Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 21 oktober 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18»8 i DU N 331
Och när hon ligger blek och kall
och kistans lock läggs på,
däröfver, tror jag, lysa skall
liksom en gloria då.
Daniel Fallström.
–––- *–––-
från kyrkomötet.
I Jet i förra veckan afslntade kyrkomötet
’^““’nar behandlat visserligen icke många,
men dock några frågor och ganska bety-
delsefulla, som äro af särskildt intresse för
kvinnovärlden.
Den enda af dessa frågor, som föranledt
ett positivt beslut, rörde
ogift moders anonymitet.
Enligt gällande lag har en kvinna, som
ehuru ogift blifvit moder, ingen skyldighet
att vare sig för den ena eller andra, för
barnmorskan eller prästen, yppa hvem bon
är eller hvad hon heter. Barnet dopes i
okända föräldrars namn. Detta anonymi-
tetsskydd har tillkommit för att minska
antalet barnamord, något som äfven i ej
ringa mån lyckats, enligt hvad statistiken
utvisar. Mycken sorg och skam och för-
tvifian ha genom den nuvarande lagstift-
ningen besparats olyckliga unga kvinnor,
som väl i många fall skulle gått fullstän-
digt under, om deras felsteg icke kunnat
döljas, men som nu, tack vare anonymi-
tetsskyddet, sett en möjlighet till återupp-
rättelse.
De humanitetsskäl, som kunna anföras
för att ogift moder må få behålla sin ano-
nymitet, äro så starka och vältaliga, att
en ändring härutinnan näppeligen från nå-
got håll skulle ifrågasatts, om ej så vore,
att här funnes en rätt och ett intresse, ej
mindre respektfordrande än barnaföderskans,
att taga i betraktande — nämligen barnets
intresse och rätt att en gång få lära känna
sin moder.
Det lär dessutom finnas åtskilliga exem-
pel, ej blott på barn af okända föräldrar,
som fåfängt sökt återfinna sina mödrar,
utan äfven på mödrar, som längre fram i
lifvet velat, men icke kunnat återfinna sina
barn.
Med anledning af en af prof. Rudin i
ämnet väckt motion har nu kyrkomötet
beslutat hos k. m:t uttala som ett önske-
mål, att anonymitetsskyddet blir upphäfdt
eller, om hinder därför möter, så ändradt,
att modrens namn fortfarande blir skyddadt
mot offentliggörande, men till upplysning
och ledning i vissa fall på lämpligt sätt
antecknadt.
Nu beror det på hvad riksdag och re-
gering kan hafva att säga om ett sådant
förslag. En liknande motion har varit före
i riksdagen, där den bifölls af andra kam-
maren, men afslogs, ehuru med knapp ma-
joritet, af den första.
Det vill synas, som om endast det se-
nare alternativet i kyrkomötets uttalande
skulle förtjäna att tagas i öfvervägande.
Ett upphäfvande utan vidare af anonymi-
tetsskyddet skulle väl vara en alltför radikal
åtgärd, ödesdiger till sina följder och oför-
enlig med den anda af mänskligt delta-
gande med de oförvålladt eller själfförvål-
ladt lidande, som utmärker vår tids hela
uppfattning på hithörande områden. Där-
emot finnes ingen anledning att motsätta
sig en anordning, hvarigenom, med bibe-
hållande af moderns anonymitet, så länge
den för henne är af största vikt, utväg
öppnas för barn och mor att längre fram
i lifvet återfinna hvarandra. Hvad man
härvid närmast tänkt på såsom lämpligt
och tiilfyllestgörande vore en af barnmor-
skan bevittnad förseglad namnsedel, som
aflämnades vid barnets dop och under vissa
villkor och förhållanden, där barn eller
moder så önskade, skulle kunna öppnas.
Svårigheten blir dock alltid att förebygga
möjlig indiskretion af dem, som måste be-
vittna namnunderskriften.
Förutom denna i hufvudsak bifallna har
man att anteckna två af kyrkomötet af-
slagna motioner i frågor, som beröra kvin-
nan Qch hemmet, bägge väckta af dom-
prosten Personne och båda behandlande
formerna för äktenskaps ingående-
Den första af dessa motioner afsåg att
lämna dem, som öppet uttalat fientlighet
mot kristendomen och kyrkan, rätt att ingå
civiläktenskap.
Som bekant är i flere länder den bor-
gerliga vigseln obligatorisk, hvilket icke
hindrar den, som så vill, att taga kyrklig
vigsel ofvanpå den civila. Hos oss är
tvärt om den kyrkliga formen för ingående
af äktenskap obligatorisk, och möjlighet att
erhålla borgerlig vigsel finnes endast och
allenast för kontrahenter, af hvilka den ena
tillhör ett främmande, men af staten er-
kändt trossamfund. I praktiken torde det
emellertid vara tillräckligt för att erhålla
civiläktenskap, att någon af kontrahenterna
inför magistraten företer intyg på, att han
utträdt ur statskyrkan, äfven om han ej
skulle kunna visa, att han också iDgått i
ett ämnat samfund.
Domprosten Personne har velat utsträcka
rätten till civiläktenskap. Hans tankegång
är denna: kyrkan bör icke påtvinga någon
sina välgärningar; en person, som visat
uppenbar fientlighet mot kristendomen och
kyrkan, kan ej hafva någon andlig nytta
af den kyrkliga välsignelse, han föraktar;
i stället måste tvånget att behöfva under-
kasta sig densamma öka hans förbittring
mot kyrkan; och för den vigselförrättande
prästen måste det kännas motbjudande att
under sådana förhållanden likasom påtruga
en tjänst, som af brudparet uppfattas ute-
slutande som en kränkning af deras sam-
vetsfrihet.
Nog synas skäl kunna hafva förefunnits
att bifalla hr Personnes motion. Politiskt
sedt är dock ingen skada skedd, så visst
som det fallna förslaget endast var en half-
mesyr, hvars antagande måhända blott
skulle bidragit att fördröja den stora re-
form, för hvilken röster börja höjas t. o. m.
inom kyrkomötet, nämligen det obligatoriska
civiläktenskapets införande. Det behöfver
väl knappast erinras, att civil vigsel, ålagd
alla, ingalunda innebär den kyrkliga aktens
afskaffande. Den innebär endast ett skydd
för deras samvetsfrihet, som icke vilja un-
derkasta sig att likasom hyckla tro på en
religion, som de öfvergifvit.
Den andra af hr Personnes afslagna mo-
tioner rörde
prästens rätt att vägra vigsel.
Motionären ansåg, att lagen borde ändras
därhän, att frånskild maka icke måtte un-
der den förra kontrahentens lifstid erhålla
kyrklig vigsel i och för ett nytt äktenskaps
ingående. För att vigsel skulle kunna
vägras, måste emellertid först — enligt
motionärens mening — vara mtredt, att
den frånskilde make, som begär sådan,
själfvilligt och utan äktenskapsbrott från
den andra partens sida vållat det föregå-
ende äktenskapets upplösning.
Det behöfver icke sägas mer. Nog äro
de allt för vanliga skilsmässorna ett ondt.
Men de böra icke förebyggas genom ett
ännu större ondt. Ty såsom ett sådant
större ondt måste man ovillkorligen anse
den privatlifvets prisgifning åt skandalösa
utredningar, som skulle bli följden, om ett
förslag sådant sqm hr Personnes blefve lag
För öfrigt: så länge icke kyrkan vill
medgifva rätt för alla svenska medborgarin-
nor och medborgare att söka statens stad-
fästelse på deras äkta förbund, så länge
finns ej heller skäl tillerkänna kyrkan rätt
att vägra vigsel åt den, som därom an-
håller.
Det var visserligen väsentligen andra
skäl, som bestämde kyrkomötets beslut att
afslå motionen. Utgången blef dock den
rätta. Och man torde tryggt kunna för-
utspå, att denna fråga aldrig med hopp
om att finna en lösning skall knnna ånyo
framdragas, förrän det vida större spörs-
målet om obligatoriskt civiläktenskaps in-
förande blifvit i tidsenlig riktning afgjordt.
Laicus.
–––- *–––-
Juldag.
Af Gustaf af Geijerstain.
(Ur förf:s snart utkommande roman »Äkten-
skapets Komedis.)
(Eftertryck undanbedes.)
Henna berättelse börjar en juldagsmorgon
i början af 90-talet, då amanuensen
vid k. biblioteket, filosofie doktor Robert
Flodin, stod i sitt rum, sysselsatt med att
lägga sista handen vid sin toalett.
Minnet af den föregående dagens —
själfva julaftonens — milda, ljusa stäm-
ning fyllde honom ännu helt och hållet-
Han fäste i sin halsduk med mycken om-
sorg en nål, hvilken hans hustru gifvit ho-
nom i julklapp, inlindad i otaliga papper
och omvirad med nästan ett kilo ullgarn.
Hans ögon fuktades, när han betraktade
det lilla smycket, hvars äkta pärla lyste
emot honom ur spegeln som en dufvas öga.
Bilden var hans egen, och han tänkte där-
på, medan han profvade den mot sin svarta
halsduk. En dufvas öga, tänkte han, min-
dre därför att han egentligen visste, hur
ett dylikt såg ut, än därför att han vant
sig att förbinda begreppet dufva med nå-
got ljust, oskuldsfullt och välgörande.
Sedan vände han sig om och såg genom
den öppna dörren ut öfver våningen. Det
slog honom genast, hur högtidsaktigt, nä-
stan vördnadsbjudande hvarje föremål före-
föll honom. Förmaket med sina taflor och
fotlampor, divansbordet med dess mattgröna
duk och pianot med blomglaset, hvarur ro-
sor på långa stjälkar stucko upp midt i
vintern, allt detta, hvilket var honom så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
