Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 14 oktober 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 I D U N 327
uppdrifven teknik och ett kraftigt anslag än för
en korrekt och förstående uppfattning af det
spelade. Som ackompagnatris åt fru Ibsen fyllde
fröken Alfhild Larson väl sin plats.
Hr Sven Scholander gifver instundande onsdag
åter en af sina omtyckta musik- och Bellmans-
aftnar i Vetenskapsakademiens hörsal.
“Familjemeddelanden“.
Under rubriken »Familjemeddelandem ha vi
anslagit en bestämd plats på andra sidan i vår an-
nonsbilaga för s. k. legala annonser och for dem fast-
ställt ett pris, som rätt mycket understiger vårt
annars beräknade annonspris, eller för födelse-,
förlofnings- och vigselannons Ter. 1: 50
samt för dödsannons inom ram 1er. 5: —
ett pris som måste betraktas som synnerligen mode-
rat, då hänsyn tages till vår upplagas ovanliga
storlek och den jämna och utbredda spridning till-
kännayifvandet därigenom erhåller.
Bedaktionen af Idun.
Julia Sara.
En bild ur lifvet
för Idun af Hälla. .
H
on hade alltid varit en smula benägen
för ytterligheter, den söta och präktiga
fru Anny. Som flicka dref hon pianospor-
ten med passion, tills hon som fästmö gick
helt upp i kärleken, för att som hustru lefva
blott för hängifvenheten och husligheten.
Nu stod hon emellertid inför ett nytt skede
i lifvet — moderskapet, i hvilket hon kunde
väntas uppgå med raseri, åtminstone påstod
hennes kvicka och näbbiga syster Lisa detta,
när hon såg de utstuderade ekiperingsan-
ordningar, som vidtogos, och hörde de upp-
fostringsteorier, som uppgjordes för den
väntade lilla.
»Jaså, han skall från första stund skyd-
das för alla skadliga intryck, juvelen? —
Ja, nog blir det väl en märkvärdighet af
den lyckliga individ, som får kalla dig för
mamma och Charles för pappa,» sade Lisa,
sänkande rösten, på det att Amys hårdt
förälskade make, som inträdde i rummet,
inte måtte höra hennes lilla utfall.
Fru Amy slog en knyck på nacken. Hon
tyckte inte om skämt i fråga om de dyra
plikter, som väntade henne; men Lisa var
nu en gång van vid att säga, hvad hon
behagade.
Kom så ändtligen den dag, då den lilla
väntade skådade ljuset. Fru Amy låg blek
och utmattad efter den utståndna svåra
persen och beskådade med hänryckt blick
den lilla skatt, man höll framför henne.
Så föll hon i sömn med ett lyckligt leende
på läpparne, och hennes make satte sig,
trött och enerverad efter den genomvakade
natten, vid sitt skrifbord för att i glädtiga
bref och telegram för släkt och vänner i
östan och västan notificera sin förstföddas
födelse. Det var inte utan, att första in-
trycket var en smula snopenhet öfver att
barnet inte var en son ; men fastän det nu
var en dotter, genomströmmades den unge
mannens själ af underliga och ofattbara
känslor af fröjd och ansvar inför det nya
kallet såsom fader.
Nu kommer hans svägerska Lisa stormande
in i rummet. Han tecknar åt henne att
förhålla sig stillsamt, och de draga sig båda
längst bort i rummet, där de hviska, mysa
och le, upprymda och glada, han i sin nya
värdighet söm pappa och hon som moster.
»Jag kan inte bärga mig, om jag inte
genast får se ungen,» förklarar Lisa efter
en stunds väntan.
»Det var svårt det,» förklarar svågern,
»men in får du ändå inte gå, förrän Amy
vaknar. »
Men snart höres ett barns sakta kvidande
inifrån sängkammaren, och de smyga sig
in. Det har redan väckt Amy, som satt sig
upp i sängen. Med lyckliga blickar betrak-
tar hon detta lilla klädbylte, deras först-
födda, hvilket mannen nu varsamt upplyf-
ter för att visa för Lisa.
»Räknar du dig verkligen till den kau-
kasiska rasen, du lilla rödbeta?» utbrister
moster, djupt sviken i sina estetiska för-
väntningar.
»Tag hit henne 1» ber Amy. »Tycka de
ieke, att du är vacker nog, lilla barn? Det
gör ingenting. Snäll skall du åtminstone bli.
Mor och far skola värna dig och skydda
dig från hvad som ondt är; deras ömhet
och omsorger om ditt väl skola aldrig svikta.»
Och hon såg upp till mannen, som tyst
instämde i alla hennes ömma föresatser
och planer.
Lilla Sara blef inom kort den medelpunkt,
kring hvilken alla husets intressen rörde
sig. Hennes mamma vågade knappt för
ett ögonblick anförtro vården om hennes
lilla person åt någon annan. Barnet var
blifvet hennes lifs hufvudplikt, för att icke
säga den så godt som uteslutande och enda
hon medhann att helt fylla.
Förr brukade hon utföra sina husliga syss-
lor, medan mannen var borta, och sedan
han slutat sitt arbete, vara hans ständiga
sällskap och kamrat. Men nu upptog lilla
Sara nästan all hennes tid. Det var inte
värdt att tänka på någon hjälp till kollatio-
nering nu längre eller några små lugna,
trefliga språkstunder, alltid var det något,
som skulle styras och ställas med barnet.
Och mannen var en alltför öm och intres-
serad fader för att reflektera öfver, till
hvilken biperson i huset han nedsjunkit.
Fru Amys väninnor uppgåfvo inom. kort
sina försök att få henne att deltaga i de
små förströelser, hon före den lillas ankomst
då och då kunnat förmås att vara med om.
Fru Amy åberopade så ofta nödvändigheten
af att i första rummet tänka på Sara, att
de naturligtvis icke ville söka förmå henne
svika sina dyra plikter.
De sprungo allt emellanåt upp till henne
för att prata en stund och se på underbar-
net, men tröttnade snart vid lilla Saras
märkvärdigheter och den barnkammaratmos-
fär, som hela det lilla hemmets karaktär
och intressen antagit.
»Ja, nog tar du ditt moderskall på skar-
pen alltid,» menade Lisa. »Man kunde pre-
cis lika gärna dömas till galèrerna, som att
på detta sätt göras till slaf för sitt barn.»
»Det är emellertid för väl, att jag, såväl
som andra mödrar, med någorlunda gladt
mod underkastar mig slafgörat att sköta
mitt lilla barn,» sade Amy med värdighet.
»Nåja, men när man har råd att hålla
sköterska och hjälp, så...» menade Lisa.
»Ja, så rik är jag i alla fall inte, att jag
öfverlämnar vården om mitt barn i främ-
mande händer.»
»Nej, det kunde du ju låta bli då. Men
i alla fall kunde du ta’ det med mera ro
och lämna barnungen litet mera i fred. Låt
henne ibland få ligga kvar i sin vagn och
skrika, så har hon åtminstone den tillfreds-
ställelsen att ha något att skrika för.»
»Du förstår inte, hvad du talar-om,» sade
Amy indignerad.
»Jo, för all del, det gör jag visst. Sara
far bestämdt lika väl — ja, mycket bättre —
af att inte vara en sådan hufvudperson. Uff,
hvad Charles måtte ha det tråkigt! På det
här viset får han helt säkert förr eller se-
nare värdshusvanor.»
Allt efter som lilla Sara växte till, ford-
rade hon alltmera utrymme för sin lilla per-
son, och snart omfattade hennes barnkam-
mare i bokstafligaste mening hela våningen,
och inför sin lilla pockande hustyrann visste
far och mor knappt längre, hvad vilja och
själfständighet ville säga. Mamma fick knappt
lämna barnet, och stod hon inte ständigt
på tå färdig att apportera, så gaf lilla Sara
sitt missnöje tillkänna helt ljudligt. Sin
pappa hade hon äfven så tämligen på sina
fem, dock var det, som om lilla Sara känt
på sig, att faderskärleken icke så blindt
var att bygga på som moderskärleken, ty
hon tyranniserade aldrig fadern till den grad
som modern.
Det var emellertid inte utan, att Saras
pappa började tycka, att hon alltför ute-
slutande fick lägga beslag på modern. Nu
kunde ju lilla Sara lefva på samma slags
föda som annat hyggligt folk och var följ-
aktligen inte längre så absolut beroende af
modern. Men i alla fall hade denna aldrig
någon tid för sin man. Ville han ha henne
med på någon promenad, så var hon rädd
att lämna barnet åt tjänarne. Ville han
sitta och prata bort en stund i skymningen,
så skulle hon hada barnet eller lägga det.
Han ryckte lätt på axeln, tände lampan
och ögnade, halft otåligt, igenom kvällstid-
ningen. Så kastade han den, tog sitt parti
och gick in i barnkammaren, där den stora
tvagnings- och läggningsprocessen pågick,
och strax mutades hans misslynthet genom
den lilla dotterns oemotståndliga joller och
älskvärdhet. Så satt han kvar, medan Amy
söfde den lilla, sedan smög Amy sin hand
i hans och de sutto tysta och lyssnade till
det sofvande barnets jämna andedrag.
Därpå gingo de ut och intogo sin lätta
supé, och efter denna drog han Amy ned
bredvid sig i soffan för att få språka en
stund, men såsom alltid blef lilla Sara huf-
vudtemat för samtalet. Amy, som icke nju-
tit en natts ostörd sömn, sedan lillan föd-
des, och därför blifvit mycket kvällssömnig,
satt kvar en stund, blek, trött och gäspande,
och gick därpå till sängs.
Den unge husfadern tog åter till sin tid-
ning och stirrade en stund i den, utan att
läsa, och ånyo uppsteg hos honom en tanke,
som redan förut föresväfvat honom, tanken
på att Amy väl äfven hade förbindelser till
andra än Sara. Men då han försökte att
slå fram, att Amy uppoffrade sig för myc-
ket för barnet, gaf hon honom en blick,
som om han sökt förleda henne till att svika
ett ömt och heligt värf och, då han en gång
antydde, att den unga damen alltför myc-
ket fick inverka på husets vanor, betrak-
tade hon honom med en stum blick, som
så tydligt uttryckte häpenhet och sorg öfver
att »detta vore ord från en fader», att han
fann det rådligast att tiga och låta saker
och ting hafva sin gång, helst han i själfva
verket var mycket för vekhjärtad för att
kunna utföra rollen af en »onaturlig» fader.
Ett par gånger hände det dock, att pap-
Väggohyra, Mal och Bakterier utrotas af Aktiebolaget Désinfection
i rum, fartyg och höstäder, allt på stället — utan bortlörande at möbler.
Rikstel. 34. — Kontor; 4 Stallgatan 4. — Allm. Tel. 7494.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
