Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 16 september 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 293
t
Anna Willman.
edan vi passerat lifvets middagshöjd, få
vi allt oftare erfara, huru det ena ef-
ter det andra blifver »ett minne blott», och
att i samma mån som vännernas tal min-
skas, dess mer vidgar sig det graffält, som
gömmer dem, hvilka gifvit impuls åt, gjort
en eller annan insats i vår egen utveckling.
Tänka vi efter, räkna vi åren, så märka
vi nästan med förvåning, att »tiden var
inne», att det var godt för honom eller
henne att få sluta en lång vandring. För
oss själfva har ungdomens dödsbäfvan för-
svunnit och vi undra blott i tysthet: när
skall väl vår stund komma att lystra till
sista signalen?
Under den flydda veckans lopp hafva
säkerligen för mången svensk kvinna utom
mig känslor af tillgifven saknad väckts vid
budet om Anna Willmans bortgång; och ge-
nom vemodsflor ha vi i minnet blickat till-
baka till den trofasta vännen och lärarin-
nan från våra »klangdagar» — till henne
som lärde oss att i nngdomsjnblet få tonen
klar och ren.
Anna Olivia Willman, dotter till hofrätts-
notarien, den på sin tid framstående violi-
nisten och musikläraren Olof Willman och
hans maka Ulrika Kristina Lindblad, föd-
des i Stockholm den 20 juli 1826.
Redan vid späda år förmärktes hos henne
nedärfda musikaliska anlag, ovanligt fint
öra och säkerhet i att finna en angifven
ton. Så t. ex. berättades af hennes bror, An-
ders Willman, huru fadern omtalat denna
sista egenskap för sina musikvänner, och
en afton, då de voro samlade i Willmanska
hemmet, väcktes lilla Anria och tillsades
att på pianot anslå den ton, som just då
tutades i närmaste kyrktorn —; genast
och utan sökande gaf hon rätt ton.
Under sin uppväxt erhöll hon en grund-
lig musikalisk utbildning, först af fadern
och sedan af de förnämsta förmågor här
i Stockholm. Hon bief en mycket skicklig
pianospelerska och ackompagnatris och gaf
redan i midten af fyrtiotalet pianolektioner.
Först i slutet af fyrtiotalet var det som
hon började att studera sång och då under
hofsångare Bergs ledning. Aren 1850—
1854 tillbragte fröken Willman i baron Carl
Adam Raabs familj på Ryssbylund i Små-
land, där hon var döttrarnas lärarinna och
kära vän. Mellan denna familj och henne
knöts ett starkt vänskapsförbund för lifvet.
Så inträdde broderns — den sedan så
berömde operasångaren Anders Willman —
debut vid Kungl. operan. Anna Willman
lämnade då sina kära vänner och skyndade
hem för att blifva den unge, glade broderns
ackompagnatris och hjälp — hans så att
säga musikaliska samvete.
Troget, lugnt och energiskt öfvade hon
in med honom parti efter parti. Aldrig —
säga de som stått de båda syskonen nära
— hade Anders Willman blifvit den hel-
gjutne konstnär han var, om han icke haft
system med sitt lugna, oförvillade kritiska
omdöme vid sin sida, just under sina egent-
liga utvecklingsår. Aldrig slappades hennes
intresse, aldrig försummade hon under hans
debutår en representation. —• »Hon ville
vara där för att räkna, hur många gånger
Anders kom af sig. » Tack vare henne
kunde han emellertid sina partier ännu in
i det sista — så väl voro de inöfvade. Ar
1857 följde hon honom till Paris och under
deras därvarande tvååriga vistelse stude-
rade hon själf sång för François Delsarte.
Hennes röst var en mezzo-sopran med en
något mörk timbre; mjuk och fulltonig gaf
den en stämning af lugn, lyftande harmoni.
Här i hemlandet medverkade hon vid flere
konserter såsom sångerska ända till slutet
af sextitalet.
Från år 1860 till midten af åttiotalet
var fröken Willman en eftersökt sånglä-
rarinna. Ifrån hufvudstad och landsort
kommo eleverna. Det var som till en fest
man skyndade upp till det lilla hemmet i
hörnet af Riddar- och Sibyllegatorna — man
visste, att man skulle få något och man
lämnade lektionen med sång i sinnet och
ett intryck af lifvets glada allvar. Omkring
år 1876 blef fröken Willman anställd såsom
repetitris vid Kungl. operan, hvilken plats
hon innehade till in på åttiotalet, och det
var under denna periods senaste tid, som
hennes kraftiga fysik tog knäcken. Först
teatern, så sånglektionerna hemma och där-
till oron för och vården om en mycket sjuk
och åldrig moder förtogo henne all möjlig-
het till egen hvila och rekreation. Sedan
flere år har hon själf varit en hjälplös sjuk-
ling. Öm och kärleksfull vård erhöll hon
på Stockholms sjukhem, där hon varit de
sista fyra åren. Sitt efterlämnade kapital
har hon testamenterat till Artisternas och
litteratörernas pensionsförening.
Anna Willman var en helgjuten, sann,
god och trofast personlighet. Fri från allt
hvad ytlighet och flärd hette verkade hon
såsom en representant för det i sig själf
värderika och solida, såväl inom den konst
hon utöfvade som i det enskilda lifvet.
Rakt på sak, men vänligt sade hon sina
elever sanningen, om så behöfdes, och hvar
och en, om klandrad eller berömd, kände
att det var en klarsynt vän som talade.
Det var en natur med godt svenskt stål,
som lockade fram den renaste malmklan-
gen äfven hos dem hon kom i beröring
med. Vänner så väl som forna elever —
af hvilka senare jag’ själf varit en — tror
jag samfäldt med mig skola säga: frid öf-
ver hennes minne!
Vendela Kjellson.
Någon fotografi af den aflidna finnes,
så vidt vi kunnat utröna, icke.
Bed.
–––––––––- 4*––––––––––
Stockholmska höstäder.
JSlågra reflexioner i flyttningstiden.
För Idun af Bell.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Tack vare skärmar, draperier och en
god vilja bildas nu hörn, där sådana ej
finnas. Anordningen med dörrars förläg-
gande så nära hörnen som möjligt och så,
att de helst sammanstöta med fönster och
kakelugn, är dock något gemensamt för
stora och små våningar. Därvidlag tyckes
hyrans storlek ej spela någon roll.
De smärre våningarna stå mest i efter-
frågan och ställa sig jämförelsevis dyrast,
och dock, huru litet få ej hyresgästerna i
dem nöja sig med ! En jungfrukammare,
om ock med sekundär dager, men med
ventil i yttermur, borde finnas i hvarje
våning. Jag har ofta undrat, i hvilken
grad våra bostadsförhållanden orsaka den
gängse ohyggliga sjukdomen kräftan. Sof-
och toalettrum i köket midt ibland kok-
kärlen kan ej vara för husfolkets hälsa
gynnsamt. Köken bli ej utvädrade efter
natten, innan skafferiet, där mjölk och
andra matvaror förvaras, öppnas och stän-
ges (?) i hvar handvändning. Ifrågasättas
kan ock, huruvida det allt omkring sig
gripande bruket af liggsoffor är sundt.
Sängkläderna ligga bestämdt luftigare i en
säng. Men hvar är väl orsaken till bruket
af liggsoffor och kökets användande till
sofrum att söka, om icke just i de stora
hyrorna? Dessa tvinga en hvar att in-
skränka sig långt mera än som är nyttigt.
Hvar t. ex. inom en liten våning finns
plats för vår tids nödvändighet: ett isskåp?
Och ett väggfast sådant torde aldrig komma
ifråga annat än i stora våningar. Förstu-
gorna upptagas helt och hållet af dörrar
och trappor och medgifva ej, att isskåpet
placeras därstädes. Det s. k. serverings-
rummet är likaledes ingenting annat än
dörrar och golfytan så ringa den kan vara.
I ett dylikt rum skulle man väl rätteligen
ha en plats för trappstegen, som dagligen
och stundligen kan behöfvas till hands,
men för den finns mången gång ingen plats
utan rätt mycket hufvudbry. Är det månne
nöjaktigt sörjdt för skafferiet, ordnadt så-
som det vanligtvis är med sina långa hyllor,
till hvilkas längst in liggande hörn ingen
skurborste kan nå? Det vore bättre, om
hyllorna afdelades och golfvet midt för
dörren lämnade utrymme för en person att
stå där. Hyllor på ena sidan för sådana
saker, som kräfva liten plats, kunde ändå
uppsättas och breda hyllor ordnas fram
mot fönstret. Fruarna skulle allt känna
sig tillfredsställda, om så en skrubb därtill
anbringades någonstädes i kök eller ser-
veringsrnm, där plats kunde bli för alla de
»tusen och tre» utensilier, som dagligdags
äro i bruk och hvilka väl alltid på ett
eller annat sätt nu ock bli undanstufvade,
men som borde ha ett speciellt förvarings-
ställe. Sopattiralj, skoborstar, skurvattens-
hink, trasor och borstar, knifskurnings-
effekter, diskbaljor etc. finna aldrig ett ut-
rymme, ämnadt till deras härberge. Under
afloppstratten är nog ett slags skåp för
sophinken och hvad mera, som då där kan
få plats, men ett dylikt skåp blir alltid
svårt att hålla rent, och skötes det ej or-
dentligt, uppstå däri kakerlackor. En zink-
klädd bordskifva på stolpar bör ock finnas
kring slasktratten, ej ett skåp. Visserligen
kan ett sådant bildas medels en på trissor
gående eller eljes flyttbar med dörr försedd
panel, som är afpassad efter bordsskifvan.
Då panelen borttages, möjliggöres fullstän-
dig rengöring af golfvet och väggklädnaden.
Ja, och så är det trossbottnarne, dessa
ljudförmedlare, som komma samtliga öfver
och under hvarandra boende att bilda så
godt som en enda familj. Tack vare dem
kan man glädjas öfver de smås jubel, fägna
sig öfver deras flit vid läxorna såväl vid
boken som pianot — och oroa sig öfver om
barn eller stora i angränsande våningar
»fått ondt i bröstet». Man är sinnad att
en annan gång ha danstillställning själf,
för att på så sätt dra nytta af samma
musik, då det dansas hos den inunder bo-
ende grannen, och man vet precis, huru
dags de främmande hos den ofvanpå boende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
