Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 37. 16 september 1898
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 295
»Och aldrig glömmer jag, att när hon låg
på sitt sista och far kom bort mot sängen,
så reste hon sig opp, knöt handen, och
ögonen blefvo skarpa som på en katt. Då
hade jag inte tänkt på annat, än att det
var dödskampen, men nn förstod jag allt,
när Sissa hade yttrat sig.»
»Med ens stod det klart för mig, att jag
aldrig knnde vandra samma smärtans väg
som hon. Bättre då att stämma i bäcken
än i ånl Och göra pinan kort — ett nej,
och så var allt öfver.»
»För resten gjorde jag naturligtvis orätt:
han har ju blifvit en sådan präktig karl,
sitter som skollärare och klockare och ska’
vara så snäll vid hustru och barn. Och
från det lyckliga lifvet löste jag mig själf
ute. Jag har ingen annan att skylla. Hvar-
för ska man alltid välja i blinde, just när
det gäller ? Hvarför skulle inte mitt lif
kunnat bli solsken, fast mors blef dugg-
regn ? »
»Men jag vill fråga dig om ett: Att min
egen fröjd förspilldes, har jag fått lida för.
Men att jag gjorde Toste så mycken sorg
— tror du jag hela evigheten får lida för
det?»
»Hvad svarade du?»
»Ja, det är ju inte lätt för en olärd att
svara på sådant. Jag visste inte annat att
säga än att Gud är kärlekens Gud.»
»Nå, det bästa är godt nog.»
»Så fick hon frid öfver sig, tog mig varmt
i handen. Några timmar efter hade hon
dött. Och det sista hon hade sagt, var
— ja, kan du gissa?»
»Nej -— törs inte.»
»Det ska bli märkligt att tala med mor
om allt detta,» sa hon. Och det tyckte
jag var nog så märkligt, ty far sin hade
hon inte i tankarna, kan en förstå. Det
är ju som hon inte hade tänkt sig dem
två tillsammans. För resten så tror jag
det där namnet, som vi alltid hade på Olu
och som jag en gång hade kommit att ge
henne: »Hon, som skulle haft Toste» — det
var allt misslyckadt? Inte skulle hon haft
Toste — han har bestämdt fått en, som
passar honom bättre. Och till på köpet
vet jag nu alldeles säkert, att hon inte
skulle haft honom — vet du hvarför?»
»Nääh! »
»Skulle hon haft honom, hade hon ock-
så fått honom!» sa klockarfar.
––––-4*––––-
IUR.NOTISBOKEV.PM
Hi
mm
Prinsessan Ingeborg afreste, som ärnnadt
var, i måndags afton till Köpenhamn, där hon
lär komma att vistas två à tre veckor.
Medicine kandidatexamen aflades i lör-
dags vid Karolinska institutet af fröken Julia
Rosenbaum, stockh.
Två kvinnliga lärare äro för nu ingångna
läsår anställda vid Stockholms högskola, nämli-
gen £11. d:r Astrid Cleve och fil. kand. Augusta
Ärnbäck.
*
En kvinnlig läkare får Malmö den 1 in-
stundande oktober, då d:r Sofia Holmgren efter
afslutade medicinska studier vid Lunds univer-
sitet ämnar slå sig ned- därstädes som praktise-
rande läkare. D:r Holmgren är dotter till f. d.
prof. K. A. V. Holmgren i Lund.
fl:
Grefvinnan Constance Wachtmeister,
hvilken under de senaste veckorna hållit en serie
teosofiska föredrag i landsorten, uppträdde i
söndagsafton i Musikaliska akadèmiens orgelsal
och höll på engelska ett föredrag om »Döden
och efteråt». Föredraget, som bevistades af ett
hundratal personer af båda könen, väckte lifligt
bifall.
*
En växtiitställning af särdeles intressant
slag har af Haga trädgård öppnats i huset nr
9 Biblioteksgatan. Älskare af vackra rumsväxter
finna här ett rikligt urval att komplettera sina
samlingar med, på samma gång de kunna få de
tillförlitligaste upplysningar om, huru de skola
sköta de representanter ur Floras värld, med
hvilka de pryda sina våningar. Haga trädgårds
direktör, hr John Wallmark, har gjort sig ett
mycket godt namn inom sin branch, hvadan vi
utan tvekan kunna rekommendera utställningen
i fråga hos våra läsarinnor.
–––- ❖–––-
TEATER f/OCl|1 /AuSIK.
Kungl. operan. Då detta nedskrifves, är ännu
meningen att instundande måndag Kungl. teatern,
som det officiella namnet blifver, skall invigas
med en festföretällning. Vi hafva emellertid svårt
att fatta, huru detta skall varda möjligt, då så
mycket i denna stund ännu är ofärdigt. Det går
väl dock här, som det gick till den stora utställ-
ningen i fjor: allt såg då dagame förut lika omöj-
ligt ut; men det gick dock. I alla fall kunna vi
ej annat än beklaga de sceniska ledarne och ar-
tisterna, som skola nödgas arbeta och repetera
under dylika förhållanden, ackompagnerade ej
endast af orkestern, utan af otaliga arbetares
knackningar, buller och sörj.
Festföreställningen, till hvilken en stör mängd
inbjudningar utgått, inledes med en af prof. C.
B. Nyblom författad kantat, till hvilken prof.
Ivar Hallström komponerat musiken. Program-
met upptager för öfrigt A. F. Lindblads opera
»Frondörerna» och F. Berwalds opera. »Estrella
di Söria», båda i sammandrag. Kungl. teaterns
förnämsta artister komma här naturligtvis att
medverka.
Dramatiska teatern öppnade sistlidne fredag
sina portar efter genomgången lycklig restaure-
ring, särskildt beträffande trappuppgångar, korri-
dorer och foyerer. Programmet upptog tvänne
svenska originalstycken, och så till vida var ju
början god, eftersom anrättningen var inhemsk.
Men de båda rätter, på hvilka publiken bjöds,
voro just ej särdeles väl tillagade. Den första,
»Han kom, han såg ...», hade visserligen en vac-
ker garnering, men saknade krydda ; den andra,
»Förfallodagen», saknade visst icke krydda, men
inneslöt så många heterogena ingredienser, att
det hela blef utan deciderad smak. Med andra
ord: det förra stycket var en god tidsbild, men
något mager och torr till innehållet; det senare
hade flere goda pointer, särskildt en bra upp-
ränning, men saknade hållning och sammanhang.
Sålunda innehåller »Förfallodagen» tvänne jäm-
löpande, af hvarandra alldeles oberoende kärleks-
historier, af hvilka den ena slutar därmed, att
styfmodern (fru Fahlman), änka visserligen, rym-
mer till främmande land med sin styfson (hr
SMnberg) som älskare, och den andra därmed,
att den unga fru Maclean (fröken Janson) öfver-
lämnar sig åt sin älskare (hr Hansson), medan
hennes make (hr örtengren), tre’ gånger så gam-
mal, som fått reda på hustruns böjelse, går in
till sig för att fundera ut, om han skall skjuta
sig, skiljas eller blunda, mellan hvilka tre utvä-
gar han enligt styckets räsonör, professor Bren-
ner (hr Personne), har att välja. Innehållet är
således just ej vidare uppbyggligt.
Utförandet af »Han kom, han såg...» erbjöd
ej något vidare af intresse. I »Förfallodagen»
däremot förtjänar särskildt fru Fahlman och hr
Skånberg erkännande, liksom ock fröken Janson
samt hrr Personne och Örtengren samt icke minst
hr Bceckström som en skånsktalande ryttmästare.
Nya vid denna scen voro för aftonen fröken Wi-
dell och hr Hansson. Den förra tycktes ej vidare
intresserad af en roll, som måhända ej heller
tillhör hennes egentliga område; den senare vi-
sade anlag att varda en god representant för
jeune-premierfacket.
Föreställningen, som inleddes med en af Frans
Hedberg skrifven prolog, framsagd af hr Per-
sonne, bevistades af en fulltalig publik, bland
hvilken märktes konungen, kronprinsen och prins
Eugén med uppvaktningar, teaterns nye inspek-
tör, öfvere.eremonimästaren frih Carl Carlsson
Bonde, förste hofmarskalken Printzsköld, öfver-
ståthållaren frih. Tamm m. fl. framstående per-
sonligheter. Bifallet var flere gånger ganska
lifligt.
––––-*––––-
”pignon”.
Skiss för Idun af Hjördis.
irektionen för nytta och nöje hade efter en
liflig diskussion bestämt, att bazar skulle
anordnas till förmån för några fattiga badgäster,
och att den skulle afslutas med en musikafdel-
ning och dans togs som en själfklar sak.
Och allt det där var nog godt och väl, tyckte
doktor Björk, underläkaren vid den lilla badorten,
men hvarför han nödvändigt skulle stå i spetsen
för alla mer och mindre outförbara planer, som
direktionsdamer behagade utfundera, var mer än
han kunde förstå. Som nu detta med musikaf-
delningen! Han kunde sannerligen inte stampa
förmågor ur marken, och hur han ransakade sitt
minne för att leta ut sådana bland badgästerna,
hittade han bara en hjälplig pianist. En dålig
bas kunde möjligen läggas därtill, men det var
olyckligtvis han själf.
Doktorn drog den hvita filthatten djupt ner i
pannan, som hans vana var, då något irriterade
honom, och vek beslutsamt in på vägen till sko-
gen för att under en promenad uttänka något
medel att tillfredsställa de njutningslystna. Han
började verkligen tycka, att det var mera besvär
än nöje att vara allas förklarade gunstling, hur
angenämt det än varit i början af säsongen att
se sig föremål för en smickrande uppmärksamhet
och höra sitt lof sjungas i alla tonarter.
Det hade gunås ej varit många att täfla med
om gunsten, och den stackars doktorn hade haft
en ganska ansträngande sommar, dess mer som
han var begåfvad med ett vänligt och medlid-
samt hjärta, som- ej kunde fördraga att någon
blef förbisedd. Men han skulle bära sin börda
utan att klaga de veckor, som återstodo, och
nästa sommar skulle han minsann bestå sig med
underläkare själf. Han sköt hatten tillbaka i
nacken, tröstad af denna ljusa framtidstafla och
började åter att med energi dryfta musikfrågan.
Nej, det fanns sannerligen intet hopp. Han
fick riskera sitt rykte som tusenkonstnär och
förklara ftjr direktionen, att här strandade hans
förmåga. Se’n han vä! tagit detta modiga beslut,
kunde han i fulla drag njuta af den härliga pro-
menaden i skuggan mellan granarna, och han
beslöt att utsträcka den till »Korporalens», en
liten treflig stuga midt i skogen, där en af patien-
terna bodde.
Han gick med långsamma, dröjande steg och
insöp med välbehag doften af kåda, linnea och
pyrola, som af middagssolens intensiva värme
fick en nästan bedöfvande makt.
Men där satt ju hans patient omgifven af kud-
dar och filtar midt i all denna fägring, och med
ryggen åt honom’, lutad mot en gran, stod en
ungdomlig gestalt, som han förgäfves försökte
igenkänna som någon af badortens egna. Dok-
torn beslöt att ej störa de båda damerna utan
fortsätta sin väg, då han häjdades af toner, som
klingade genom den stilla luften så rena och
klara, som vore de ett svar på naturens egen
hymn. Det var Mignons vemodsfulla sång hon
sjöng, den unga sångerskan, och vid slutorden:
»ack, där jag ville mig dölja, där lefva, älska och
dö> öfvergick hennes sång i en lidelsefull hvisk-
ning, som tycktes dö bort och försvinna mot den
blåa himmelen. Doktor Björk stod som i en dröm,
men plötsligt ryckte han till, och ett leende lekte
på hans läppar. Tänk om! Han tyckte sig se
dem bazarkvällen, och han skulle minsann laga,
så att de ej finge böra en ton förrän då. Men
om hon inte ville! Åh nej, hans lyckliga stjärna
hade ju lyst öfver hans bekymmer tills nu’, och
den skulle nog inte slockna än. Han tog just
ett steg in i skogen, då hans sköna okända som
svar på något, som den gamla fröken sagt, skäm-
tande yttrade: »Gärna, snälla tant, men hvar är
min Lothario?» Och så började hon med jublan-
de röst:
»Du svala, som dig svingar,
Så lätt mot himlens höjd,
Spänn muntert dina vingar
Och flyg mot söderns fröjd.»
VdfTffnïlWQ MqI apÎi Ral/fprîpr utrotas af Aktiebolaget Desinfectioa
|/ V V I JJ/ Uull JJtliVLC1 ivl 1 rUm’ iartyg ocl1 bostäder- allt P& stället — utan bortförande af möbler.
ÖO J * Rikstel. 34. — Kontor: 4 Stallgatan 4. — Allm. Tel. 7494.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1898/0299.html
