-
ort, — till kusten — till Marstrand. Nu
börjar en ansträngande tid. Fru X rustar
sig till badresan, syr och knogar af alla
krafter, broderar »besparingar» i olika mön-
ster till ett dussin linnen, hon är så ekono-
misk, den lilla frun, »det blir så dyrt att
låta brodera dem borta», och att vara dem
förutan, broderierna nämligen, kan ju ej
komma i fråga. Så måste lilla-Anna ha
några hvita broderade klädningar, man kan
ju ej få tvättadt därnere så ofta, m. m.,
m. m. Och fara värdt är, att hela hennes
vistelse därnere åtgår att efter dessa sista
ansträngningar åter sätta henne i hennes
»normala» vintertillstånd, om hon ens,
stackars liten, kan få så pass ro för soaréer,
bazarer m. m.
Dagen innan hon reser träffar hon fru
Karin på gatan. De skulle äfven som van-
ligt hela familjen ned till kusten under
mannens semester-månad. Besynnerligt
ändå, att fastän de nu i fyra års tid hvar
sommar bott i en och samma stuga ute pa
ett fiskläge, endast en half mil från Mar-
strand, ingen af deras talrika bekanta, som
om somrarna besökt denna badort, någonsin
sett dem där, eller vet hvar den där stu-
gan är belägen. — .–––– — — 1
Återigen känner jag med mig, att jag
allt för länge pröfvat ditt tålamod, kära
läsarinna! — Och hvad är då meningen
med denna långa epistel? Jag har velat
påpeka ett slags onödig, ja, jag tvekar ej
att utsäga ordet–––– skamlig- öfveran-
strängning. Jag talar ej till de tusende,
som af ekonomiska skäl, i sina stora hus-
håll, med sina inackorderingar, med sina
många barns läxläsning etc., ovillkorligen
nödgas öfveranstränga sig, jag talar till
fru X:s stora klass, till de kvinnor, som
till största delen frekventera våra moderna
badorter, kvinnor, som skulle kunna göra
lifvet så mycket rikare, både för sig själfva,
sina närmaste och sin omgifning i allmän-
het. —––––-Icke fördömer jag de dyr-
bara gardinerna, de utsökta broderierna
m. m., blott de icke inkräkta på en dyrbar
tid, en tid för ro och vederkvickelse, en
tid för solig och kärleksfull sammanvaro
med make, barn och medmänniskor. Men
hvad jag absolut fördömer, det är de
kropps- och själsfördärfvande kafferepen.
Och, kära läsarinna, i förtroende sagdt, vet
jag mycket väl, att fru Karin härom året
antog den lilla lågt aflönade platsen på
byrån, icke allenast för att kunna lämna
sin man ett välkommet bidrag till deras 4
gossars uppfostran, utan ock för att komma
ifrån dessa smaklösa tillställningar. »Jag
har», brukade hon säga, »så nog af de
middagar och supéer, jag för min mans
skull ej vill undandraga mig, att jag mer
än väl för min egen skull behöfver det
medvetandet, att jag åtminstone använder
mina förmiddagar till nyttigt arbete i ro
och stillhet.»
Och nu, kära läsarinna, skulle jag vilja
sluta med den från hjärtat gående upp-
maningen : bort med de fördärfliga förmid-
dagsbjudningarna, som hindra oss att blifva
friska, hurtiga och dugliga husmödrar ;
bort med all den lyx och fiärd, som hindrar
oss att vara rätt-tänkande, ädelt kännande,
älskande, lyckliga och lyckliggörande män-
niskor ! N a.
–––- *–––-
Ur en furstinnas
barndomslif.
Ja n ]jaii decemberdag vintern 1870 van-
drade på Storgatan i Jönköping en liten
flicka omkring 12 år. Snön yrde i täta
flingor omkring henne, men hon gaf ej akt
därpå, utan påskyndade sina steg med allt
raskare fart, under det de klara, stora blå
ögonen spejade framåt gatan på ett sätt,
som synbart tillkännagaf, att hon väntade
någon. Allt tätare och tätare föllo flingorna,
och allt fortare hastade hon framåt. I när-
heten af kyrkan i östra delen af staden
stannade hon och såg sig forskande om-
kring. I samma ögonblick syntes ett par
andra småflickor af ungefär samma ålder
komma trippande från öster, och glada rö-
ster ropade: »Du har väl ej väntat länge
på oss, Ebba?» »Nej,» svarade vår första
bekantskap, den lilla snöhöljda flickan med
de stora blå ögonen, »jag kom just nu,
men vi måste skynda oss för att hinna
hjälpa de små, innan min lärarinna kom-
mer och hämtar mig.»
Under liflig munterhet veko de nu af
in i en liten gränd och gingo in på
en bakgård. Här stannade de framför
en liten trappa, som betänkligt lutade åt
vänster, och hvars första trappsteg ut-
gjordes af en söndrig träplanka. På den-
na satt en liten trasig pojke och smekte
en stor svart och hvit katt. Vid åsynen
af flickorna stack han tummen i mun, steg
upp utan att hälsa och skyndade uppför
den sneda trappan in i ett rum, hvars dörr
han hastigt tillslöt. Flickorna hade förgäf-
ves ropat på honom, han var inom ett ögon-
blick ur hörhåll. De gingo nu samma väg
som han och inkommo i ett rum med det
torftigaste utseende. En liten trasig flicka,
omkring två år, satt på golfvet och försökte
med all flit förvärra ett hål på strumpan
och skrattade af stor belåtenhet, då det
lyckades så väl, att de små tårna kunde
krypa ur sitt fängsel. Den lille gossen,
hvars bekantskap vi gjort därute på går-
den, satt förskansad bakom en stol, allt-
jämt sugande på sin tumme, och kastade
då och då en förstulen, skygg blick på de
nykomna gästerna, hvilkas fina, pälsbrä-
made vinterdräkter bildade en stor kontrast
till rummets invånare. »Hvar har ni er
mamma i dag?» fragade Rosa, i det hon
vände sig till det äldsta barnet, en sexårig
flicka, som sysslolös rörde med eldtången
i några halft förkolnade glöd i spiseln.
»Hon har varit borta hela dagen och bykt,»
svarade flickan utan att se upp. Då den
lilla tvååringen så där blef påmint om mo-
derns frånvaro, började hon gråta.
Ebba hade emellertid aflagt sin kappa och
tog nu upp den lilla flickan från golfvet. Det
dröjde ej länge, innan de voro de bästa vän-
ner, och efter litet parlamenterande och några
karameller hade de andra barnen också sällat
sig till dem, och nu bief en liflig öfverlägg-
ning mellan de tre vännerna, Ebba, Emma
och Rosa, huru de skulle få rummet och
barnen snygga. Arbetet fördelades sålunda:
Emma skulle sopa rummet och Ebba och
Rosa åtaga sig barnens tvättning och kam-
ning. Sagdt och gjordt, det blef ett fejande
på alla håll, och barnen skrattade och ville
hjälpa till, synnerligen med att tvätta hvar-
andra, hvilket dock ej aflopp till ömsesidig
belåtenhet.
Timmen gick fort, och då lärarinnan
kom för att hämta sin elev, fann hon
alla barnen i lifligt samspråk ■ om den stun-
dande julen och allt härligt den skulle
medföra. Barnen voro nämligen på själfva
julafton inbjudna till Ebbas hem, där en
ståtlig julgran särskildt kläddes för de tre
vännernas många skyddslingar. Dessa hade
bildat en syförening, som de benämnde E.
L. G. (en liten gåfva) och hvars medlem-
mar endast bestodo af de tre flickorna. De
kommo tillsammans hvarje lördags e. m.
och lämnade en afgift af 6 öre hvardera,
som användes tillika med deras sparpengar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
