Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 9 september 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286 IDUN 1898
rikishaer och som länge och väl skola pryda
våra rum och verandor, till dess ett nytt matsuri
åter lockar oss ut. Ty det är just då man ser
folklifvet i Tokio, och man kan omöjligt för-
summa ett dylikt matsuri. Man kan få köpa
alla tänkbara djur i burar. Eåttor eller möss,
som springa uppför ständigt snurrande hjul,
cikader, som man illistigt gömmer i sina goda
vänners sofrum, där de om natten till den grad
fylla hvarenda vrå i rummet med sitt gälla,
genomträngande skrik, att man omöjligt kan
finna den lilla utgångspunkten, som sålunda und-
går ens hämd. Där finnas också roliga små djur
af halm, som röra hufvud och svans efter samma
balanssystem som våra dockor, hvilka öppna
och tillsluta ögonen. Köp dem, de kosta endast
några ören! Har du lust att åka i karusell? Var
så god, här är en sådan; eller vill du på när-
mare håll se den tiger, hvilkens tjut kommer
luften att darra? Gå då endast in i tältet där.
Du kan få se allt hvad’ du önskar, och strålande
ögon möter du öfverallt. Det är liksom om lifs-
glädjen böljade genom luften; ty hvem förstår
väl så som en japanes, hvad det är »att lefva»?
När man nu till denna bild af främlingarnes
lif i Tokio lägger den lätta, klara luften, som
från oktober till april gör det största afstånd så
genomskinligt/att man tycker sig kunna räkna
bladen på de mest aflägsna träd, att man på sin
morgonpromenad om vintern känner den tunna
isskorpan på vattenpussarna brista under ens
fötter, medan hvarje böjning af vägen, då man
är uppe på höjderna, uppenbarar Fujiyamas
kägelformade berg i sin snöklädda, solbelysta
hvithet, förtonande sig i fjärran i- hela sin stor-
het och regelbundna skönhet, då tror jag nog,
att man skall kunna förstå den charme, som
Japan utöfvar på sina främmande inbyggare,
hvilka alla hafva så oändligt lätt att känna sig
hemma där, och hvilka sedermera skola erinra
sig lifvet där som ett upplefvadt — eller drömdt
— äfventyr.
––––––––-■>£•—–––––
Stockholmska höstäder.
jNågra reflexioner i îlyttningstiden.
För Idun af Bell.
E
nligt löfte börjades i Idun här förliden
en artikelserie af en »förstå-sig-påare»
med våra bostäder till ämne. Dessa artik-
lar röra sig om bostadens och de särskilda
rummens mest korrekta och stilenliga möb-
lering. Om jag nu vågar mig tala om
våra bostäder — i egentligare mening våra
bostadsförhållanden — blir det således icke
något inträngande på den »specielles» om-
råde, ty det är endast och allenast bosta-
dens inredning jag vill hålla mig till. Det
är en mångårigt hyst önskan att framlägga
en del anmärkningar mot lägenheter och
våningar till uthyrning, som nu omsättes
i ord.
Byggnadsverksamheten i Stockholm före-
ter för närvarande stor lifaktighet, hvadan
ögonblicket må vara det lämpliga. I Iduns
»frågeafdelning» brukar då och då synas
en vädjan till »juristfru» eller annan »rätts-
lärd person» att lämna upplysningar, och
är det i hopp, att mina ord måtte komma
under ögonen på någon arkitektfru eller
annan i byggnadsritningar och inredning
förfaren, som de framställas.
Under de många år jag haft lyckan
räkna hemortsrätt i hufvudstaden har jag
sett mig om i de bostäder, hvaribland det
stora flertalet familjer har att söka ett hem,
ej enbart tak öfver hufvudet, ocb därvid
funnit huru mycket dessa större eller mindre
våningar sakna i inredningen, oaktadt her-
rar husägares försäkringar om »nutidens
alla bekvämligheter». Jag skyndar säga, att
jag äger förstånd nog att inse, i hvilken
mån de »lokale forhold» göra sig gällande
vid uppgörandet och planen till ritning och
inredning af ett hus, liksom äfven, att de
höga tomtpriserna tvinga byggherrarne göra
snart sagdt hvarenda tum räntebringande.
Uppställer jag detta tomtutrymme och pen-
ningefrågan såsom faktorer å ena sidan
samt å den andra den hyrande allmän-
hetens klagorop öfver de höga hyror, lä-
genheterna betinga redan sådana de äro,
och har jag samtidigt i minne denna samma
hyrande allmänhets begränsade tillgångar,
som göra låga hyror till en bjudande nöd-
vändighet, då ser det mörkt ut att få till
stånd en inredning, som mera än nu skulle
inkräkta på utrymmet, törhända till och
med minska rumantalet, utan att en hyres-
stegring på samma gång skulle bli följden.
Huruvida de husägandes ränteanspråk äro
alltför uppdrifna eller ej, saknar jag till-
räckliga förutsättningar att kunna bedöma.
För en del år sedan. åhörde jag ett samtal
rörande olika lands kapitalisters fordringar
i detta hänseende, och därunder yttrades,
att den höga procent Stockholms husägare
den tiden uppgåfvos uppbära på nedlagdt
kapital, skulle komma, som man säger, det
»att vattnas i munnen» på utländske ka-
pitalister. Möjligt är ju att våra klimatiska
förhållanden ock äro en faktor, som ej får
utelämnas ur räkningen, att till följd af
hårdare vintrar byggnadssättet hos oss för-
dyras, hvilket i sin mån återverkar på
hyrorna.
Ett »damernas pris» brukar utdelas vid
kapplöpningar och idrottstäflingar, en sed
från riddaretidens turneringar, då segraren
mottog priset ur sin skönas hand. »Många
bäckar små göra en stor å» är vår —
associationens — tids lösen, följaktligen slå
de sköna nu för tiden sig tillsamman om
ett pris, i stället för att hvar för sig skänka
lönen åt sin riddare. Ett damernas pris
till praktisk nytta och hopkommet medels
subskription vore något i stil med tids-
andan — och det skulle då tillfalla den,
som uppgjorde en god och tidsenlig plan till
inredning af smärre våningar. Visserligen
torde det vara »marmorpalatsens» invåna-
rinnor, som bidraga till det vid atletiska
öfningar utdelade priset, och marmorpalat-
seh, som äro uppförda för rikt folk och
dessutom i nyutlagda stadsdelar med spa-
tiösa tomter, ha intet gemensamt med denna
lilla uppsats. Det är de enklare hyres-
gästernas talan den vill föra.
»En bostads blifvande trefnad beror i
hög grad af dess väggfasta förutsättningar,»
säger amanuensen Folcker i sin inledning
till »Ett hems möblering», och bäri ger
honom hvarje husmor rätt och teorien sätter
hon i praktik genom att oförtröttadt springa
trappa upp och trappa ned, ur hus och i
hus under en följd af dagar, måhända
veckor, för att bland utbjudna våningar
finna en, som svarar mot hennes fordringar,
hennes tillgångar och kraf på trefnad. Intet
under att hon sträfvar för att nå sitt mål,
hemmet är husmoderns rike och — makten
är ljuf. Mestadels är hon en god och dug-
lig regentinna, som efter bästa förmåga
styr och ställer allt på bästa vis och så att
hvar och en af dem, hon kallar de sina,
rättvist tillgodoses.
Det påstås, att då fruar se på rum, ägna
de först sin uppmärksamhet åt herrum och
barnkammare; finna de en våning, där
dessa rum äro dem till nöjes, fästa de sig
sedermera föga vid det öfriga. Är detta
påstående med verkliga förhållandet öfver-
ensstämmande, äro vi kanske själfva skul-
den till, att ännu ej allt är som det hör
vara. Omsorgen om barnkammaren har
burit frukt: detta rum är numera oftast
luftigt, soligt och ej gränsande intill köket.
Och man behöfver blott kasta en blick på
den planritning till en modern stockholmsk
våning, som var inflikad i amanuensen
Folckers första artikel, för att öfvertyga sig
om att herrummet är utmärkt. Det har
flere ingångar och garderober och är dess-
utom så rymligt man kan önska; ej endast
»ett rum att sofva middag i», såsom det
förr sades vara. Således ha fruarnas oro
och anmärkningar vis à vis dessa rum ej
varit förgäfves, utan ländt till efterrättelse.
Om jag ej mycket misstager mig, före-
skrifver sig nog ofvannämnda planritning
från något af de fina, dyrbara husen; det
är ej lika välbeställdt i hus med lägre hyror.
Min mening är ingalunda, att alla hus
borde ha förstugor med marmorväggar,
marmortrappor med mässings- eller konst-
rikt smidda järnbalustrader, eller i rummen
marmorspislar, kostsamma kakelugnar, par-
kettgolf, boaserade väggar och annat dylikt,
som numer står till buds för den, som bar
råd att ha allt därefter. Nej, hvad jag
åstundar är först och främst, att fönstren
i alla hus, våningar och lägenheter gjordes
så, att en matmor, utan ångest för möjlig
olyckshändelse, kan tillsäga om fönster-
rengöring. Utåt sig öppnande fönster borde
i lag förbjudas. Vore jag socialistledare,
skulle jag sätta en sådan fordran på mitt
program till skydd för arbetsklassens kvin-
nor, hvilka vedervåga lif och lem under
nuvarande förhållanden. Och så ville jag,
att hus med sådant läge, att solen skulle
kunna komma in i rummen, i händelse ett
utbygdt fönster förmedlade dess tillträde,
så planlades, att ett dylikt fönster funnes
i hvarje sol eljes saknande våning. Ett
sätt vore, då husens fasader vetta mot
norr, om till denna sida förlädes trappor,
förstugor samt kök och rum i stället åt
gårdssidan. Härigenom blefve rummen
soliga. Under dygnets ljusa timmar vistas
ej så många af familjens medlemmar i
hemmet, att ej de, som stanna hemma,
hade riktigt tillfälle studera gatulifvet från
fönstren i det eller de mm, hvilka ligga
mot gatan.
Man skall kanske invända, att utsikten
åt gatan från de mot denna förlagda köken
skulle hindrande verka på arbetets gång.
De enligt byggnadsordningen sammanstö-
tande gårdarne påträffas dock litet hvarstä-
des, utan att vara bebyggda med höga
gårdshns, och äro då att förlikna, uppifrån
de omslutande husens fönster sedda, vid
ett torg, och utsikten mot grannarnes går-
dar kan visa sig lika frestande som någon-
sin mot en gata. För resten blefve faran
därvidlag ej stor, så länge det lika sam-
vetsgrant som tillförene fasthålles vid
seden med ett bredt väggfast skåp under
fönstren. För att lefva med i tilldragel-
serna på gården, måste tjänstflickan krypa
upp på eller ligga på magen tvärs öfver
den breda hordskifvan. Och har hon ej
rum med fönster i yttervägg och skall sy,
måste hon för erhållande af nödig dager
à la skräddare taga plats på bordet.
Köksfönstret förtjänar onekligen sitt eget
kapitel i fönsterfrågan. Nu är det illa
ställdt med det. I främsta rummet är det
för stort och för tungt att i ofvan skildrade
obekväma ställning öppna och stänga. För
det andra borde det ej nå ända ned till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
