Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 23 september 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298 IDUN 1898
De sorgsna bo på ensamhetens höjder, En hvar vill gärna dela våra fröjder,
De lyckliga vid lifvets marknadstorg; Men ingen dela vill vår hjärtesorg.
M. J. Lermontoff.
Fostrad i öfverflöd, uppväxte Maria Mare-
lius jämte en bror och en syster i lugna
och harmoniska förhållanden. Somrarna
tillbragte hon på Åkersberg i Koslagen eller
på någon annan af hennes fars, brukskamrer
Marelius’, många egendomar, vintrarna i
Stockholm. En informator och en guvernant
hade äfven i hufvudstaden barnens under-
visning om hand. »Ty,» menade fru Ma-
relius, »pensionslifvet i all ära, men de små
lära mycket, som ej är bra, på vägen till
och från skolan.»
Enligt tidens sed lades största vikten på
franska språket och lina handarbeten. Af
sina under uppväxtåren utförda silkesbro-
derier — somliga riktiga klosterarbeten —-
har fru von Mentzer ännu kvar en i en
plånbok, som tillhört hennes far, infälld
tusenkronsedel, där hvarje siffra och bokstaf,
ända till de pärlfina orden »Den, som denna
sedel efterapar,» etc., äro mästerligt åter-
gifna, samt de med en rosenkrans och orden
Culte de Dieu ornerade pärmarna till en
handskrifven bönbok, på hvars första blad
står präntadt med sirliga penndrag: »Skrif-
ven af Marie Ulrique Marelius till Garpen-
berg den 23 December 1827 i dess 9:de
års ålder».
Ritningen försummades icke heller. Äfven
på detta område utmärkte sig Maria. Till
hennes gladaste barndomsminnen hör, att
hon en dag dristade sig förära en af sina
teckningar till själfva Emilie Bögqvist, hvars
barn voro hennes lekkamrater och som till
tack begåfvade sin lilla vän med ett rit-
stift och en påse karameller.
Varmhjärtad och vek, tog Maria lätt in-
tryck af sin omgifning. Sin guvernant,
fröken Åberg, som hon svärmiskt dyrkade,
imiterade hon, utan att själf märka det, så
påfallande i åtbörder och sätt, att hon af
de sina fick det skämtsamma binamnet
»lilla Åberg». Till det yttre blef hon snart
nog åter sig själf; men behofvet att hän-
gifva sig, att gå upp i den hon höll af,
var fortfarande lika starkt och tyckes, märk-
ligt att omtala, vara så än.
Från barnaåren på landet daterar sig hen-
nes kärlek till djur. Jag hör henne ännu
säga med det ömmaste tonfall: »O hästar!
O hundar! O kattor!» Släktet felis desavou-
erade hon likväl strax med något mörk-
nande min: en vildkatt hade en gång be-
svarat en smekning af hennes lille son med
de grymmaste klösningar, och efter den
dagen ser fru von Mentzer sina forna favo-
riter med så oblida ögon, som det är henne
möjligt. På sina kanariefåglar däremot
slösar ‘ hon dagligen tusen kärleksfulla om-
sorger.
Till sina lärarinnors förtviflan tränade
hon sig på landet för sitt blifvande kall
genom att dansa utför trapporna och klättra
upp i träd, hvilket då ansågs långt betänk-
ligare än nu. Hennes vilda gratie togs
sedan om hand, tuktades och tämdes af
några bland den tidens förnämsta kapacite-
ter, solodansöserna Smedberg och Daguin
samt ballettmästaren Fröberg, livilken se-
nare om sin lilla elev fällde det smickrande
omdömet, att hon var ett af hans bästa
»balettämnen».
Baletten, ja! Nog hägrade den som »en
stjärna, en saga, en sång» för det ving-
fotade barnet. Men kära mor och kära
far hade helt andra planer för sin blonda
lilla dotter. Dansa fick hon, dansa måste
hon: det hörde till uppfostran. Men be-
träda tiljan — aldrig. Hon behöfde gud-
skelof ej sörja för sin utkomst. Sin konst
skulle hon helga åt familjen.
Och Maria dansade, dansade anglaise och
slovanka, menuette och gavotte, dansade
eldigt och graciöst som Paludan-Miillers
Dione . . .
»Og efter Strengens klang sin Fod hon sætter,
Med Ynde kappes Færdigheden sraukt;
En Mængde Entrechats og Pistoletter
I Dandsen falder af som Konstens Fragt.
Hvergang hun vender sig med Pirouetter,
Da feiger 0iet neppe Fodens Flugt;
Hun svsever hen og slaar i sine hænder,
Og medens 0iet funkier, Kinder brænder.» —
Jag känner en kvinna, numera till åren,
hvars lif vardt ödelagdt, emedan hon af
sina föräldrar hindrades att blifva dansös.
Man, barn, rikedom och lifvets håfvor —
intet kunde fylla den olidliga tomheten i
hennes bröst. Skapt att »sväfva, . flyga,
flykta lätt förbi», vandrar hon nu omkring
med tunga, lefnadströtta fjät, »hon ilar ej,
hon hvilar ej — hon vandrar.»
Samma öde kunde hafva drabbat Maria.
Men så vardt det lyckligtvis ej. Redan
vid sexton års ålder fann hon ett utlopp
för sin kohstnärsträngtan : hon började under-
visa_ i sin konst. Och detta har hulpit
henne underbart igenom till det åttionde
året.
Hon blef gift, första gången med sin
ungdoms älskade, en ung jurist, Bernhard
Rosenius, af Dala-Roseniernas släkt, andra
gången med handlanden Ludvig von Mentzer.
Sitt första, fyraåriga änkestånd framlefde
hon hos sin svärfar, prosten Rosenius i
Eifdal, nära norska gränsen. Frågar man
henne om dessa år, glänsa hennes ögon i
tårar. De voro fridfulla och ljufliga som
inga andra i hennes lif. Den blide och
gudfruktige prosten, som aldrig hördes yttra
ett ondt ord till någon, prostinnan, den
stolta och siratliga, den af alla förfjäsade,
af sin man högt uppburna, i hvars ådror
rann kungligt blod, det tysta, välordnade
hemmet, den storslagna, allvarsfulla naturen,
fyrfotadjuren och fåglarna — det var något
efter Marias sinne.
Snart grep dock lifvet hårdhändt tag i
den veka. Hvarför vet jag ej, men nog
råda alltför ofta oblida makter öfver »det,
som drömmer vackrast, och det, som blic-
kar mildast». Hon dansade ej längre för
sitt nöje, hon dansade för bröd. Parkett-
golfvet bief för henne en via dolorosa, där
hon sargade sina fötter till blods. Den
tiden är bitter för åttioåringen att minnas.
Men mot aftonen klarnade det åter. Unga
händer grepo in i hennes värf. Hon fick
tid att andas ut. Och många, ’af brist på
tid tillbakaträngda intressen strömmade
vederkvickande in öfver henne. Och nu
njuter hon sitt otium cum dignitate, kring-
sväfvad af müsik, poesi, politik — hon är
ifrig Dreyfusist — samt af minnen, först
och sist af minnen.
August Blanche och Vilhelm von Braun,
hennes ungdomsvänner, uppvakta henne
ridderligt bittida och sent. Emilie Högqvist
och hennes täcka syster Hanna, den till
Sibirien förvista, förtälja om och om igen
sina romantiska öden, både dem, som hela
världen känner till, och dem den icke kän-
ner. Hemtraktens prostinna, den ödmjuka
beundrarinnan af Rålambs på Sundby, hvi-
skar ifrigt till fru von Mentzers mamma
där borta i soffan: »Så och så ska dina
flickor ha det, så och så; de bruka det i
stora världen, de bruka det på Sundby.-»
Och Lea Ahlborn, den trofasta gamla vän-
nen, som alltid sade: »Bara jag får det
färdigt, som jag nu håller på med, så ska
jag sedan hvila mig en vecka,» men som
aldrig hann med att hvila sig en dag —
nu har hon tid.
Fru von Mentzer har verkat, medan dagen
var, hon har älskat och lidit. Och då fruk-
tar man hvarken åttio- eller nittiotalet; då
fruktar man icke ens själfva döden.
Tora Kjellberg.
–––- *–––-
Siffra ord,
gift och galla vill jag pennan doppa.
Nu vill jag tårar i dût öga se!
Jag vill dig höra kvida ack och ve!
Thy skall jag giftet på ditt hjärta droppa.
Och jag skall glädjas, når det sönderfrätes,
och jag skall skratta gällt åt dina kval,
och jag skall vara kyligt vintersval,
ty med det mått, I målen, eder mates.
Hvad bålar det, att jag alltjämt beskrifver
mitt stackars hjärtas glädje eller sorg,
när som en tiggare du städs mig drifver
ur dina tankars rika kungaborg.
När du ej öga äger för min låga,
ej känsla har för glöden däruti,
när all min kärleks glädje eller plåga
du kallar blott och bart för — poesi.
Nej, jag skall tala bittra ord, min tunga
skall drypa utaf gift, när dig jag ser,
och jag skall håna dig, och aldrig mer
jag dina mörka ögon skall besjunga.
Och dina blickar kan du skänka andra!
Ej om en enda skall jag tigga dig,
men liknöjd skall jag gå min tunga stig
och ut i lifvets ödemarker vandra.
Räck mig till afsked dina hvita händer . . .
Så mjuka, så förtjusande och små!
Och blicken den är varm och sommarblå
som himmelen i lyckans sagoländer.
Gif mig till nimm, innan bort jag drager,
en lock utaf ditt slenkolsblanka hår. . .
men .. . hvad går åt dig? .. ja, där föll en tår!
Du får ej gråta, fast jag afsked tager,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
