Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 21 oktober 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898
333
IDUN
mârksamhet. En af Kristianias största dag-
liga tidningar, Morgonbladet, redogör i ett
af sina senaste nummer för saken och an-
för det väsentliga af »Stades» artikel, hvil-
ken tidningen anser äga tillämplighet äfven
på norska förhållanden. Ämnet tycks så-
ledes vara brännande äfven utom svenska
landamären.
I.
oga har jag genomläst och begrundat sign.
y \ Stades uppsats i inackotderingsfrågan och
gärna vill jag ställa min mångåriga erfarenhet i
»yrket» till tidningens tjänst. Att anse affären
i fråga för ett yrke kan ingalunda vara något
nedsättande, men ej heller kan man vinna något
därpå, om ej möjligen alla inackordenter enade sig
och utsåge en yrkesinspektör, som toge alla dessa
hem och värdinnor i närmare skärskådande. Helt
säkert skulle då inspektören komma till insikt
om, att det stora flertalet värdinnor ej förtjänar
Stades skarpa klander.
Omotiverad är, synes mig, Stades anmärkning,
att de flesta äldre damer, utan att närmare göra sig
reda för, om de äga anlag eller yrkesskicklighet
nog därtill, likväl basta sig in på inackorderings-
yrket, då de måste börja försörja sig själfva.
Därtill äro de helt enkelt nödda och tvungna.
De skulle säkert med glädje byta med hvilken
någorlunda aflönad kontorist, lärarinna, telegrafist
som helst. Men för att få anställning i statens
tjänst eller få inträde vid fackskolor får man i
allmänhet ej ha öfverskridit en viss ålder. De
flesta banor äro således stängda för dem. Den
bildade kvinnan måste sålunda göra sig nytta af
den »yrkesskicklighet» hon förvärfvat, nämligen
konsten att laga god mat, sköta ett hem och
vanan att vara en behaglig värdinna.
Siades fordran att värdinnan skall anse hem-
met icke som sitt, utan som inackordenternas,
tror jag skulle, om den uppfylldes, lända inac-
kordenterna till föga båtnad. Inackordenten ön-
skar sig i främsta rummet ett hem. Stade for-
drar då att värdinnan danar hemmet icke efter
sin smak, utan efter inackordenternas. Men att
dana ett hem, så att det bär prägel af låtom oss
säga tolf inackordenters individualitet, tror jag
mig våga påstå vore helt enkelt omöjligt. Bättre
är väl då, att hon danar hemmet efter sin egen
personlighet, De inackordenter, som ej trifvas i
det hem hon sålunda öppnar åt dem, få söka sig
ett annat hem, där en annan anda råder, mera
öfverensstämmande med deras lifsåskådning.
Likaså tror jag, att värdinnans förmåga att
sammanföra »nervösa damer, bullersamma skol-
pojkar, gammalt folk och småbarn, läsare och
fritänkare, musikälskare och musikhatare o. s. v.»
är ganska begränsad. Har hon så liten urskill-
ning, att hon försöker detta, lär hennes pensionat
få ganska ringa tillslutning.
Låtom oss närmare skärskåda de hem, som er-
bjudas de stackars inackordenterna. Bäst vore
då att indela dem i klasser. På ett första klas-
sens pensionat ställas naturligtvis fordringarna
högst.
Det har till värdinna en bildad dam, som i sitt
hem emottager som pensionärer såväl in som ut-
ländingar. Bostaden är belägen i en sund och
tidsenlig stadsdel och hemmet erbjuder all slags
komfort och trefnad. Ingalunda erlägger pensio-
nären Vs af sin inkomst för rum och vivre. Denna
summa uppgår till högst 90 kr. pr mån. I ge-
nomsnitt uppgå de inackorderades inkomster
till två à tretusen kr. pr år. Ej heller är om-
sättningen så stor, som man skulle tro. I mitt
hem hafva flere af pensionärerna bott i många år.
Till klass rnr 2 räknas hem, hvilkas värdinnor
äro fruar, som genom mannens iråkade obestånd
måste hjälpa till med sitt arbete för att upprätt-
hålla ekonomien. De äga kanske själfva barn,
och för dem lämpa sig bäst skolungdom och
personer, som måste lefva på små löner.
Dessa värdinnor få naturligtvis söka nedbringa
sina lefnadsomkostnader till minsta möjliga, så
hos dem påträffar man ej den onödiga elegans,
som Stade så skarpt klandrar. Priset ställer sig
där också naturligtvis billigare. Inackordenten
kan då ej rimligtvis begära, att de mest uppdrif-
na anspråk i materiellt afseende eller i fråga om
hemtrefnad där skola blifva tillgodosedda, Att
bereda den senare kostar arbete och tid, och för
dessa utarbetade värdinnor är tid sannerligen
pengar.
Till klass n:r 3 räknar jag hem, som förestås
af gamla köksor, hvilka tröttnat på att tjäna hos
andra, kunna laga god mat, men ej lämpa sig
som värdinnor vid bordet. Där öfverlämnar vär-
dinnan med nöje åt inackordenterna själfva att
sätta prägeln på hemmet. Hennes värld är köks-
spiseln. Jag tror ej, att inackordenternas full-
komliga oberoende af värdinnan gör dessa hem
angenäma.
Sätter man vid inackordering liksom vid all
annan affär varans beskaffenhet i förhållande till
priset, tror jag inackordenter i allmänhet ej ha
rätt att beklaga sig. Är värdinnan, hvilket Stade
tycks anse i allmänhet vara fallet, oförmögen att
nedbringa omkostnaderna för affären till minsta
möjliga, måste hon på grund af konkurrensen
snart nedlägga den, men skötes affären rätt och
med tolf personer som minsta antal pensionärer,
bör den kunna lämna ett någorlunda lefvebröd
för en arbetsam och klok kvinna.
Erfarenheten här visar, att pensionärerna äro i
ett ständigt stigande, då efterfrågan i höst varit
ovanligt stor. Detta är min mångåriga erfaren
het af förhållandena i Göteborg. I afvaktan på
flere inlägg i frågan tecknar er
Göteborg den 12 okt. 1898. _ Nora.
II.
Mångårig erfarenhet gör mig möjligen berät-
tigad att yttra några ord i »Inackorderingsfrågan».
Under den tid jag sysselsatte mig med detta
arbete, blef jag ofta rådfrågad, om jag ansåg det
vara skäl börja en sådan verksamhet. Lätt nog
kunde jag ibland se på den person, som ga£
mig denna fråga, om hon föreföll mig passande
till denna verksamhet eller ej. Ofta blef mitt
svar: »Tror ni, att ni med intresse kan sköta
detta kall, d. v. s. att om ni äfven under som-
martiden kan vara glad öfver en väl beböflig
hvila, ni då hösten kommer, gläder eder åt edert
då åter började arbete?» »Gläder mig, ej kan
jag väl tycka det är roligt?» fick jag ofta till
svar. »Ja* i så fall tror jag, att jag afråder eder
från denna verksamhet.»
Man måste kunna af hjärtat önska dem väl-
komna, som komma , och intaga de lediga platser-
na i hemmet, och är det så lyckligt, att sammå
personer under en följd af år återkomma, så kän-
nes det ju nästan, som när barnen efter en tids
bortavaro återvända till föräldrahemmet. Har
man den känslan för de främmande, då delar
man deras sorger liksom deras glädje, och då
torde man vara passande för det kall man valt.
Man kan i så fall »öppna sitt hem för dem»,
och de böra där kunna känna, att de äga ett
hem. Har man flere egna barn, då anser jag
lyckligare, om annan förvärfskälla för deras up-
pehälle kan väljas än att ha inackordering. Äf-
ven är af stor vikt att ej unga och gamla per-
soner sammanföras i hemmet, däraf kunna stora
olägenheter uppstå.
Med afseende på pris anser jag den lyckligast,
som kan få det så högt som möjligt., äfven för-
utsatt att man ej helt och hållet existerar på
hvad inackordenterna betala. En stor hjälp till
ett godt lynne Jigger nämligen däri, att man ej
behöfver ha tärande ekonomiska bekymmer, som
jag tror ofta göra ett inackorderingshem otrefligt.
Lägre pris måste ju ock finnas, men då böra vär-
dinna och gäster ha pretentionerna klara för
hvaran(flra, innan de senare inträda i detta enk-
lare hem, som ju kan vara både trefligt och
godt ändå.
Har man valt att endast ha ungdom omkring
sig, är ju gifvet, att man äfven bör söka bereda
dem trefnad på de stunder de kunna ha lediga
från studier m. m. I en sådan krets blir man
lätt ung själf, och ålderdomens intressen få vika.
Jag tror, att om man är frisk, har man själf här-
af den bästa nytta. Min glädje var stor, då jag
såg unge män om aftnarne föredraga att sitta i
hemmet och ägna sig åt sällskapslifvet framför
att söka nöjen utomhus. Då kom ibland den tan-
ken för mig, att min verksamhet måhända var-
till någon nytta.
Detta mål bör hvar och en, som mottager in-
ackordenter, sträfva efter att vinna. Föräldrar,
som måste lämna bort sina barn, kunna då möj-
ligen ha något lugn för de bortavarande. Sök
att så handla mot de främmande i hemmet, som
man handlar mot ett eget barn, och inaokorde-
ringsfrågan är bäst löst! Tante.
III.
Har »Stade» någonsin sjäif varit inackorderad?
Eller har hon varit i tillfälle att riktigt grund-
ligt skärskåda ett inackorderingshem? Det tyc-
kes ej så.
Ingen kan mera än jag beklaga dem, som äro
tvungna söka och finna ett hem hos främmande
människor, men ännu mera äro de att beklaga,
som af en eller annan orsak tvingas att lämna
sina hem till pris åt inackordenter. »Stade» klan-
drar endast »hemmen». Vet ni då, hvad det
vill säga att för 50 (femtio) kronor i månaden
lämna hem åt en främmande? Nej, troligen icke,
ty då kunde ni ej så hänsynslöst klandra.
Bostäder äro dyrbara, äfven om man icke bor
i de elegantaste* kvarteren, och jag undrar om
man kan begära mera än rum, möbler, sängklä-
der, linne och mat för 50 kr. i månaden? Skulle
därtill lämnas mera än ett vänligt bemötande?
Det kan aldrig vara »Stades» allvar, att man rent af
skall undertrycka egna tycken och vanor för att
tillfredsställa" en människa, som vid första, bästa
tillfälle som bjudes flyttar utan vidare, som be-
handlar ens saker, som vore de hämtade ur en
lumpbod, och anstränger sig för att hitta på alla
möjliga fel både vid rum, mat och uppassning.
Dessutom påstår »Stade», att »hemmen» lägga
boslag på inackordenternas lilla fritid efter ett
tröttsamt dagsarbete. Det skulle alltså i de flesta
fall vara efter kvällsvarden. Nej, kära »Stade»,
i de allra flesta fall kan jag tryggt försäkra, att
»värdinnorna» efter sitt tröttsamma dagsarbete
äro glada att få lämna inackordenterna i fred
och själfva ha litet lugn för att kunna känna, att
de ännu ha skymten af ett hem i behåll. Man
kunde frestas fråga: hvilken har det mest trött-
samt, eller hvem gifver eller mottager mest?
Centralt läge söka alla efter och att söka bo-
stad vid Horns-, Skans- eller Norrtull, då man
måste ha inackordenter, det är lönlös möda. In-
gen söker inackordering så långt bort. Eget rum,
ogenerad ingång, fönster åt gatan, ej för många
trappor upp, mat-tiden ställd efter inackorden-
tens bekvämlighet, städning bittida och sent åt
inackordenten — se där några af de allmännaste
fordringarna. Men sedan komma därtill: lugn,
rätt att disponera »hemmens» rum för sina besö-
kande, dem jungfrun beständigt skall vara färdig
att i tamburen mottaga, samt, det värsta af allt, de
gamla visorna: »den eller den maten kan jag ej
tåla», eller, »jag tycker icke om det eller det».
Eller det skall kanske vara rent af »dietiskt», då är
måttet rågadt! Och så ofvanpå allt måhända inac-
kordenten »glömmer» att betala eller af en eller
annan orsak hindras i detta fall fullgöra sin skyl-
dighet, då har hemmet haft »trefnad och nöje»
för intet.
Fördragsamheten borde vara ömsesidig. Tror
eller tycker »Stade», att man jämt kan se glad
ut? Undras om inackordenten jämt ser glad
ut eller är vänlig ens. Med detta och mycket
mera, som kan sägas, vill jag naturligtvis ej helt
anklaga inackordenterna, men vill dock påstå,
att hufvudfelet är å dessas sida. Jag talar af
mångårig erfarenhet och är när som helst be-
redd till vidare diskussion, om »Stade» behagar
önska det. Anna.
IV.
Lyckliga Stade, som fått. växa upp under för-
hållanden och i en tid, där det tillåtits att råd-
fråga »håg och anlag», när val af lefnadsbana
skulle göras! Lyckligt också att dessa gåfvor ge-
nast voro så utpräglade, att klarhet fanns å hvil-
ken bana de skulle kunna göra sig mest gällan-
de! Undertecknad tillhör en annan tidsålder
och ett annät slags folk — tillhör dem, som nöd
och begåfning tvingade att med tacksamhet mot-
taga första lefvebröd, som bjöds, när man hunnit
den ålder att far och mor ej ansågo sig ha råd
eller skyldighet att försörja oss längre. Valet
af arbetsgifvare och arbetssätt stod oss så till-
vida fritt — om vi ville underkasta oss ledsam-
heter i hemmet, umbäranden och domen att:
»när du ena gången ej vill ha det du kan få,
så var då beredd att en annan gång ej få det
du vill ha». Så »egendomligt och nonchalant»
fick man taga sin själfförsörjning i min ungdom
och i min ställning, och den lotten delades af
både manliga och kvinnliga, bildade och obildade
individer. Där håg och anlag skrifva lagar för
eder, hade vi att hålla oss till lydnad, ödmjuk-
het, böflighet samt först och sist snarförvärfvad
arbetsduglighet.
När en kvinna med sådan utgångspunkt och
efter årslångt pröfvande arbete i andras tjänst
samt vana att alltid underordna sig andras
intressen anser sig kompetent att sköta ett
hem, deladt af hemlösa löntagare, så skulle väl
både hon själf och andra äfven ha rättighet att
tro, det hennes sinnelag borde vara nog förarbe
tadt för en inackorderingsvärdinna.
Hvad därutöfver kräfves tror man ju också
skall vara praktisk kunnighet i hushållsräkning
och matlagning, ett hem så trefligt inredt, som
hennes tillgångar tillåta, samt detta hem så cen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
