Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 9 september 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 285
och en och annan tillfällig gåfva till in-
köp af materialer till de barnkläder, som
de förfärdigade och som vid julen utdela-
des åt barnen. Den stora välgörenhet, som
i det tysta utöfvades i Ebbas hem, lärde
henne tidigt att tänka på de mindre väl
lottade ; så t. ex. sändes hon och hennes
ett par år äldre bror på föräldrarnes ge-
mensamma födelsedag med slutna penninge-
försändelser till fattiga, ensamma och glöm-
da kvinnor, som en gång sett lyckligare da-
gar. Det var rörande att se dessa barn,
hur de letade sig fram i stadens utkanter
till adressaterna, lämnade brefven utan att
vänta på ett tack eller uppgifva hvem den
ädelmodige gifvaren var. Många välsignel-
ser nedkallades helt visst öfver den okände
välgöraren, välsignelser, som omsväfvat de
unga och beredt dem mycken jordisk lycka.
Ännu ett utmärkande drag i Ebbas karak-
tär var en medfödd enkelhet ; belysningsvis
må här anföras ett. yttrande af henne som
barn, hvilket var mycket karaktäristiskt:
»När jag blir stor, vill jag aldrig vara fin
och gå på visiter, som stora människor
göra.» Om hon tyckte att något i hennes
dräkt väckte uppmärksamhet, var det blott
med svårighet hon kunde förmås att bära
den.
Så fortgingo några år under aldrig min-
skadt intresse för nödens barn, och Ebba
var ej längre en liten flicka; men do fat-
tiga barnen hade hon ej vuxit ifrån, och
de å sin sida hade ej heller glömt henne,
och så hände det mer än en gång, att då
hennes skyddslingar kommo upp och bådo
att få tala med »fröken», de vid hennes
åsyn glömde bort alla de vackra ord mö-
drarna lärt dem använda, då de begärde
»frökens» hjälp, och helt enkelt frågade om
»Ebba» hade det eller det klädesplagget
att gifva dem. Och »fröken» upptog det
ej illa, hon log så hjärtegodt, och den
önskade hjälpen uteblef ej ; sällan eller
aldrig gick någon från det hemmet tom-
händt.
Men en dag gjorde sorgen sitt inträ-
de i det lyckliga hemmet. Ebbas far,
den vördade och af alla högt aktade öf-
versten, dog och hon lämnade samhället,
kom ut i stora världen, kom högt, kom
ända till konungaborgen, och vid hennes
åsyn hände det konungasonen detsamma
som de små barnen i Jönköping: han glömde
det afstånd som skilde dem, glömde frö-
kentiteln och såg blott den väna Ebba, för
hvilkens fot han lade sin furstekrona, och
för hvars ägande han afsade sig rättighe-
terna till en konungakrona. Ännu som fur-
stinna fortsätter hon med vidgad blick och
i större utsträckning den kärleksverksam-
het, som utmärkte hennes barndom.
Bilden härofvan återger hennes drag vid
fjorton år,
Gudrun.
–––- ❖–––-
hushållning i Japan.
Af Johanne Miinter.
Bemyndigad öfversättning för Idun.
(Forts. o. slut.)
En betto är klädd i mycket tätt åtsittande,
tricotliknande mörkblå byxor, en lös blus med
vida ärmar och en stor hvit hatt i form af en
upp- och nedvänd skål. Jag har aldrig sett
något mera elegant, lätt och smidigt än två så-
dana figurer på en vagn. Den ene kör hästarna,
den andre står bakpå och måste oupphörligt
springa ned, dels för att skaffa plats, om där är
folksamling, och dels för att stöda vagnsstången,
om det går utför en backe och vagnen saknar
broms. Han är i en alldeles otrolig aktivitet.
Då man åker ut och kommer hem, ställa alla
barnen i den lilla kolonien upp sig för att be-
skåda härligheten. De äro alltför väl uppfostrade
för att säga ett enda ord och taga sig synner-
ligen väl ut i sina brokiga dräkter. Hela gårds-
planen är inhägnad af blomsterrabatter, på hvilka
azaleor och kameliabuskar utbreda sina glän-
sande blad. Japaneserna kunna icke fördraga
åsynen af blommande kamelior, ty de finna det
riktigt ohyggligt, att kronbladen icke falla utaf
ett i sender, utan att hela blomman faller utaf’
på en gång. Det framkallar för deras fantasi
tanken på — af huggna hufvud. De blomma i
februari och mars, och kunna ofta om morgnarna
vara klädda i lätt snödräkt, utan att det generar
dem det minsta; man blåser utaf dem snön, och
blomman är lika strålande, ung och oberörd. Vi
européer betrakta dem ju också med stor be-
undran, trots deras dåliga anseende i Japan.
Vår stolthet äro två syrenträd, som vi med stort
besvär hafva förskaffat oss från Vancouver; om
de kunna acklimatiseras är en annan fråga.
Det är med växter som med människor; alla
kunna icke tåla att ryckas upp ur hemmets jord,
alla kunna icke slå rot i främmande jordmån!
Vår grannes trädgård ligger jämsides med
vår backe, och ett johannisbrödträd samt ett
fikonträd sträcka sig högt upp. I skymningen
upptäcker jag kocken i dessa träd. Ganska rik-
tigt; nästa dag stodo dessa frukter som dessert
på bordet, men figurerade då också i räkenska-
perna. Denne kock är en mycket uppfinningsrik
herre, i synnerhet när det gäller a£t fylla pungen.
Han försmår intet!
Till inventariet i vårt hus hör också några
hundar, däribland en äkta kinesisk »Chin chin»-
hund Denna race har fått sitt namn efter en
märkvärdig rörelse de göra med frambenen, som
de med en bönfallande svängning upp och ned
sträcka upp mot sin herre, under det de sitta
på bakbenen. Denna rörelse kallas »Chin-chin»^.
Huru kunde jag väl neka dig den skorpa du så
enständigt bad om, min lille Chang? — Chang
skulle hålla sträng diet och fick stött svafvel
på all sin mat. Detta tyckte lille Chang icke
om och gick därför in i grannens kök och under- -
sökte affallsbaljan samt kom hem med smutsig
nos och smutsiga tassar. Till straff blef han då
af sin ägarinna, i ett mycket kort snöre, fast-
bunden på verandan, där han flere timmar måste
sota för sitt lättsinne. Hvar gång jag gick förbi,
gjorde han »chin-chin» outtröttligt, öfvertygande,
bönfallande, för att jag skulle lösa honom. Hvad
det var svårt att säga nej och förklara, att jag
saknade äganderätt!
Två af våra hundar voro som små valpar upp-
fiskade under en dränkningsprocess. Rännste-
narna, eller snarare dikena längs Tokios gåtor,
äro mycket breda och försedda med en flat sten-
botten, öfver hvilken en klar vattenmassa van-
ligen störtar fram, som aflopp från höjderna i
det så vattenrika Japan. Detta tycka japane-
serna vara ett bekvämt medel att befria sig från
öfverflödiga hundvalpar; de kasta dem i ränn-
stenen, utan att bekymra sig om deras vidare
öden. Men hur är det möjligt att låta bli att
hjälpa ett sådant litet väsen,, när man ser det
kämpa med de brusande vattenmassorna?
Utom dessa hundar hade vi en liten apa, som
vi fått till skänks af en dam i Yokohama. Den
satt i en bur i köket och gaf noga akt på de
rätter, som sattes fram på bordet. Då den fick
syn på en särskild älsklingsrätt, skakade den
burens stänger, så det hördes öfver hela huset.
Enär jag tviflade på att kocken gaf den ordent-
ligt mat, gick jag hvar morgon ned till den med
ett franskt bröd, hvars ena sida jag doppat i
mitt té. Den grep försiktigt brödet på den torra
sidan och sträckte den andra handen ut genom
gallren för att fatta mitt finger och hjärtligt
trycka det till tack. Den tyckte om ett glas
sherry emellanåt och tömde glaset, som den själf
höll, i det den plirade med det ena ögat till gif-
varen. Den frös och fick då en liten lampa in
till sig. Då höll den sina händer på något af-
stånd från glaset för att värma sig, skrufvade
veken upp och ned, som det bäst passade den,
precis lika omtänksamt som en människa skulle
gjort. Lampan fick icke osa. Det var en märk-
värdig apa; men kocken tröttnade påsatt höra
buren skaka och gaf apan gift ; och da var det
för sent att befria den ifrån hans obarmhärtighet.
Jag glömmer aldrig, då vi fingo apan. Den
sattes upp på det låga stalltaket, mot hvilket ett
träd stödde sig, i hvilket den kunde gymnastisera
efter behag. Mot taket var rest en stege, från
hvars öfversta pinne »Monkey» tog sin öfverblick
öfver gården. Och just här var det som Ohang
fick syn på denna besynnerliga företeelse. Han
kunde tyvärr icke spatsera upp för stegen, utan
så satte han sig nedanför den och gjorde »chin-
chin» upp till apan för att bönfalla den om att
för all del komma ned till honom. Detta räckte
i fem timmar; Ohang blef allt ifrigare, under
det apan alldeles oberörd kastade nötskal i huf-
vudet på sih tillbedjare. Yi fruktade, att Changs
upphetsade tillstånd skulle sluta med vansinne,
och ryckte honom därför ifrån föremålet för hans
monomani. Emellertid förvandlades Changs till-
bedjan till aversion, så snart den första bekant-
skapen var gjord, och jag gjorde nu min första
erfarenhet af att människan icke är den enda
skapade varelse, som behöfver afstånd och illusion
för att bibehålla sin beundran och kärlek. Ohang
kände sig icke ens tacksam, när apan uppträdde
som välgörare och gick på jakt efter allt det
småvildt, som krälade i Changs silkeslena päls.
Han sprang allt hvad han kunde, under det apan
förgäfves försökte hålla fast honom. Hvad du
var dum, lille Ohang!
Af frukten i Japan äro de präktiga vindruf-
vorna synnerligen utmärkta. Då man från järn-
vägen ser ut öfver landskapet, tror man sig
se stora ängar, men nej, det är ju vindrufvor,
hvilkas löf ligga öfver ett nätverk af trä, under
det stammen har sin rot djupt inunder. Resul-
tatet af detta odlingssätt är alldeles utmärkt.
Så finnas där små gröna vattenmeloner, som äro
utomordentligt goda, och af hvilka man äter
1 à 2 på en gång, för att icke tala om apelsi-
nerna. Där finnas också frukter,- som vi icke
känna till och som äro mycket omtyckta, dock
mest af infödingarna. Det är märkvärdigt, hvad
vanans inflytande gör sig gällande i allting, ty
hela minnet . om den hänryckning, man ända
från barndomen har känt vid doften och smaken
af ett äpple, ett päron eller en apelsin, lägger
sig som en nimbus om den frukt, man just är
i färd med att förtära. En frukt, som vi icke
känna till, undersöka vi med misstroende; det
ljusgröna, genomskinliga innanmätet inom man-
goens hårda, bruna skal betrakta vi med mot-
vilja och kunna ofta knappast förmå oss att
smaka det.
Kalfkött och oxkött fås med lätthet i Japan.
Det kostar ungefär 20 à 25 öre pr engelskt skål-
pund, som ju är något mindre än det svenska*.
En lamstek är däremot en stor raritet, som
endast med svårighet förvärfvas från Kina. Det
hårda, säfliknande, skarpa gräset i Japan kan
nämligen ieke förenas med dessa djurs konsti-
tution.
Kycklingar och fasaner — i synnerhet de sista
— bjuder man icke gärna sina gäster, då de äro
ren hvardagsmat. Humrarna äro utan klor och
räkorna precis som våra, men sedda genom ett
tiodubbelt förstorande glas; man äter högst en
eller två. Och för resten finnas där massor af
för oss okända, ätbara fiskar; äfvenledes massor
af ostron, nästan ofattligt billiga; för omkring
20 öre får man ostron till 12 personer.
Japaneserna se med förundran på de europe-
iska djurätarne. Som bekant äro de själfva nöjda
med ris och emellanåt litet fisk. 1 sin lust att
imitera gjorde regeringen ett försök att införa
europeisk kost; men detta försök strandade på
den motvilja befolkningen kände häremot. De
äro likväl icke ömsinta mot sina husdjur, dessa
japaneser, de plocka fjädrarna af hönsen i lef-
vande lifvet (så kunna de växa ut igen till
en annan gång) ; men att slå ihjäl, i synnerhet
större djur, och äta dem, därtill kunna de icke
förmå sig. Som representant för civilisationen
känner man sig något skamsen och frågar sig
själf, om icke japaneserna i detta följa en mera
förfinad tankeriktning?
Vi höra, att det är marknadsfest i Genzaen. I
en fart få vi yinrikishaer, och så går det i su-
sande galopp ned för backarna, tills vi närma
oss det kvarter, hvarest facklornas glänsande
ljus visa oss de långa raderna med chrysanthe-
mum (eller hvad annat årstiden kan bjuda på)
och de många skådelystna ansiktena. Vi måste
lämna yinrikishaerna och tränga oss därpå genom
den tätt sammanpackade människomassan. Nu
närma vi oss de utmärkt vackra chrysanthemum.
Här se vi: »Den stjärnklara natten», — »Himlen
i morgonrodnad», — »Nyfallen snö», — »Afton-
solens skugga», — »Bölja i månsken», och hvad
de allt heta, dessa underverk af chrysanthemum,
som vi för några ören föra med oss i våra yin-
* Ett svenskt skålpund = ej fullt ett halft kilo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
