Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 23 september 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 299
Nej, snyfta icke! Sluta upp att kvida!
Blif glad igen! . . Ja, jag var elak nyss,
men ångrar det. Gif en försoningskyss
åt den, som minst af allt kan se dig lida.
Jeremias i Tröstlösa.
–––- *––––-
”Ungkarlsflickor
onvenansen har länge regerat som alls-
® ^ mäktig suverän. Men vår tid tenderar i
alla riktningar mot. friare styrelseformer.
De gamla passa ej för det nutida lifvets
förändrade förhållanden. Sä äfven på detta
område. Vi ha att räkna med en ny kvinn-
lig samhällsmedlem, i England och Amerika
benämnd »bachelor girl». Inom parentes
sagdt tveka vi något att införa ordet »ung-
karlsfiicka» i vårt språk, då det mahända
skall stöta en och annan af den gamla
skolan för hufvudet. Emellertid utgör det
en ganska motsvarig beteckning, och vi veta
intet lämpligare ord. Nåväl, de gamla la-
garna för det passande lämpa sig ej för
denna för hvarje dag talrikare samhälls-
medlem. Det behöfs nya, friare. Antag-
ligen komma dessa aldrig att skrifvas, men
de hålla på att skrifva sig själfva — de
växa ut för att motsvara behofven, alldeles
så som tänder och händer och andra leda-
möter vuxit ut i öfverensstämmelse med
evolutionsmänniskans behof.
Ungkarlsflickan har vanligen kommit till
hufvudstaden för att studera, skrifva, måla
eller sjunga, hvilket ger vid handen, att
hon kommer ur ett bildadt hem, men med
små tillgångar. Hon har blifvit uppfostrad
i enlighet med de gängse traditionerna om
hvad som går an för en ung flicka, och i
ett nu befinner hon sig försatt i en liten
studio eller kammare uppe i fjärde vånin-
gen i en stor hyreskasern, utan annat skyd-
dande »förkläde» än en kvinnlig kamrat
vid samma ålder som hon själf, som äfven
kommit till staden för att studera och för-
tjäna.
Om nu dessa flickor skulle vilja försöka
tillämpa sina för hemmet och sällskapslifvet
nhämtade föreställningar om det passande
på sitt nuvarande lif, hvad blefve följden?
De kretsar, där man lefver sällskapslif,
torde ej taga notis om, att två små sparf-
var flyttat in i sitt vårliga bo. De unga
flickorna blifva på ett för dem föga lof-
vande sätt ignorerade. Hvad nöjen be-
träffar hänvisas de till sig själfva. De hafva
aldrig varit ute ensamma någon afton —
följaktligen, när kvällen ändar den långa
arbetsdagen, städa de af sitt rum och sitta
kvar inne med ett tappert försök att känna
sig andligen vederkvickta genom hvarandras
sällskap och någon lättare lektyr. Så går
det vecka efter vecka, månad efter månad.
Denna själfålagda ensamhet blir i läng-
den tråkig. Tidningen innehåller annonser
i mängd om teatrar, konserter och äfven
en del andra nöjen, som kunde erhållas för
en obetydlig summa, blott de hade mod
att gifva sina förutfattade konventionella
meningar respass. De äro förståndiga män-
niskor, därför slita de fjättrarna och flyga ut.
»Det är ej möjligt för oss», så résonnera
de, »att hålla fast vid det gamla bruket,
som ej tillåter en ung flicka att visa sig
’ute’ utan förkläde. Antingen måste vi dö
af att ständigt sitta inne och studera eller
ock kränka vår känsla af det passande.
Det senare är att föredraga.»
I samma hus som dessa unga flickor —■
låt oss antaga att de måla och därjämte
förtjäna sitt uppehälle med att illustrera
barnböcker — bor en artist, som redan
gjort sig ett namn. Hans råd och hjälp
vore ovärderliga för dem. De uppvakta
honom i hans atelier, och han är villig
gifva dem en del upplysningar och vinkar.
Men att begära att han skulle besvära sig
att komma in i deras lilla studio, där de
äta, sofva och arbeta, vore för mycket. De
gå helt ödmjukt in till honom, när de vilja
fråga honom till råds.
»Men går det an, att en ung flicka går
ensam in i en herres atelier?» Denna
fråga dryftas en afton vid lampan helt
allvarligt af de båda flickorna, sedan den
ena af dem tillbragt ett par timmar inne
hos artisten, arbetande under hans ledning
— en hjälp som gifvits som väntjänst och
utan ersättning. »Nej, det är förskräck-
ligt opassande och okvinnligt», anse de
båda två. Hvad skulle folk säga?
»Huru i all världen skola vi bära oss
åt?» utbrister den ena modfälld. »Kon-,
venansen ger ständigt ett slag i ansiktet
åt våra sträfvanden». »Vi få väl gå till-
sammans», svarar den andra uppmuntrande,
hvarmed saken är afgjord.
Tiden går. De unga målarinnorna ha
gjort goda framsteg och kunna betinga
högre pris för sitt arbete. Härmed följa
förbättrade förhållanden. I stället för att
behöfva laga sin mat på ett fotogenkök
i en vrå af rummet och äta den i största
hast bakom en skärm, af fruktan att öfver-
raskas af någon besökande, ha de nu-råd
att äta ute. De ha hört, att i närheten
lär finnas en restaurant, där man kan äta
sin middag för 75 öre. Tyvärr höra sådana
ställen till Bohéme-lifvet, märka de emel-
lertid, och två ensamma unga flickor kunna
ej visa sig där. De återvända alltså till
sin mer än enkla middagsspisning bakom
skärmen i studion.
Ännu en svårighet att lösa. Den ena
af kamraterna är bjuden på middag hos
några släktingar. Den andra blir därige-
nom lämnad ensam hemma. Medan hon
sitter där och filosoferar i skymningen,
knackar det på dörren. Det är vännen-
artisten. Detta är en situation, för hvilken
en ung dam, uppfostrad enligt de konven-
tionella begreppen om det passande, skulle
rygga tillbaka. Men besöket tages på det
naturligaste sätt, och med otvungen vär-
dighet och glädtigt behag underhåller ung-
karlsflickan sin gäst. Denne å sin sida
känner sig ingalunda frestad till närgån-
genhet. Den unga kvinnans hållning och
konversation hålla honom på sin rätta plats,
och han visar henne skyldig aktning i fullt
ut samma grad, som om hennes mor eller
tant vore närvarande.
Här ha vi nyckeln till ett korrekt upp-
förande i det ännu ej med lagar kring-
gärdade rike, som är beläget mellan Bohême-
landet och sällskapsvärlden — ungkarls-
flickans rike. Det lif, hon för, tvingar
henne ’ att afvika från en del gällande bruk,
men genom inre förfining och kvinnlig takt
kan hon skydda sig för att misstänkas
eller misstydas, såväl af sällskapsvärlden å
ena sidan som af de manliga och kvinnliga
kamraterna å den andra. Det är på henne
själf det beror att förlora eller behålla sin
kvinnlighet och blygsamhet, det är på hen-
nes karaktär allt beror. Om den tenderar
till fullkomning och ej till urartning, är
världen vänlig nog att öfverse med ung-
karlsflickans nödtvungna lagbrott mot det
s. k. passande.
––––-*––––
Från kröningshögtidligheterna
i Holland.
Bref från Iduns korrespondent.
II.
Volendam den 14 sept. 1898.
K
vad skall man väl skrifva om krönings-
festen i Amsterdam? Något som ej är
skrifvet förut — omöjligt!
Alla tidningar hafva skrifvit om allting,
och alla människor hafva läst alltsammans.
Jag kan således endast behöfva försäkra
Iduns läsarinnor, att det är sant, åtmin-
stone en stor del af det som stått i tidnin-
garna. Naturligtvis inte allt, men det me-
sta däraf —
Jag skall ändock göra ett försök att
skildra ett och annat från dessa dagar, så
som de tedde sig för mig.
Yi, min reskamrat och jag, hade, genom
vänligt tillmötesgående från svensk-norske
generalkonsuln i Amsterdam fått inträdes-
kort till en klubb, »Groote Club».
Fönstren i klubben vetta ut åt Dam, just
midt emot palatset vid kyrkan. Bättre
kunde det ej vara. Därifrån sågo vi en
del af festligheterna och en hel del folklif
på köpet.
Dessutom hafva vi haft den oväntade
förmånen att under festligheterna vara in-
bjudna att bo hos en vän i Haarlem (en-
dast 20 minuters väg från Amsterdam).
O, du storartade holländska gästfrihet !
Hvad skall man likna dig vid?
Jag vet hvad du liknar!
Du är lik en tulpan om våren, när den
strålar af sol och ljus och värme, och vi
äro att likna vid bin, som njuta af dess
sötma.
Så är för oss detta hem i Haarlem. Still-
het när vi äro trötta, mat när vi äro hung-
riga, en port som är öppen för oss dag och
natt, en trädgård, som bjuder de täckaste
frukter, och först och sist en aldrig trött-
nande omtanke för vår trefnad.
Således i Amsterdam god plats att se,
och i Haarlem den mest absoluta trefnad
och komfort. Hvad kan man önska mera?
Jo, nu ville jag önska mig en penna, som
kunde skildra så, att den läsande finge del
af den känsla jag har af att hafva varit
med om en historisk händelse.
Ej något hjältelikt eller förfärande eller
tröstlöst som ett krig, ej något världsom-
hvälfvande som en revolution, men ändock
en historisk händelse af enastående art.
Jag ville kunna skildra, huru ett folk
med alla sina förhoppningar följt en liten
flickas lefnad, sett henne som baby, som
liten flicka vid sin faders hand, åkande
med sin moder, läsande, lärande, lekande.
Huru detta folk uti henne alltid sett
och älskat den sista ättlingen af huset
Oranien, den sista ättlingen af Wilhelm
af Oranien, Hollands befriare. Och hur
detta barn, nu en ung flicka på 18 år,
förenat alla partier till en gemensam hyll-
ning, som under dessa kröningsdagar gen-
ljudit kring hela landet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
