Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 16 september 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294 IDUN 1898
kommo och gingo. Man kan säga på klock-
slaget, när husfolket lägger sig och stiger
upp, och det rassel barnvagnarnes skjutande
af och an åstadkommer, lär man snart att
urskilja. Och sedan följer man den lille
och huru mycket omsorg han kräfver; den
dagen han börjar gå och skjuta en stol
framför sig önskar man bara, att man hade
den lille älsklingen att se på i stället för
att blott höra på.
Själf vet man å sin sida, att intresse och
medkänsla — det har man att påräkna
hos grannarne ! De tacka med oss Gud,
att vi ha mat och ett bord att äta den
vid, då de höra oss skjuta stolarne till
eller från bordet, och matoset ute i för-
stugan låter dem veta hvad vi äta. Gå vi
bort och lille »moppe» ej får följa med,
utan är ledsen hemma i ensamheten, då
ömma de för hans öfvergifvenhet.
Tidningarna nämnde nyligen om försök
med kiselgur, som gjorts, jag vill minnas i
Malmö, och att trossbottnar med dylikt
fyllningsämne till isoleringsmedel visat sig
otillfredsställande såsom ljudförande. Kom-
ma vi kanske att känna oss ensamma och
ha tråkigt, om samlifvet medels trossbott-
narne hyresgästerna emellan blefve af-
skuret ? Det vore dock roligt att bli satt
på prof, omöjligt är ju ej, att vi ej be-
stode det hjältemodigt nog, rent af till och
med kände oss tacksamma. Men det är
nog endast stora, dyra våningar, som få
förmånen af isoleringsförsökens resultat.
Fattigt folk skall lida och glädjas med hvar-
andra och — öfvas i tålamod !
(Slut i nästa n:r.)
––––-*––––-
Hon, som skulle haft Toste.
Blyertsteckning från Skåne.
För Idun af Henrik Wranér.
d-T 11a påstodo, att det var en ytterst märk-
r värdig historia. Inte ens klockaren
kunde förklara den. Och då var den märk-
värdig. Ty han förstod sig på kärlekshi-
storier.
Häradsdomarens pojke och nämdemannens
tös hade ju alla dar hållit ihop som sill och
potatis eller lutfisk och senap. Toste hade
varit rent galen i Olu, ända sedan de voro
barn. Och hon i honom.
Och ingenting stod dem i vägen. När
Toste friade, fick han genast ja, och hos
Olus föräldrar vreds nacken af tre tuppar
till förlofningskalaset — utom det att gamla
Broka fick släppa lifvet till, kon, som i en
bråd vändning kommit att svälja en fäll-
knif och sedan förlorat all matlust.
Gåfvorna voro utbytta. Hemgiften var
klar. En sådan samling »rynkesärkar» fanns
inte i hela häradet, som dem Olu hade i
sina kistor. Och hon hade fyra »stubbar».
Se det här hände inte i går, inte.
Och Toste var ju en hederspojke. Aldrig
»vidlyftig» af sig, så att han gick och mätte
hur smala töserna voro om lifvet eller hur
varmt deras kyssetyg var i höstetid. Och
alltid hela strumphälar och tjärnmjölksblå
nattkappa — om söndagarne. Och hade
varit hos fotografen två gånger, se’n han
blef konfirmerad. Nu var han tjugufem.
Det lystes, och där gjordes sedvanliga
gillen, och prästen, som nyligen hade till-
trädt, fick en präktig kviga i lysningsafgift.
Och halfva byns fruntimmer hade låtit ny-
sy eller ändra kjorteltyg, som de skulle ha
på bröllopet. I byarne känner ju lite hvar
på förhand, hvilka som ska bli bjudna.
Bjudningarna hade gått ut och »förnin-
gen» var klar; »spettkakorna» i ordning och
»klenäten» likaså. Och gubbarne hade låtit
tvätta vagnarna, för se, dessa hade allt
blifvit lite nerstänkta på Kiviks marknad
i fjol.
Där sköts längs hela bygatan, och Per
Skräddare fick tummen fördärfvad, när bröl-
lopsskaran kom, bara därför att han blef
skrämd af skomakarens kattrackare. Det
såg ut att bli ett riktigt stiligt bröllop : det
sa alla människor. Kommer en skräddare
till förtret, är det ju alltid ett godt förebud.
Kom ihåg, att det är längesen det här hände !
Dörrarna till kyrkan stodo öppna och
stolarne voro packade med nyfikna. Och
den gamle kantorn drog till med »Napoleons
marsch öfver Alperna» — den enda kom-
position han kunde, hvarför han ock spelade
den vid begrafningar som bröllop. »Det
ena är slutet och det andra är början på
lifvets strid,» sade han. »Därför passar
den för bägge.»
Och så —■ — ja, tänk er bara!
Det började med: »Gud, välsigna dessa
hjärtan!» Och prosten läste i sin handbok.
Och allt var ganska godt — -—- tills han
pliktenligt, efter att hafva frågat om Toste
Svensson ville hafva denna Olu Mårtens-
dotter till sin äkta hustru och älska henne
i nöd och lust, hvarpå Toste svarade ja,
äfven frågade om Olu Mårtensdotter ville
hafva denne Toste Svensson till sin äkta
man samt älska honom i nöd och lust.
Men Olu svarade ett ljudeligt nej.
Icke skalf jorden, icke remnade hälle-
bergen, men prosten tappade både snusdosa
och handbok, och klockaren afbröt den långa
häpna tystnaden med att klämma i med :
»På den väg de skola vandra — — —»
Han hade som alltid somnat in under
vigseln — elaka tungor påstodo att stacka-
ren aldrig fick sofva i fred annorstädes än
på orgelläktaren —- och nu trodde han allt
vara fullkomnadt samt gnodde åstad på sitt
orgeiharmonium.
Prosten skrek: »Tyst däroppe!» Och kloc-
karen fick tonen i galen strupe.
Så upprepades en gång till samma fråga.
Och svaret blef än en gång nej.
Efter en stunds tvekan pallrade sig alla
ut. Ingen tordes riktigt se på den andre.
Och bruden gick bort, satte sig på en graf
och grät.
Gillet torkade in.
sändes. Prosten behöll däremot kvigan.
Bruden gick inte hem förrän vid midnatts-
tid. Och brudgummen, som flera timmar
vankat vid kyrkgrindarna, flyttade till en
annan socken.
Bruden var länge tungsint: det påstods,
att hon aldrig svarade på frågor och aldrig
ville se Toste.
Så mycket visste man för 25 år se’n.
Men inte mer. Och därför sade alla, att
det var en egendomlig, märklig historia.
Och det sa klockaren också. Allra minst
kunde han förklara, att han somnat under
vigseln: han hade inte tagit mer än fyra
styrketårar, innan »stassen» for till kyrkan.
Sen glömdes ju så smått den historien
som alla andra. I synnerhet sedan det spor-
des, att Toste gått in vid seminariet och
att skräddarens pojke hade blifvit rektor
vid en skola och gift med en prästadotter.
Det var ett under öfver alla under.
* *
»Förningarna» åter-
För tre år sedan bar min väg genom
välkända bygder i hertigdömet Skåne, denna
»pannkaka, där herrgårdarne utgöra så feta
fläskbitar». Och på en dammig byväg
sammanstötte jag och klockaren, stötte sam-
man som två kägelklot, båda betydligt run-
da och trinda. Och då måste jag gå hem
med honom och se på hans nya bikupor
och nya toddyglas. Såsom icke fackman
öfvergick jag snart från de förra till de senare.
»Hör du — det var sant! Nu vet jag
det!» sa han om en stund midt inne i ett
intressant föredrag om drönarne.
»Hvilket?»
»Hvarför hon sa nejh
»Hvem?»
»Hon, som skulle haft Toste.»
»Hm, jaså. Javisst, nå? Vänta lite —
Olu, menar du? Lefver hon än?»
»Nej, hon är död för tre år sedan. Och
på dödsbädden talte hon om alltsammans
för mig.»
»Nääh? ?»
»Joo, du! Prästen blef efterskickad och
jag följde som vanligt med och bar sockne-
budstygen. Han gick in och jag blef där-
ute — se, du vet ju — — — biktens in-
segel — — Men när vi skulle gå, kom pi-
gan in.»
»Olu vill så gärna tala vid er.»
Jag gick in.
.»Du, som nu är gift för tredje gången,»
sa hon, »och väl dessutom haft en tie —
tolf fästemör — du bör väl förstå dig på
kärlek,» sa hon.
»Tie fästemör? Nää, hör nu —- —-»
»Jo, se hou hade inte reda på alla, inte
— därför gissade hon på tie, så där i rundt
tal, förstår du.»
»Nå! På det viset!»
»Jo,» sa hon, »du som så många andra
kan väl ha undrat mer än en gång, att jag
ställde till det där spektaklet i kyrkan. De
flesta trodde väl jag var galen, fast inte då
för tiden det var så vanligt att undskylla
sig med vanvett, när man gjorde något som
vållade skada och skam. Men nog var jag
vid mina sinnen : om jag var klok, vet
Herren allena.»
»Men se, orsaken var så enkel, så att in-
gen kunde hitta på den. Som jag stod i
vapenhuset och skulle lägga sista handen
vid min pynt, hörde jag bakom mig Sissa
Kryckas röst. Sissa hade varit mors bästa
väninna. Och de orden, som jag hörde
glömmer jag inte. ’Ja, där är ett nytt lam,
som till siaktning ledes. Hennes mor gick
samma väg, och innan de blefvo gifta, var
han kelen till henne, så han kunde ätit opp
henne. Om ett halft år slog han henne;
hon höll det tyst, och där var kanske ingen
mer än jag som visste det. Men hon hade
aldrig en glad stund. Och alltid skulle
hon dölja hvad hon tänkte och vara rädd,
att hon inte pratade i sömnen, mest för
barnens skull. Hon var varnad, men gjor-
de det ändå — blefve denna varnad, skulle
hon också göra det ändå. Se, karlarne ä’
fruntimmernas öde!’»
»Jag tyckte jag frös ända in i ryggmär-
gen och skinnet blef piggigt öfver hela min
kropp. Och jag kom ihåg några ord från
min barndom, och mor grät ibland i smyg.
Och hur hon många gånger, när Toste och
jag sutto och gycklade och gnabbades, fick
tårarne i ögonen. Ibland kunde hon säga,
när han gått: ’Förstode du ditt bästa, toge
du ingen — han är kanske ändå en af de
likaste’.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
