Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 14 oktober 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324 IDUN 1898
sort, skrifva på, men hon, jag menar tvät-
terskan, fick då sin varma soppa, det lofvar
jag.
»Gå hon hem, madammm,» sa jag, »och
tvätta borgmästarinnans byk ren, om hon
kan, hvilket jag mycket betvifiar. Den,
som är så villig smutsa andra, har väl tvätt
därefter, tänker jag!»
Så kom allt det där oväsendet i tidnin-
garna med fröken Key. Jo, nu ska jag
säga att de fick vatten på sin kvarn!
De hälsade knappt på mig och gick i
långa lofvar förbi mitt fönster. Ja, Gud
vet, om de inte höllo näsduken för näsan
med!
Inte att jag för min del håller på fröken
Key! Hon är alldeles både för obegriplig, för
in- och utvecklad för mig, och hvad hennes
framtidens kvinna augår, den där besynner-
ligheten som är hvit därför att hon är svart,
och varm därför att hon är kall, så nog blir
den karl lycklig som får det fruntimret till
hustru. Men det är en sak för sig det.
Som festtalare har väl ändå till och med frö-
ken Key sina rättigheter. Och det sa jag
dem! »Betänk,» sa jag, »hvad det vill säga
att åka en hel natt på järnväg, som hon
gjorde, komma fram i en uppskakad kon-
dition och skrifva talet färdigt på själfva
festen i ett afsides beläget rum, omgifven
af hungriga referenter, som trycker orden
från ens läppar, innan män ens hunnit sätta
dem på papperet, allt medan festsorlet sur-
rar utanför och folk kilar ut och in och
frågar: ’Är det inte färdigt snart?’ Om
man då råkar att säga ett ord för mycket
eller ett ord för litet, finner åtminstone inte
jag det så besynnerligt. Och rara ögon har
hon, det är visst.» Men det skulle jag al-
drig ha sagt. Rara ögon, hon! Nu blef jag
omoralisk med, så omoralisk, att när en
karl, som jag aldrig sett, rymde med en
flicka, som jag inte kände, så blef felet
mitt.
Jag begärde inte bättre än att hvarenda
gift karl i stan skulle rymma med hvar-
enda ogift flicka han fick tag i (hörde nu
det där till festtalet!), och hvad det angick
att gossar och flickor kysstes vid brunnen
(vår brunn), när de hämtade vatten i skym-
ningen, något som de gjort allt sedan brun-
nen blef till —- så var det min högsta fröjd,
— min och Keyans! Min högsta fröjd!!
Jag som afskyr alla kyssar, som jag inte
får själf!
Om dagarna satt jag käpprak vid fönstret
och stickade och log och agerade emot tom-
ma rummet, när någon gick förbi, allt för
att såvera apparangserna. Men om nätterna !
Ja, resultatet af dem blef, att Ruffen ändt-
ligen vardt upprörd på det rätta sättet.
Och så gick han till borgmästaren. Men
det skulle han aldrig ha gjort, ty nu rå-
kade herrarna i lufven på hvarandra, de
med.
Sämre än att vara sin frus man kan en
karl vara, men man ska välja sina stunder
eller rättare sina fruar. För den mannen
passar positionen rakt inte. (Skrik inte
gubben! Det är Ruffen, som frågar något,
Gud vet hvad) —- — Och kafferep hade de,
utan att jag fick vara med, ens på ett
hörn. Och inte ville jag heller förresten!
Nej, inte om de hade bedt mig på sina bara
knän. Men bjudit mig hade de kunnat göra,
så jag åtminstone fått säga nej!
(Söta gubben lilla, skrik då inte! Hvad
är det om? Om jag skrifver om »det
där»? Tycker du det! Jag bara skrifver
och talar om, att jag inte på villkor vill
skrifva om. det!)
— — Så blygdes de inte, utan anföllo
mig i mina heligaste känslor som mormor.
Betänk, att det ena efter det andra af
mina oskyldiga barnbarn började att jabbla
något om »att mojmoj sämt ut hela ’tan,
och att hela Sveje sk’atta åt oss!»
Att det var mer än äfven en den tåligaste
människa — och tålig är jag — kunde stå
ut med, kan väl inte förvåna någon. Så
kastade jag en vacker förmiddagskvist kap-
pan öfver axlarna och kilade tvärt öfver
torget rakt in i gapet på borgmästarinnan,
där de sutto hela bunten i god ro och drucko
vin och åto tårtor.
(Hon har minsann inte varit snål på trak-
tering den här tiden! Allt i sedlighetens
namn !)
Inte tror jag, att jag var så särdeles
blek, och nog fruktar jag att hatten satt
litet på kapurr, men orden fick jag ändå
fatt uti, som väl var, och så sa jag:
»Att folk, som inte ens duger till att
dabba sig i fullt uppenbart gassken, ska
sätta sig till doms öfver folk, som gått ige-
nom den förfärliga persen, och det rakt in
i hvitögat på nordens, ja, på jordens för-
nämsta skald, är, minst sagdt, olämpligt.
Festtalare är ett fridlyst vildt, ska jag säga
er: att anfalla dem är att anfalla en af
våra äldsta, dyrbaraste och heligaste rättig-
heter. Hvad nu det sedliga angår, så säger
jag, att är en karl inte sedligare än att jag
kan göra honom osedlig —- ja, då är det
inte mycket me’n, och anbelangandes Keyan,
så —»
(Nu såg jag, att hon fläktade med näs-
duken, borgmästarinnan förstås!)
»Så ska rätt vara rätt,» sa jag stadigt.
»Människan hann ju aldrig förklara sig,
vet jag.»
»Åh, jag tycker hon förklarade sig tydligt
nog, jag.» (Fortfarande borgmästarinnan,
förstås !)
»Ja, men bara en gång,» sa jag. »Och
att hon behöfver förklara sig tio, det tror
jag vi vet! — Ett allvarsord ska jag säga
er: folk, som bär på tankar, ska man låta
vara i fred, äfven om man inte förstår dem
och de tycks gå underliga vägar. Det är
nog Gud ändå som sätter äfven dem till äm-
betet. Och nu bryr jag mig inte ett dugg
om fröken Key vidare, en sådan kapacitet
reder sig nog •— värre är det med oss som
äro så långt komna i fördärf, att vi inte
blygs att smutsa våra egna barnbarns rena
öron. När folk hunnit så långt nedför det
ondas brant, då är det hög tid att man för-
låter dem. Också är jag här för att förlåta
er allesammans — utom en, som jag aldrig
i lefvande lifvet kommer att förlåta — och
för att bjuda er på elfvakaffe i morgon
allihopa — utom en. Den, som tål, tar
åt sig! Kom, om ni vill, låt bli om ni vill.
Skammen blir er — inte min. Det är bättre
att förlåta litet för mycket än att förlåta
ingenting alls ! »
Därmed svepte jag i väg ut, så nära upp-
hällningen som det var möjligt.
Man kan väl ha sina känslor, äfven om
man bara’.är en anfallen! Men gråta inför
de där! Förr dö!
Den aftonen blef det ett sådant kackel
af, som om hela stan varit ett hönshus.
Men dagen därpå, precis klockan 11, kom
Almén dragande med sin gumma, Lindkvist
med sin, Jonson med sin. Herrarna hade
samsats och tagit saken om hand!
Nog voro de välkomna, förstås, fast nog
sved det i hjärtats innersta djup, att vi
inte ens dögo till att gräla ett gräl ut, utan
att herrarna skulle behöfva hjälpa till. Nu,
som sagdt, är allt frid och sämja. Både
jag och hunden äro begrafna.
Måtte det bara inte falla någon in att
gräfva upp oss igen, nu i höstsvepen. Jag
tycker mig märka vissa symptom! Det vore
för svårt och inte en smul godt kommer
det ut af det, tvärtom. Ty naturligtvis ska
jag då sta och svara igen, och svarar för-
stås på tok, som man alltid gör, när man
är ond. Men, vi äro en gång sådana, vi
fruntimmer.
Af idel pliktkänsla käxa vi upp en liten
sak till en stor och käxa ned en stor sak till
en liten. Nå ja, det går an att jag hämtat
krafter. Ruffen och jag har varit ute och
badat för att stärka mig, som väl kunde
behöfvas. Jag har förlorat 9 kilo fett i
vinter — och nästan all min intelligens.
Undrar om någon kvinna offrat Ibsen mer!
Men det var grufligt så många pappers-
ark jag redan fyllt, och det om rakt ingen-
ting. Jag måtte väl ändå inte ha skrifvit
om — — jag menar —. Fattas bara att
jag gräft upp mig själf!
Men jag försäkrar utmärkta herrskapet,
att om jag också har skrifvit något, så är
det ändå rakt ingenting mot hvad jag kun-
nat och velat skrifva — om jag bara haft
lof.
Vill herrskapet höra något om resan?
Jag ska gärna skrifva — om jag bara blir
vid full vigör igen. Ännu ser jag ut som
en tåt! Det enda som tröstar mig är att
borgmästarinnan ser ut som en rostig stopp-
nål, hon. Men inte blir det värdt att hon
försöker stoppa igen några hål med mig —-
det säger jag! Nu kommer Ruffen. Hvad
nu månne?
Med den utsöktaste högaktning
och nervositet och vänskap
Louisa Petterkuist.
P. S. Efteråt. Det gick rätt bra med
Ruffen. Han sa, att han aldrig väntat an-
nat! Var inte det eget?!
P. S. P. S. Om herrskapet inte vill
kalla upp sina barn efter henne, jag menar
b - innan, så heter hon —. Men kanske
ändå att jag inte bör tala om det. Men
tro mig: svart som sot är hon!
Densamma.
–––- *–––-
Kvinnoöden och
kvinnobilder.
För Idun af
Birger Schöldström.
Etfa Loffman.
professor Karl Warburgs stora och för-
r träffliga arbete öfver Anna Maria Lenngren
yttrar han, sidan 260:
Då Leopold vid seklets början sände skald-
innan sina då utkommande samlade skrifter,
fogade han därtill följande epigram:
Euterpe, Polymnia eller Klio,
jag vet ej hvilket namn ni bär på Helikon,
med godhet tag emot af en bland aderton
det offer han bär fram för en ibland de nio.
Troligen i anledning af detta epigram
skref Chorceus följande inskrift till »En bild
af fru Lenngren»;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
