Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 14 oktober 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 323
Smeker hennes ljusa lockar,
Men min tanke vandrar vida,
Långt från kärleks ljusa nejder.
Hopplöst ser jag för mig hägra
Långa år af trånfull längtan,
Långa år af kamp och sträfvan,
Förr’n sitt bo de kunna bygga.
Och den kärlek, som nu lågar
Varm och klar i deras hjärtan,
Skall den icke snart förkolna,
Skall ej någon af dem svika?
Och jag ser dem såsom gifta —-
Ser hur lumpna små bekymmer,
Ser hur hvardagslifvets omsorg
Gnaga kan på kärlekstråden,
Tills de båda, lugnt och liknöjdt,
Känna endast kylig vänskap.
Jag vill tala, jag vill varna,
Säga: Barn, tro ej på lyckan!
Den är blott ett fagert irrbloss,
Som kanske ditt hjärta fröjdar
Några korta sommardagar,
Och hvad nu du kallar kärlek,
Kanske blott en flyktig känsla,
Som ej mäktar att dig bära
Genom pröfningar, som stunda.
Tyst hon sitter vid min sida
Uti ljufva drömmar fången.
Hennes unga anlef strålar
Liksom i förklaradt skimmer,
Och hon hviskar tyst och sakta:
»Mamma, ack, jag är så lycklig!»
Och de ord jag ville säga,
Orel af iskall, världslig klokhet,
Kväfvas alla i en snyftning,
Bli ett brutet: Gud uälsigne!
Tant Barbro.
––– *–––-
”Laga fardag”.
»Wösten är kommen, liör stormarne gny»
f * —■ så börjar den kända sången: »De
sista septemberdagarna». Kanske måste vi
dock medgifva det vara mera sällsynt att
speciellt under de dagarna höra tjutande
och hvinande vindar, men det äro vi säkra
om, att nu är höstmörkret öfver oss med
regn och rusk. Och just i detta mörker,
duggregn, störtregn, dagsregn med däraf
följande blöta, smuts och obehag af mång-
faldig art infaller flyttningsdagen par pré-
férence, den första oktober, som följer de
sista septemberdagarna tätt i spåren.
Enligt svensk lag gifves s. k. laga fardag,
flyttedag, då den, som med nyttjanderätt
innehar fast egendom, är skyldig att den-
samma afträda. Då ej särskildt annat af-
tal blifvit träffadt, har lagen utsatt en viss
dag såsom fardag. Endast en sådan, den
14 mars, gifves för landsbygden, under det
att städernas mera oroliga befolkning har
tvänne, den 30 sept, och den 31 mars.
Med all möjlig aktning för lagens aukto-
ritet kan man ej annat än tänka och ut-
tala, att den laga fardagen är illa vald.
Må vara att för den, som skall tillträda
landtegendom som ägare eller arrendator,
den 14 mars är lämplig: jordens brukande
skall ju återupptagas vid den tiden på året.
De skäl, som kommit 31 mars och 30
sept, att bestämmas som laga fardag, ha
väl ock haft sitt berättigande långt bort i
tiden, men hvarför de i våra dagar skola
gälla är svårt att inse,
För innehafvare af prästboställen infaller
till- och afträdet vid en lämplig tid. Den
första maj har lång ljus dag och vårregnet
har ej samma genomblötande förmåga som
det regn, som faller under hösten. I Eng-
land och Amerika är flyttedagen förlagd
till 1 maj. Det egentliga bostadsutbytet i
vårt grannland Finland äger rum, har jag
låtit mig berätta, den 1 juni. Laglig flytt-
ningsdag där är ock 1 sept., men då lär
ej den stora massan vara i rörelse i sådan
utsträckning som vid juniflyttningen. Att
första juni är en lämplig flyttningsdag är
lätt insedt, och skulle det ej vara önskvärdt
också för den svenska stadsbefolkningen
att få flyttedagen förlagd till just den da-
gen?
Bruket att »flytta till landet» är allmänt
för alla Sveriges städer, och om man sam-
tidigt gjorde sig i ordning för landsflyttning
och våningsutbyte, vore det ju att »slå två
flugor i en smäll». De ofta med nymot-
tagna rum följande reparationerna kunde
då försiggå under lämplig årstid och un-
der en tid, då innehafvare af rum och
lägenheter i alla fall ha för sed att
packa undan yllekläder, mattor, gardiner
etc. samt att täcka öfver eller taga med
sig för bruk på landet en hel del af
möbler och husgeråd. Och dessutom slapp
man då gå omkring bland målarpytsar,
nedplockade kakelugnar eller ställningar för
takreparationer. Och tänk blott, huru myc-
ket lättare och bättre det vore att företaga
flyttningen en lång, ljus dag än som nu
i höstens mörker, kyla och regn!
Det kan ju svaras, att om man ej tyc-
ker om att flytta i oktober, så går det an
att göra det vid vårflyttningen första april,
då det är dager till långt in på kvällen.
Visserligen. Ur hälsosynpunkt sedd är dock
aprilflyttningen sämre än den på hösten.
I slutet af september ha ännu ej männi-
skorna börjat lefva inom slutna fönster, som
många göra under vintern, hvarigenom
damm och dunster tillåtas bita in i de
tilltäppta rummen. Ingalunda är det säkert
att ej kylan då kan vara skarp nog eller
att ej snö och slask göra gatorna föga loc-
kande att sända ut sitt bohag på. Därtill
kan komma att den afflyttande hyresgästen
tagit ut innanfönstren vid rummens rengö-
ring och den inflyttande drar sig att sätta
in dem igen i hopp om en vacker vår. Och
när inträffa de blåsiga dagarne på året, om
ej just i april. Har nian då ej innanfön-
ster i uti rummen, kan man ej undgå att
frysa, och man eldar ursinnigt, utan att
ändå kunna få temperaturen att bli behaglig.
Äfven torde någon invända, att det
går ej värre nöd på oss än det gjort på
far- och morföräldrar och folk före deras
dagar. På den tiden bodde man dock, mera
än nu är händelsen, i egna hus, och ej
heller flyttade man som senare tiders barn
oupphörligen från den ena gatan till den
andra, från stadsdel till stadsdel. Är det
dessutom alltid sagdt, att gammal sed är
god sed, eller att generationers slentrian i
allan tid måste varda beståndande.
Riksdagen sammanträder ej långt här-
efter, som den gör det alla år, och törhända
är det att hoppas, att någon stadsrepresen-
tant då finner skäl att inkomma med mo-
tion om flyttedagens förflyttande till lämp-
ligare årstid. Må då de vise i landet taga
frågan välvilligt i öfvervägande och bringa
den till önsklig utgång.
Och att denna goda tanke må uppstå i
någon af representanternas hufvud därtill
må »his sisters and his cousins and his
aunts,» såsom det heter i operetten »H.
M. Pinafore», bringa det. Ty, som frans-
mannen artigt säger: hvad kvinnan vill, vill
Gud. Alltså systrar, kusiner, fastrar och
mostrar, veten I med eder, att I hafven
ett objekt, det är: en varande eller blif-
vande stadsrepresentant i riksdagen, att be-
arbeta, gören det och gören det i dag och
tänken icke, att i morgon är också en dag.
Bell.
Fru Lovisa Petterkvist
skrifver:
Alldeles utmärkta herr redaktör af Idun!
Nog är det skamligt att jag, trots mitt
löfte att låta höra af mig ibland, inte
har skrifvit en enda gång, — men det har
sina orsaker. Om jag inte med hand och
mun lofvat Ruffen att inte vidare gräfva i
eländet, så skulle jag kunna berätta snygga
saker om hur jag blef emottagen och be-
handlad i mitt eget Jockmock, när jag kom
hem i vintras, efter att ha haft den obe-
gripliga äran att’ på festen på Hasselbacken
i Stockholm dabba mig inför Ibsen och
hålla tal. Men som Ruffen säger: »Ligger
en hund begrafven, så är det så godt låta
den ligga begrafven.»
Och det ska Gud veta att det är! Också
kan ingenting på jorden förmå mig att säga
ett knyst, men att en människa blir upp-
skakad och nervös och oduglig till allt slags
högre tankearbete genom att bli protesterad
som en värdelös växel och spottad på som
en våt sten, det tror jag litet hvar kan
förstå. Åh, hvilket hallåande det var ! !
Bevara oss! Hela stan var på benen med
borgmästarinnan i spetsen. (Hon tål inte
mig, därför att hon inte ensam får vara det
högsta hönset i korgen!) Jag hade vanärat
samhället, talat i Jockmocks namn, kantänka!
och sagt att vi ingenting begrep. (Af Ibsen.)
»Nå, begriper ni något då?» sa jag.
»Hör inte hit!» skrek de.
Så sa jag dem hur ogentilt det var att
gorma så där på ett snilles ännu lefvande
mull, efter att ha festat på honom en hel
vecka, men hvad’ begriper småstadsbor af
så’nt!
Och Ruffen se’n! Min egen man. Hur
bar han sig åt?
I stället för att hjälpa mig, som väl hans
oafvisliga plikt hade varit, så var han otäck
han med och sa, att jag kastat löje öfver
de aktade Petterkvistska »bodanorna» (kan-
tääänka!) och skämt ut mig själf, så att
jag aldrig kunde visa mig bland bättre folk
mer.
»Åh,» sa jag, »hvad den saken angår
så — —! Skulle alla herrar, som i århun-
draden vid fester pratat dumheter, och det
i Sveriges namn till, bli förvisade ur bättre
sällskap, då skulle det allt bli folkvandring
utaf! »
Borgmästarinnan, den sötnosen, gnodde
ur hus och i hus och samlade underskrif-
ter, ty protesten skulle bli skriftlig, gudbe-
vars, så jag skulle varda brännmärkt också
inför kommande släkten. Ja, hon till och
med inte höll sig för god att låta vår tvät-
terska, som nog trodde Ibsen var en tvål-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
