Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 30 september 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308 IDUN 1898
tid beaktansvärdt, men äro de nnga tu eniga
om hvar skåpet skall stå, böra de ej under-
kasta sig andras tycken och smak; det
skulle åstadkomma oro och villrådighet, för-
orsaka mycken möda och stort besvär samt
störa den tjusande idyllen. Om fru A.
tycker skåpet måste flyttas hit, tycker fru
O. det borde sättas dit och fru X, att det
ej alls borde finnas —• ergo låt skåpet stå.
Ett eget litet vällyckadt arrangement,
huru trallande glad kan det ej göra en ung
kvinna; men får hon vid sådant tillfälle den
frågan, hvar såg du detta, hvem gaf dig
den idén, så blir hennes min något mulen
— ty det känns liksom litet nedsättande,
att ej vara betrodd om eget initiativ.
Men vi äga ej någon talang för att åstad-
komma extravaganser inom hemmet ! Nåväl
•—• den inneboende kvinnliga instinkten gör
oss snart uppmärksamma på, hvad som be-
höfs, för att vi och hemmet må komma i
samklang med hvarandra.
En Zorns villa täljer om Moragossen, som
blef konstnär. Karl Larssons stuga röjer
mästarens konstnärliga uppfattning. Folkets
smak har vunnit inträde i månget hem,
yppande sig i hvarjehanda slöjd. Den ål-
driga damen, som mycket rest, förskönar
sitt hem med Italiens konstskatter och taflor
i blått med söderns himmel på. Sjöman-
nens hustru pryder stugan med snäckor,
koraller, porslin och nickande chineser. Till
och med eremiten ger uttryck åt sitt tanke-
lif genom att sätta dödskallen och timgla-
set i sin cell. Hvar och en vet, huru de
stilla i landet bruka pryda sin kammare.
Betecknande är för dem den tyska skal-
dens ord:
»Und ob nach meiner Klause
kein Mensch noch Engel fragt,
hab’ ich doch ihn im Hause,
ich bin des Herren Magd.»
Huru konstnärligt kungsfågelns bo, egen-
domligt svalans, enkelt lärkans! Men jäm-
för dem ej, de äro afpassade för hvars och
ens behof och lefnadssätt.
Det är genom att ej jämföra, som en
känsla af oberoende fyller ditt hjärta, som
förnöjsamhet och glädtighet blifva hemmets
bästa tomtar.
Visserligen är mången kvinnas hand vid
hemmets anordnande bunden utaf många-
handa skäl. Här är hon den andra, som
träder öfver hemmets tröskel, där är hon
som en stickling endast omplanterad i en
god och välberedd jordmån, hvarest hon be-
höfver slå rot för att vinna fäste, trifvas
och utvecklas. Min blick dröjer vid dessa
kvinnor, — må pietet och tid vara deras
hjälpredor!
När lydde naturen modets konventionella
bud? Och dock händer det, att den blom-
ma du själf vårdat och älskat upp »inte
alls är modern».
Hvad under den ena säsongen gäller vid
dukningen af ditt bord, gäller ej vid den
kommande, ty också här har modet sitt
inflytande. Men du, som äger förfäders skat-
ter, guld, silfver och kristall, — det bekym-
rar dig nog föga, om det står på höga eller
låga fötter. Du, som fick något att vårda
från en svunnen tid, för en tid som kom-
mer, vet säkerligen att uppskatta detta och
att använda det, sammansmältande med
nutidens smak och ditt egna hjärtag im-
pulsiva idé.
Påverkade af vår religion, naturen, kon-
sten, litteraturen och den egna inbillnings-
kraften frigöra vi oss säkerligen lättast fran
det inflytande, som alstrar småsinne samt
förkväfver kärlek och ödmjukhet.
Christel.
\Çâ är då ändtligt nya op’ran färdig
!_} Och konsten icke längre husvill står;
Man har en hostad fått, som, henne värdig,
Nu räcka skall för några hundra år.
Och fast jag ej fick vara med om ståten
— För småfolk var det icke lämpligt stäldt
Jag gick ändå och kände mig belåten,
Och man hör tillstå, att nog var det snällt.
Jag har ej plågats alls af afunds smärta,
Men fröjdats, fast jag suttit långt ifrån,
Och mest af allt jag tror det gladt mitt hjärta,
Att tvål och ljus ej finnas på ridån.
Jag kan ej glömma än den gamla kända,
Full med annonser målad bjärt och grann,
Hur slikt i konstens tempel kunnat hända,
Jag i min enfald icke fatta kan.
Men mycket hända kan i våra dagar,
Som högst betänkligt och bedröfligt är,
Den ädle grefve Landberg jag beklagar,
Som åt sin lifvakt icke fick gevär.
Nu kan han inga lösa salvor skjuta
Att uti öknen visa Sveriges makt,
Tänk om araberna — sa kan det sluta —
Till sist kanske oss skänka sitt förakt.
Iiär i all enfald vi oss säkert trodde
Till närmsta grannar Venus ha och Mars,
Och så en ann’ kamrat bredvid oss snodde,
Som ej var presenterad. alls, bevars.
Jag undrar just, hvad barnet månde heta,
Som odöpt snurrar än i rymdens famn,
Då det så blygsamt dolt sig, som vi veta,
Det borde bära få ett kvinnligt namn.
Planeten se’n som granne visst vi ära
Och hoppas, om den hyggligt blir bemött,
Att den ej måtte komma oss för nära,
Ty svårt det är, om jorden blefve »stött».
Vi arma kvinnor! Hur man gnor och knogar,
Nog får man alttid sin beskärda del,
Att »nunnorna» förstöra våra skogar,
Det lär nu också vara kvinnans fel.
Förr togos fåglarna ibland af katten,
Som låg på lur med klo i silkestass,
Nu vilja ui ha vingarna i hatten,
Och därför mördas de så där en masse.
Så säga karlarne, som alltid fräcka,
Och därutaf den slutsats dra’ till slut,
Att nunnans larver nu i fred få kläcka
De ägg, som fåglarne förtärt förut.
Ja, när oss mannen ned i gruset tvingar,
Så får han också siå sitt eget kast,
Vi ha väl fått så starkt behof af vingar,
För det att vi så länge suttit fast.
Jjåt bara våra egna växa fria,
Som de ha börjat nu i våra dar,
Om mera tflykt» vi få, jag vågar sia,
Att nog få fåglarne lia sina kvar.
Snorre.
–––- *––––
När han sitt lif har vigt åt vetenskapen ’
Och tappert tågar ut i öknens sand,
Nog kunde några stackars gamla vapen
It hjälten sändas från hans fosterland.
Ty annars hända kan, att bandet brister,
Som binder honom än vid Sverige kvar,
Och sorgligt är, om fosterlandet mister
Den roligaste grefve, som det har.
Han är så anspråkslös — ej utaf glansen
Och äran lockas han, som man har sport,
Att som de stackrarne Hedin och Nansen
För världen skvallra om, hvad han har gjort.
Nej, hvad han »upptäckt» evigt skall förblifva
Hans egen, djupa, stora hemlighet,
Han är för nobel han som de att skrifva,
Och ingen anar hvad gref Carlo vet.
Vi kvinnor, som också ha gjort oss kända
Att kunna tiga lika bra som han,
Säg, borde inte vi till honom sända,
Hvad ieke staten honom skänka kan.
Vårt elfvakaffe kunde vi försaka
En enda vecka, föreslå jag vill,
Och kanske låta bli att småbrön baka,
Och då, försäkrar jag, det räckte till.
De stackars astronomerna, som tittat
På himlahvalfvet många hundra år,
Ej förrän nu ha den planeten hittat,
Som jorden ändå allra närmast går.
För Idun af E. Q. Polcker.
V.
Herras rum.
et är för en hvar en ganska vanlig er-
farenhet — tror jag — att vid besök
i ett hem bli inbjuden att slå sig ned i
herrns rum: »ty där är ändå alltid trefligast».
Med den anordning, som de flesta nutida
hem hos oss hafva, är »salongen» eller »för-
maket» det rum, som egentligen är afsedt
för mottagande af besök, det är »det bästa
rummet», och här har man sammanfört så
mycket som möjligt af eleganta möbler och
»vackra saker» för att göra vistelsen där
så angenäm som möjligt.
Emellertid, -— det är icke hit man inbjudes
att slå sig ned, ifall man är vän i huset
och det gäller att tillbringa en förtrolig
stund vid brasans eller aftonlampans sken.
Nej, det är i det trefliga herrummet man
helst stannar — hvarför? Jo, jag tror just
emedan så mycket plägar ha gjorts för »sa-
longen», så litet för »herrns rum». Allt
som synes uppställdt, arrangeradt må vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
