Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 14 oktober 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 325
1898
»Fru Lenngren en ibland de nio!»
»Koral» ropte Minnets mör och. sägo mulna ut:
»vi äro nio re’n förut.» —
»Väl,» sade en af dem till slut,
»jag skrifver mig en af de tio.»
»Förträffligt!» ropte alla nio.
Emellertid undrar jag, om ej Warburg
något litet misstagit sig, och om ej Cho-
ræus skrifvit sitt anförda epigram icke med
anledning af Leopolds komplimang, utan
såsom ett slags fortsättning af ett, helt visst
ej af den framstående litteraturhistorikern
observeradt poem i Åbotidningen 1800 med
öfverskriften: »Den okända bilden», och
som lyder så här:
I Gratiernas rum uppå agat-cammen
Apollo fann en bild, knappt synlig ur sitt flor;
men snillets gud på minen
strax kände Bettis mor.
Hans glädje allas känsla väckte,
och själfva Juno log ät dessa blyga drag,
där skalken gömde sig bland godhetens behag.
Men namnet saknades, och Gratierna räckte,
på en gång alla tre, ur sömmen i sin hand
en nål åt Minnets gud, , som skref på bildens
7 rand :
Fru Lenngren först, en huslig kvinna,
i dödligheten värd att lifvet lyckligt finna,
nämnd i odödligheten sen,
ej af de Aderton, men af de Nio en.
Hvem månde hafva skrifvit detta lilla
helt enkelt förtjusande poem? I ett ännu
bevaradt exemplar af nämnda tidning för
Finlands gamla hufvudstad och seklets första
år finnes i margen anteeknadt namnet: Eva
Loffman.
Hvem var Eva Loffman ?
På stranden midt emot Jokkis bruk i
Åbo-trakten, när aftonsolen med sitt ro-
senröda skimmer belyste lunderna och sjön
den 9 augusti 1800, framkom — heter det
i en liten, numera ytterst sällsynt bok :
»Små berättelser och tidsbilder» af den 1879
i mycket hög ålder aflidne d:r Pinello
mellan de höga granarna i parken ett säll-
skap herrar och damer, som styrde kosan
till den täcka udde, som skymtade fram
mellan träden, och hvilken inom några ögon-
blick härefter inrymde värdparet på Jokkis,
general von Willebrand med generalska, de-
ras barn samt flere gäster från Åbo.
»Nu äro vi hos Fiskaregubben,» sade
värden, »men som han har den egenheten
att vara litet folkskygg, ha mina döttrar
och lilla Eva Loffman åtagit sig att duka
upp hvad huset förmår, och jag hoppas, ni
hålla till godo.»
»Där Gracerna och Hebe servera, förvand-
las allt i nektar och ambrosia,» svarade för
sällskapet den gamle artige baron Reinhold
Rehbinder.
»Men i den här Olympen serveras endast
’Kräftan röd i kastrullen’ och filbunke,»
återtog generalen, »och det utan alla cere-
monier. Kanske är det just därför vi tiif
vas här så väl, ty sällan går en dag förbi,
utan att vi samlas på detta ställe om kväl-
larne: en vacker sång, ett gladt skämt och
framför allt något nytt skaldestycke, som
vår hederlige Choræus läser högt för oss,
utgöra fiskarkojans nöjen.»
Det skildras vidare, huru, på förslag af
professor Pipping, sällskapet beslöt att ett
större album skulle i »Fiskaregubbens» koja
framläggas, där hvarje besökande skulle in-
skrifva en af honom eller henne själf för-
fattad vers, ett tänkespråk, en reflektion
eller dylikt. »Således», utbrast generalen,
»kommer fiskaregubbens ’bibliotek att bli
författadt af mina och min familjs kärkomna
gäster och vänner. Åh ! det skall bli en
lektyr, som ännu skall glädja efterkommande
släkten.»
Redan dagen därpå funnos ett dylikt al-
bum, penna och bläck framlagda i det täcka
eremitaget, och det blef sedan den som-
maren ett nästan dagligt nöje, att famil-
jen von Willebrands medlemmar, jämte hu-
sets informator, den unge skalden Choræiis,
och den familjen gästande vittra och »för
sin skönhet och älskvärdhet bekanta» m.ll
Eva Loffman täflade om att i albumet ned-
skrifva sina tankar, mestadels i versifierad
form. Det var i synnerhet Choræus och
Eva, som täflade i denna vitterlek. Å dessa
blad, som, slitna och blekta af tiden, ännu
finnas i detta album*, finnas dessutom,
under tidsskedet 1800—20, en mängd min-
nen och handskrifter från allt hvad Finland
på de åren ägde ädelt och utmärkt, och
äfven Sverige skattade till det lilla »biblio-
teket» med namn sådana som Magnus Brahe,
Gustaf Fredrik Åkerhjelm, C. A. Wacht-
meister, medlemmar af familjerna Sparre,
Björnstjerna, af Nordin och af Ugglas m. fl.
Men ombytlighet är jordlifvets lott, och
den glada och fint bildade krets, som första
aftonen samlats i kojan, hos »fiskargubben
på Jokkis», var bruten och skingrad inom
loppet af några få år. Redan i oktober
1800 hade Choræus lämnat Finlands strand
för att tillträda en lärarebefattning vid krigs-
akademien å Karlberg, och ett par år där-
efter låg den fagraste Jokkisblomman, Eva
Loffman, vissnad i en tidig graf. Denna
tillreddes och igenkastades vid dåvarande
konungaparets besök i Åbo i juni 1802.
Vid de många högtidligheter och baler, som
då i anledning af de höga gästernas där-
varo anställdes, hade Eva Loffman ådragit
sig en häftig förkylning, hvilken efter några
dagar slutade den vackra och snillrika Aura-
dotterns lif. Hennes sista handteckning i
fiskarkojan, som förekommer på samma blad,
där ett litet skaldestycke af Choræus bar
främsta rummet, var:
ket icke finnes intaget i Franzéns samlade
arbeten :
Af smaken besökt, den förgätna naturen
Såg gubben på Jokkis romantiska strand,
såg glädjen, från hofvet af gracerna buren
i mosshyddan le öfver strömfallets rand;
men intet, men intet mer rörde hans sinne.
En vind ur hans bok hade skingrat de blad,
där vänskapen tecknat ett dröjande minne
af ungdomens känsla, så flyktig som glad.
Hans koja var öde, han gömdes i skogen
från själfva sin ädla beskydderskas tröst.
Där fann jag hans vålnad, sin saknad blott trogen,
och hörde i öknen hans klagande röst.
Han satt på en klippa och suckande sade:
Två vänner från Aura min enslighet hade;
den ena en ros af de stoltares flock,
förädlad af konsten, hon längtade dock
hit ner från det präktiga fönster hon prydde;
den andra en fågel, som, gömd i sin lund,
de lyssnande nymfer förtjuste och brydde;
men ack! innan sommarens mognande stund
föll rosen i stormen och sångaren flydde.
* Så sällsynt t. o. m., att den icke finnes i Kungl.
Biblioteket. Den är emellertid citerad i Snoilskys
minnestal i Svenska akademien öfver Choræus.
Minnet af förflutna tider
tröstar gubbens gamla år,
skuggar än hans silfverhår,
rodnad än på kinden sprider.
Hoppet vid hans dödsbädd vakar,
öppnar dagens förlåt än,
öppnar själfva himmelen,
när han bojan från sig skakar.
Enligt annons i Åbo Tidning var det den
6 juni 1802 Eva Kristina Loffman, dotter
af assessor Loffman, afled, 28 år gammal.
Hon besjöngs af Choræus och af biskop
Tengström.
Ånnu några få år, och Eva Loffman följ-
des af sin ungdomsvän och sångare. Stof-
tet af den finske skalden nedsänktes i Solna
kyrkogåd, där i trädens skugga en enkel
ohuggen bautasten med namnet Choræus
visar stället, där han hvilar.
Och vid ett kort efter Choræi bortgång
aflagdt besök å Jokkis skref Franzén i fiskar-
gubbens bok till minnet af den unge skal-
den och hans väninna följande poem, hvil-
* »Enligt uppgift af professor_ Lagus finnes
ännu »Fiskargubbens bok» kvar i Jokkis herre-
gård,
Huslig ekonomi.
Doktor Astrid Cleves föreläsningar på Stockholms
högskola.
I.
»Vfon är en gladlynt, hurtig och duktig
f V svensk flicka med hufvudet på skaft
och hjärtat på rätta stället, med en järn-
vilja, som fört henne fram, visserligen hastigt,
men ändock steg för steg, och med en ljus,
smittsam förhoppning på världens och män-
niskornas skridande mot ljuset.»
Med dessa ord presenterades vid mid-
sommarstiden filosofie doktor Astrid Gleve
för Iduns läsekrets, och äfven vid den flyk-
tigaste beröring med henne känner man sig
lifligt öfvertygad om riktigheten af detta
biografens på personlig bekantskap grunda-
de omdöme. Att hon, den unga lärda nu-
tidskvinnan, hvilken som amanuens vid
Stockholms högskola där föreläser i oorga-
nisk kemi — en, efter hennes egen utsago,
förträfflig sysselsättning —, samtidigt med
sina föreläsningar i huslig ekonomi ställer
sitt vetande i hushållets tjänst, kan natur-
ligtvis icke annat än stegra våra sympatier
för henne. Också är det, som redan blif-
vit nämndt, vår afsikt att med uppmärk-
samhet följa den sistnämnda, för doktor
Cleve så hedrande föreläsningsserien.
Efter att, som kändt, under sin första
föreläsning hafva redogjort för de allmän-
naste kemiska föreningarna ryckte doktor
Cleve i tisdags under många vackra och
intressanta experiment sitt ämne närmare
in på lifvet, med löfte att nästa gång på
allvar taga itu med den organiska kemien.
På tal om värmeutvecklingen vid kemi-
ska sönderdelningar erinrades om, att vär-
met mätes i s. k. stora kalorier, d. v. s.
den värmekvantitet, som. erfordras för att
upphetta 1 kg. vatten 1 gr. Celsius. Vida-
re preciserades skillnaden mellan molekyler
(= den minsta mängd af ett ämne, hvil-
ken kan existera i fritt tillstand) och ato-
mer (= den minsta mängd af ett enkelt
ämne, som kan förekomma i en molekyl),
en skillnad, som icke ens vår store Berze-
lius lär hafva konsekvent iakttagit och som
förtydligades genom upplysningen, att. 1
molekyl vatten innehåller 2 atomer väte
och 1 atom kväfve.
På förbränning gåfvos talrika prof. Gul
fosfor förbrändes under en gasklocka, hvar-
igenom den däri inneslutna luften beröfva-
des sitt syre, hvilket åter hade till följd,
att en införd ljuslåga slocknade, liksom ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
