Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 41. 14 oktober 1898
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322 IDUN 1898
Den bästa predikan, som någonsin blifvit hållen, är ett heligt lif.
Th. de Vitt Talmage.
så besjäladt, att man glömde hvad som
fattades i stämman och hänförd rycktes
med.
Romanssången skall gå från hjärta till
hjärta, om den skall fylla sin bestämmelse.
Och det gjorde fru Ibsens sång.
Jag minnes en gång, hur ett blott sju-
årigt, musikaliskt barn, som ej förr hört
henne sjunga, satt alldeles orörligt och lyss-
nade till hennes föredrag af Kjerulfs sånger,
medan stora tårar sakta rullade ned för
dess kinder. Så omedelbart tjusande var
hennes sång, att till och med ett barns
känslor på det lifligaste rördes däraf.
Det har ofta blifvit sagdt och är onek-
ligen sant, att allra bäst sjunger fru Ibsen
Kjerulfs, Nordraaks med fleres sånger till
dikter af Björnstjerne Björnson. Kanske
sammanhänger detta med hennes stora kär-
lek till sin store far.
Helst skall man en afton höra henne
sjunga för sin far i salongen på Aulestad*,
när han slutat dagens arbete och vill njuta
af familjelifvet. Den ömma vekhet, den
innerlighet, den charme, hon då utvecklar
i sin sång — man glömmer den aldrig!
Om fru Ibsens egenskaper som sångerska
har Stockholms publik, på hennes i veckan
här afhållna konsert, hunnit bilda sig ett
eget omdöme. Det är därför egentligen vid
hennes person i öfrigt jag ämnade uppe-
hålla mig.
*
Har du tidigt om våren en klar dag gått
ute i skog och mark och sett en riktigt
yster bäck komma farande ned från höj-
derna, än skummande och glittrande i kla-
raste solsken, än gömmande sig för en stund
under ett täcke af is och snö, än okynnigt
hoppande i allehanda krumsprång öfver
stock och sten, öfver vägar och stigar, och
än sedesamt hållande sig inom lofgifna
gränser —- ja, då har du sett den bästa
bild jag vet af Bergliot Ibsen-Björnsons
skiftande väsen!
Hon sprider omkring sig i ovanligt hög
grad den stämning, hvaraf hon behärskas.
Att se hennes ansikte stråla och le, det är
att känna sol, lifgifvande, värmande, härlig
majsol - — och att se henne ur humör,
trumpen och sur, det är att känna en ok-
toberdag med allt sitt regn och rusk och
storm och kyla, men jag måste tillägga, att
de ojämförligt flesta af hennes dagar äro
de solfyllda.
Hennes kanske vackraste, mest framträ-
dande karaktärsdrag är hennes barmhärtig-
hetskänsla, hennes ömhet för allt som lider.
Hon kan ej se eller veta någon hafva det
svårt — t. ex. mycket fattigt — utan att
försöka, så långt hon förmår, räcka sin
hjälp. Jag hörde en gång ett hastigt ytt-
rande: »Snart får Sigurd** hyra större våning,
om han skall kunna rymma alla de fattiga
madamer, Bergliot drar hem till sig.» Dessa
ord äro i all sin öfverdrift ganska beteck-
nande.
* Fru Ibsens barndomshem, Björnstjerne
Björnsons gård i Gausdal.
** Hennes man, doktor Sigurd Ibsen, son till
diktaren Henrik Ibsen.
På samma sätt när det gäller djur. Ser
hon ett sådant lida eller misshandlas, måste
hon ögonblickligen med alla medel ingripa
till dess hjälp och skydd.
Ofverhufvud taget är hon en mycket stor
vän af alla djur. Och ett äkta landtbarn
är hon, som kanske ännu — trots det äkta
ståndets värdighet — skulle kunna kasta sig
upp på en häst och »barbacka» rida den i
vall. Som ung flicka ansågs hon vara går-
dens förnämsta körsven. I hennes hand
kunde man tryggt anförtro hvilken häst
som helst, om det så var själfve den store
mäktige »Kongen», Björnsons stolthet och
ögonsten, som minsann ej lät sig tyglas af
hvem som helst.
Fru Ibsens dotterliga hängifvenhet för
sina föräldrar är af innerligaste art och har
icke minskats af att hon bildat ett eget
lyckligt hem. Ännu tillbringar hon ibland
långa tider i föräldrahemmet med sin lille
son Tancred — morföräldrarnes älskling.
Huruvida de tvänne ryktbara diktarnes
barnbarn bär på någon slumrande diktare-
begåfning har ännu icke försports, men nog
säges han vara ett intelligent och liffullt
barn, fullt af lustiga upptåg och påfund.
Häri har han ett ypperligt påbrå hos sin
mor, som trots sitt, nästa år, förestående
inträde i trettiotalet icke gifver någon pojke
efter i befängda tilltag och skälmaktiga,
muntra odygder. I Kristiania berättas ota-
liga kostliga historier om alla de puts och
skälmstycken, som fru Ibsen kan spela sina
närmare och fjärmare bekanta, och hvaröfver
dessa vanligen icke bruka harmas, ty de
veta, att intet är gjordt i ond afsikt, utan
endast af naturlig, inneboende, barnslig lek-
fullhet.
Men under denna barnsliga, mången
gång kanske alltför uppsluppna yta bo
äfven mycket allvar och mycken djup känsla.
Hon är t. ex. en. intresserad, samvetsgrann
och nitisk husmor, som sköter sitt vackra
lilla hem oklanderligt, och hon är en upp-
märksam och plikttrogen svärdotter, afhål-
len af sina svärföräldrar.
Fru Ibsen kommer att jämte sin man
tillbringa vintern i Rom. Det är all sanno-
likhet för, att hennes sång skall ytterligare
utvecklas genom en vistelse i sångens hem-
land, med dess ypperliga sångkonstnärer,
dess soliga klimat, som gagnar sångstäm-
man och allt öfrigt, som där inverkar gynn-
samt på ett konstnärligt och musikaliskt
sinne.
Och i Italiën torde hon nog få höra hvad
hon så ofta hört — men på det sköna ita-
lienska språket: Quanto è bella!
Ann Margret Holmgren.
f. Tersmeden.
––––❖–––-
Gud välsigne!
^Jfladt jag nickar från mitt fönster
Till de unga två, som vandra
Muntert vid hvarandras sida
Mellan parkens träd och häckar:
Vänner sedan barndomstiden,
Då de troget lekte samman,
Delande hvar fröjd och motgång.
Och jag gläds, att liksom fordom
Se dem umgås så förtroligt,
Fritt och gladt som bror och syster.
Och min tanke går tillbaka
Till den tid, då än de voro
Barn och yra lekkamrater.
Och jag tycker, att jag ser dem —
Hon så djärf och oförvägen,
Främst i alla vilda upptåg,
Han mer stilla och betänksam,
Alltid redo till att hjälpa,
Skydda henne, när så kräfdes,
Då för hårdhändt leken rasat.
Och hur varmt de två beundra
Hvarje framsteg hos den andra!
Tre år äldre, har han hunnit
Försprång få på lärdomsstigen,
Babblar »bud» och utröns artiklar»,
Förr’n hon knappast lärt att sta.fva.
Men när efter mycken möda
Andtligen så långt hon hunnit,
Att hon uti läseboken
Läser rent sitt första stycke —
Hur han strålar då af stolthet!
Vet ej, hur hon allaredan,
Hunnit att så mycket lära.
Många år ha se’n förrunnit.
Han vid universitetet
Bedan tagit »kandidaten»,
Och min flicka uti hemmet
Varit mig till hjälp och trefnad.
Och nu har han kommit åter
För att hälsa gamla vänner,
Njuta utaf sommarns dagar,
Förr’n i höst terminen börjas.
Mycket har han att förtälja
Från den gamla lärdomsstaden,
Om hvad han däruppe pröfvat.
Mest dock söka bådas tankar
Hän till flydda glada dagar,
Och jag gläds, att de som fordom
TJmgås såsom bror och syster — — —
Solen sjunker bakom skogen,
Täta fälla trädens skuggor,
Och ännu de unga dröja.
Men nu liöras lätta fotsteg,
Och min flicka kommer sakta
Fram till soffan, där jag sitter.
Böd hon är och het om kinden,
Mumien 1er och ögat strålar,
Dämpadt dock af tårars glitter —
Allt är prägladt af ett uttryck,
Främmande och dock så vackert.
Och mitt hjärta krymper samman,
Och i ångestfull förbidan
Känner jag, att allt är ändradt,
Att hon är ej mer densamma —
Är ej först och främst min dotter.
Och hon talar om sin lycka,
Om hur deras unga kärlek
Länge bott i deras hjärtan,
Fastän de ej klart förstått det,
Men nu först de båda fatta
Lifvets fulla, stora lycka.
Som uti en dröm jag lyssnar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1898/0326.html
