Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 21 oktober 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332 i D U N 1898
välbekant och ofta kunde synas både intet-
sägande och prosaiskt, lyste i dag med en
glans, hvilken ej kunde komma enbart af
vintersolen. Solen lyste nämligen in, och
dess strålar föllo på granen, som prydd
med en otalighet af glitter och färg trängt
undan matbordet ute i salen och bredde ut
sina grenar med något af påfågelsstjärtens
glans och prakt. Nej, det var icke solen,
som gjorde allt detta. Det var lyckan i
ett hem, som ingen kunde nalkas, utan att
erfara något af det inflytande, som harmo-
nien emellan två människor meddelar äfven
åt andra. Det var lyckan från familjens
stora fest, hvars symbol lyser med otaliga
ljus, värmer med sin egen mat och dryck,
ger sig uttryck i gåfvor, hvilka slösande
regna öfver familjens medlemmar som ett
öfvermått af smekningar.
Doktorn stod i sin öppna dörr, kände
allt detta och hörde på afstånd sin hustrus
röst, hvilken oupphörligt afbröts och öfver-
röstades af en klingande gosstämma, som
darrade, af ifver och förtjusning. Robert
Flodin höll på att gå öfver tröskeln och
förena sig med den glada gruppen, hvilken
han tyckte sig se inför sina ögon. Men
han tog ett steg tillbaka och stannade.
Det var dock icke af obeslutsamhet. Det
var ieke, emedan något som hälst behöfde
hindra honom att gå in och med sin när-
varo öka glädjen inne i barnkammaren,
därifrån rösterna hördes. Doktorn kände
sig helt enkelt för rik för att ens kunna
komma sig för med att gå ut till sin egen
familj. För att åstadkomma något, som
svarade till den heliga tystnad, som fyllde
honom själf, stängde han sakta sin dörr
och tog plats i en låg stol nära fönstret,
från hvilket ban kunde se en blå himmel
och topparna af Humlegårdens träd, som
glänste af rimfrost.
Han satt där länge, och i hans hjärta
ljöd som en underlig sång. Den gick i
takt med den stämning, som fyllde hans
själ, och den formade sig till en psalm,
hvaraf han hörde melodien, under det att
orden blefvo formlösa som hela hans egen
stämning. Men medan orden icke funno
väg till hans läppar, kommo i stället lycko-
tårar och fuktade hans ögon.
Robert Flodin satt på juldagens morgon
och grät af sällhet i sitt eget rum.
Men som han satt där, vaknade inom
honom ett minne, hvilket på ett egendom-
ligt sätt bröt in i hans stämning. Han
kom att tänka på sin examensfest och tyckte
sig kunna se hela scenen och sig själf, när
han med glaset i hand stod och berättade
sina vänner, att han var en ensam, sön-
dersliten människa, hvilken tiggde om att
bli tagen på allvar. Hur besynnerligt före-
föll honom icke allt detta nu! Han måste
le vid tanken på den tid, då han så ifrigt
sträfvade att komma till rätta med sitt eget
jag. Hans eget jag! Hade icke lifvet gri-
pit honom som med milda händer och gif-
vit honom till skänks allt hvad han önskat
sig. Han tänkte på sin hustru, på sin
son, på sina ensamma timmar bland alla
de gamla och nya böckerna på biblioteket.
Och han tyckte sig famna allt detta i en
enda full och varm känsla, hvilken kom
honom att veta sig lycklig och stark.
Ja, stark! Det var just ordet Och han,
som en tid hade känt sig så svag gent
emot hela lifvet, hvilket synts honom så
skrämmande och ondt.
Han stördes i sina drömmar af, att hans
hustru öppnade dörren. Hon var klädd i
violett siden, det hvita tyllet stod som en
ljus sky om hennes hals ocb det krusiga
håret som en blond dylik kring hennes an
sikte.
Hon studsade vid att se sin mans anlets-
uttryck, och hennes ansikte blef på en gång
missnöjdt, mörkt och förskräckt.
»Hvad är det, Bob?» sade hon och stängde
dörren, som för att åtminstone hålla bar-
net utanför. »Hvad är det?»
Mannen såg upp och mötte hennes blick,
och i ett nu förstod hon.
Leende i sin trygga lycka, gick hon fram
och böjde knä vid sin mans sida, medan
hennes blick fick något af samma varma,
fulla glans, som låtit henne utan ord för-
stå makens sinnesstämning. Hon kysste
hans hand som i ett utbrott af »fversval-
lande tacksamhet och lutade sedan stilla
pannan mot hans knä.
Som han satt där, återtogo Bobs tankar
sin gång. Han tänkte på, hur enkelt lif-
vet blifvit, sedan han funnit en människa,
hvilken han helt kunde älska, en kvinna
och ett hem. Ingenting hade han nått af
hvad han förr tänkt sig, men det, som
kommit i stället, syntes honom oändligt
mycket tuer.
»Hvad tänker du på?» sade hustrun till
sist.
»Jag tänker på, hur dum jag varit i lif-
vet, och hur klok du gjort mig,» sade Ro-
bert Flodin.
»Har jag?»
Hon skakade på hufvudet.
»Du är mycket, mycket klokare än jag,»
fortfor hon och såg honom i ögonen.
Men så ändrade hon sig plötsligt.
»A nej,» sade hon. »Så klok är du just
inte. Och aldrig blir du. Men kanske är
det just därför, du är så rar.»
Så skrattade de båda åt sin egen brist
på klokhet, och så gingo de samman ut i
salen, och i högtidsstämning började de den
frukost, som är årets gladaste.
Lille Georg var mycket belåten, att mam-
ma och pappa ändtligen kommo ut. Han
gaf dem en undrande blick, därför att de
sågo så allvarliga ut. Men så hoppade
han öfver allvaret och började prata.
Han pratade om sina leksaker, om att
det var snö ute, och att han skulle få åka
kälke i Humlegården. Han fyllde rummet
med sitt muntra pladder, och icke ett ögon-
blick behöfde han tystna, för att de stora
skulle få tala med hvarandra. Ty utan att
Georg märkte det, tego far och mor hela
tiden, och de gjorde detta, därför att de
båda voro fångade i den egendomliga känsla
af lifvets fullhet och värde, som nyss dra-
git dem till hvarandra. De sågo båda hela
den lilla scenen omkring sig med något af
den skärpta klarsyn, som kommer af att
själen känner sig spänstig och ung. Rum-
met var ljust, och granen stod så mörk-
grön och rak med nya röda ljus och hela
mängden af lysande grannlåt. Bordets duk
var så märkvärdigt hvit, kaffekannan glän-
ste nyskurad midt bland de bästa koppar-
na, och vörtbrödet låg i staplar bredvid
den nyskurna skinkan, hvilken svällde af
trefnad med sin hvita pappersrosett om
halsen. Midt på bordet tronade den fem-
armade pappersljusstaken med sina tjocka
gröna ljus. Den stod där, icke därför att
den skulle tändas, utan därför att den gaf
hela bordet en så festlig prägel, och därför
att det var jul. Allt detta sågo den lyckli-
ge mannen och den lyckliga hustrun, sågo
det så ljust, rent och underbart, som om
det skimrat dem till möte ur en dröm,
hvilken man tror sig aldrig kunna glömma.
De sågo det alltsammans mångdubbelt vack-
rare, därför att de hörde det återklinga i
den muntra gosstämman, som icke ett ögon-
blick tystnade, sågo det liksom glänsa i ett
par blåa pojkögon, hvilka tindrade mot den
stora dag, som runnit opp.
Det var så naturligt, att dagen hörde
dem alla till, att det nästan kom," som om
det varit väntadt, när pappa efter fruko-
sten öppnade fönstret och såg ned på gatan.
»Här står en stor fin hyrkusksläde där
nere,» sade han. »Undrar just, om den
skulle passa oss.»
Detta var verkligen också en af de vän-
tade öfverraskningarna. Ty den plägade
upprepas hvarje juldag, så ofta det var snö
på marken och vädret var vackert. Ja,
när vädret var fult och det var barvinter,
brukade släden till och med utbytas mot
en vanlig vagn. Men det hörde till pjesen,
att det skulle vara en hemlighet med i spe-
let. Släden skulle komma, utan att någon
hört talas därom på förhand. Pappa skulle
gå fram till fönstret och se illistig ut.
Mamma skulle ropa: »Tänk, Georg, hvad
pappa är snäll ! » Och då skulle Georg skri-
ka af öfverraskning och glädje. Allt detta
hörde till pjesen, och den spelades med lif
och lust, och utan att någon tappade bort
sig i rollen.
Så pälsade man på sig och kom i slä-
den. Ut öfver Narvavägen bar det och
bort öfver Djurgårdsbron. Hästarna voro
stora och svarta, och deras väldiga dom-
bjällror klingade. Släde efter släde mötte,
och alla slädarna voro fulla med glada och
lyckliga människor. Genom den klara vin-
terluften summo glada rop och klingande
skratt. Bjällrorna sjöngo muntrare, så snart
man lämnat stadens tull, och inne i sko-
gen, där drifvorna lågo höga och snön
vuxit fast som ett hölje kring granarnas
böjda grenar, blef det så tyst, att Georg,
fast han var nära tio år gammal och stora
karlen, icke kunde låta bli att luta sig fram
och sakta klappa mammas hand inne i
muffen.
När det lilla sällskapet åter körde in i
staden, såg det ut, som om en mörk ström
af högtidsklädda människor flutit genom
gatorna, och luften var full af kyrkklockor-
nas klang. De läto så underligt, lustigt
och starkt. Det var något ljust i själfva
klangen, något som höjde sig och sjöng
högt öfver de högsta husens långa, stela ra-
der af sten. Och hvar släden for fram,
lockade den leenden fram på de mötandes
läppar.
–––-❖–––-
I inackorderingsfrågan.
»Andarnes sammandrabbning.»
Som vi förmodade, har »inackorderings-
frågan» väckt det lifligaste intresse, bevi-
sande att en utredning i detta ämne var
af behofvet väl påkallad. En mängd af
skrifvelser inströmma; vi göra i dag början
med några af de först inkomna. I närma-
ste nummer skola följa flere intressanta och
sakliga inlägg.
Till och med i vårt broderland Norge har
den i Idun öppnade diskussionen väckt upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
