Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 16 september 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i D U N 1898
292
Jag sammanträffade en gång med en äl-
dre man, hvilken besökt Asien, Afrika och
Amerika samt äfven Australien. Han sade
sig ha påträffat individer af omskrifna släkt
i alla världsdelarna; han hade slutligen upp-
funnit ett sätt att handskas med dem,
»dock», tilläde han vist, »man anlitar det
ej annat än i nödfall, ty det är ej muntert.
Det är emellertid bra att känna, då man
är i behof af att spara sina nerver.
»Man tiger,» sade han, »bara tiger, det
har en förunderlig verkan på personer, som
tillhöra denna vidt utgrenade släkt.»
Då jag betänker, att jag underlät att
meddela denna metod åt den gamla damen,
som så väl var i behof af att lära känna den,
erfor jag något liknande samvetskval. Jag
söker emellertid tröst i det hoppet, att hon
kanske sedan själf uppfann metoden.
Om hennes tillstånd efter de sex veckor-
nas slut och om längden af hennes lifstråd
efter den tiden sväfvar jag emellertid i
fullkomlig okunnighet. Det var emellertid
ej hennes öde jag skulle skildra, meningen
var att ge några spridda drag ur släkten
Motvalls historia, och det har jag ju nu
sökt göra.
Dagmar B—n.
–––- ❖–––-
Från kröningshögtidligheterna
i Holland.
Bref från Iduns korrespondent.
I.
Yolendam den 2 sept. 1898.
e Koningin Wilhelmina», Hollands
unga drottning, den sista ättlingen
af huset Oranien, som för några dagar se-
dan fyllde 18 år, är för mig som prinses-
san i sagan.
Hänförelsen för »de Koningin Wilhelmina»
fyller hela landet. Också vi främlingar, som
vistas här vid Yolendam, känna oss gripna
af samma hänförelse, och för mig särskildt
tager denna hänförelse form af något sa-
golikt.
Holland är för mig ett sagoland. Och den
unga drottningen är prinsessan i sagan.
Trollet, som hotar att uppsluka landet, är
hafvet. Andra sagoländer ligga öster om
solen och väster om månen, men detta land
ligger flere fot lägre än hafvets yta. Hela
hafvet skulle strömma in i landet, om ej
jättelika murar af granit skilde hafvet från
landet. Så är det här vid Zuiderzee. På
andra ställen finnas väldiga milsbreda dy-
ner, hvilka dels äro naturliga, dels af män-
niskohänder byggda, och hvilka tjäna sam-
ma ändamål. En hel armé af ingeniörer
hafva uteslutande till uppgift att skydda
landet mot dess fiende, hafvet.
I andra länder färdas man på vägar.
Här färdas man mest på kanaler, hvilkas
yta återigen ofta ligger högre än det om-
gifvande landets.
På kanalerna gå ångbåtar, men här emel-
lan fiskarbyn Yolendam, där vi ett trettio-
tal konstnärer befinna oss, och den lilla
staden Edam, finnes ingen ångbåt. Knap-
past en roddbåt! Man färdas i en vidun-
derligt gammaldags båt, stor och bräcklig,
med kajuta. Och man måste böja ryggen
djupt, om man vill komma in i kajutan.
Båten kallas treksköjt, så uttalas det åt-
minstone, och dragés helt enkelt af en eller
flere karlar, som gå längs med kanalen.
Holländska språket är något midt emellan
tyska, svenska och engelska. Jag försöker
nu tala holländska, så godt jag kan. Och
hjälper intet annat, så tager jag till med ren
svenska och säger samma sak många gån-
ger, och då hjälper det.
Uti Zuiderzee ligger ej långt härifrån en
ö, Marken. Där finnes, efter hvad som sä-
ges, nordisk befolkning. Visst är, att de
äro mycket blonda. Barnens hår är lin-
färgadt som på våra dalabarn. Deras ytterst
brokiga dräkter påminna också mycket om
dalbefolkningens.
Staden Edam, i Sverige väl bekant ge-
nom de klotrunda anilinfärgade Edamer-
ostarna, ligger en dryg halftimmes väg häri-
från. Det är en vacker liten stad, fin och
ren, genomfluten af kanaler och med höga
alléer, smala gator med låga hus, alla med
gaflarna utåt gatan.
I denna lilla stad fingo vi de första kän-
ningarna af, huru innerligt hela landet del-
tager uti hyllningen.
Orangegult — huset Oraniens färg — är
festfärgen. Alla bära orangefärgade rosetter
eller kokarder. Barnen hafva orangefärgade
mössor. De unga flickorna orangefärgade
halsdukar och skärp till sina hvita klädnin-
gar. Tidningar och festprogram äro orange-
färgade.
Hela staden är festsmyckad med rikedo-
mar af flaggor, guirlander blommor och ku-
lörta lyktor, som en riktigt välprydd jul-
gran hemma!
Något så genomgående festligt kan man
nog endast få se i en liten stad.
Det var den 31 augusti, den unga drott-
ningens födelsedag, som var festdag i Edam.
Yi begåfvo oss af härifrån på aftonen,
och vandrade i tätt sluten trupp längs ka
nalen. En ungdomsfrisk holländsk målare
var vår ledsven.
Fullmånen var strålande klar och staden
skimrade i tusentals lysande färger. Ljus
och jubel öfverallt. Och kanalerna le sitt
blidaste aftonleende och vicka sömniga och
yrvakna hit och dit med de brokiga bilder,
som spegla sig i dem.
Orangefärgade lyktor spegla sig i ständig
växling i en kanal, och jag, som glömmer
hvar jag är, tycker mig nästan skymta ja-
paneser med stora uppspända paraplyer
bland träden.
Så betagande är allt!
Man vet ej hur eller när eller hvar. Blott
att detta är något alldeles särskildt. Det
är ju också inramningen till det som kom-
ma skall.
Och vi vänta och lyssna till jubel och
skrän, båda lika välljudande för våra fest-
stämda örhinnor.
Och så nalkas festtåget!
Ståtligare få vi nog se det i Amsterdam,
men innerligare, mera naivt allvarligt —
omöjligt.
Kostymerna voro förträffliga. I spetsen
går borgmästaren baklänges — stadens bor-
gare gingo med i tåget, med en värdighet
som trotsar all beskrifning. Tåget framställde
i kronologisk ordning historiska händelser,
hvilka särskildt berört Edam. Furstliga per-
soner som gästat Edam och store män som
lefvat eller verkat där.
De historiska dräkterna passade den hol-
ländska typen förträffligt. Tack vare sådana
målare som en van Dyk en van der Helst,
hvilka bevarat åt oss deras tids typer och
dräkter, kände vi igen som gamla be-
bekanta dessa holländare, dessa furstar och
pager och dessa förnäma damer.
Inom den afdelning, som tillhörde medel-
tiden, syntes också en vagn med Edamer-
ostar (däraf kan man förstå, huru gammal
ostberedningen där måste vara). Den tog
sig förträffligt ut, och de medeltida figurerna
passade alldeles in med stadens tycke.
Också våra kära volendamare voro med
i båt — på vagn. — De hurrade särskildt
för oss.
Hon kom också med, »prinsessan i sagan.»
— Hon kom till häst, med ljusblå sam-
metsklädning, hermelinsmantel och krona på
hufvudet. Ett litet fint barnsligt hufvud
på en smal fin hals.
På programmet stod att läsa hvem hon
var: H. G. Machtelt van Lancaster, gift
med Z. G. Willem Hertug van Beijeren,
Graaf van Holland, Zeeland en Henegou-
wen (Graaf Willem V).
Men hvad betyda några små svarta ty-
per på ett papper? För mig blef hon ett
med den unga furstinnan, som i dagarna
skall blifva regerande drottning i Holland.
För mig blef hon »sagoprinsessan» med den
stora makten öfver det onda i sina bar-
naögon.
Du hänförande lilla stad Edam. Yisst
log du af välbehag, när du speglade dig i
dina kanaler. Och ditt leende var så vac-
kert och dina invånare voro så belåtna.
I veckor hade de arbetat på festen, och nu
gingo där tusentals lyckliga människor, gla-
da som barn. Och alla kände med sig, att
festen var lyckad och att hvar och en på
sitt sätt bidragit därtill.
Här i Volendam var fest dagen efteråt.
Hela långa tiden förut hade barnen sjungit
i skolan sina fosterländska sånger. Flag-
gor syddes i alla hus. Det fanns icke en,
som ej de senaste dagarna varit upptagen
af förberedelser till festen. Och jag är viss,
att i minsta by i Holland har rådt samma
ifver och intresse.
Lilla ön Marken långt ute i hafvet strå-
lade af ljus och kulörta lyktor och låg och
glittrade som en juvel på vattnet.
Här voro alla fiskare hemma, och alla de
stora fiskarbåtarna, försedda med lyktor,
lågo i jämna linier inne i hamnen. Yolen-
damsfolket tågade högtidsklädda i sina vack-
ra dräkter med flygande fanor och klingan-
de spel utefter gatan. Flere hundra barn
deltogo alla med flaggor i händerna, sjun-
gande en sång till drottning Wilhelminas
ära.
Till och med de små barnen mellan 3
och 6 år, alla med flaggor på granna pap-
perssirade stänger, hade sin procession, åt-
följda af de nunnor, som ombesörja un-
dervisningen i flickskolan. Detta kan med
skäl kallas nationalfest. Det är intressant
att se, huru djup nationalkänslan här tyckes
vara. Och det är roligt att hafva tillfälle
att meddela sina intryck hem till Sverige.
0. A—g.
–––- *–––-
Bida och försaka,
Kränkas djupt och glömma,
Och om himlar drömma
Under nöd och vaka —-
Blott en mor och maka
Kan den kalken tömma.
B. E. Malmström.
–––- ❖–––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
