Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 21 oktober 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334 IDUN 1898
ialt och snyggt beläget som möjligt, för att nå-
gon skall vilja eller kunna dela det med henne.
Detta är också hvad hon kan begära kontant
erkänsla för, och hittills har äfven detta varit
det enda, som inackordenter vilja betala för. Se-
dan urminnes tider har det väl också varit ett
erkändt faktum, att det är på dessa faktorer en
husmor i ett vanligt borgerligt familjehem byg-
ger hemtrefnaden. Lika erkändt är väl också,
att om hon än vore ett snille i sitt fack, skulle
hennes bemödanden för denna trefnad vara för-
gäfves, om icke öfriga familjemedlemmar med
häusynsfullhet och älskvärdhet bidroge till den-
samma. Nu blir man af Stade underrättad om.
att det är ett stort felgrepp af en inackorderings-
värdinna att bygga sitt hem på dessa grunder,
Hon skall verkligen bokstafligen dem förutan
kunna framtrolla något, som Stade har svårt att
specificera, men i alla fall kallas hemtrefnad.
Och icke nog med att hon skall på ensam hand
både skapa och underhålla denna artificiella hem-
trefnad, hon skall också salubjuda den, och ännu
mera hon skall äfven välja köpare af densamma.
Ar hon dessutom gift eller änka och har egen
familj, så är det ett oförlåtligt fel, ifall icke alla
familjemedlemmarna har samma ålder, skaplynne
och åsikter som sökande inackordenter (och detta
skall hon kunna se på dem vid första anblicken,
ty har hon nog hardiess att utfråga en främling
härutinnan, så tycker nog Stade som jag, att hon
ej är fullt preparerad för yrket).
Något sådant som eget omdöme tyckes inae-
kordenten ej behöfva belasta sig med, utom då
det är fråga om att sätta sig till doms öfver
sin värdinna. Dessutom skall denna mångnämda
hemtrefnad vara af sådan elasticitet, att den kan
motstå inackordenternas egoism och kitsliga små-
sinne af alla slag, ty att de i detta hem skulle
behöfva underkasta sig att lägga band på de
sämre sidorna af sin karaktär skulle ju endast
vara störande för deras välbehöfliga ro och hvila
— och om värdinnan pretenderade något dylikt,
så vore det bara ett bevis på hennes yrkesodug-
lighet I Skall jag månne behöfva framdraga
flere orimligheter ur Stades artikel, för att man
skall kunna se hvad värde den har?
Till sist skall jag bedja att få tala om, att jag
under fem års tid varit inackorderingsvärdinna,
och min bästa belöning för dagens arbete och
nattens funderingar under dessa år fick jag, då
två af mina mest svårtillfredsställda inackorden-
ter kommo till mig, sedan de fått egna hem,
den ena som gift den andra »kamrathem», och
frågade: tHur kunde du åstadkomma hvad du
gjorde med våra tillgångar?» och »Har kunde ån
uthärda med alla våra orimligheter?» Deras er-
farenheter har omskapat dem till mina bästa
vänner från att förut ha varit mina varsla an-
tagonister.
—g—9-
—:—*–––––––––-
j\är dubbelfönstren
skola in.
er ni! I dag hålla de på att sätta in dubbel-
fönsterna hos rådman L’s!» — Ja visst sågo
vi det, mycket väl t. o. m, eftersom L’s bodde
midt öfver gatan. Rådmanskan själf, beväpnad
med en fönstertrasa, höll sig icke för god att
vara med om arbetet. Ty ett arbete var det
onekligen. Rätt som ett fönster väl var »inpas-
sadt», var det att taga ut det igen — den för-
argliga human var skulden därtill ! Hur det gneds
och torkades! — Jag tänker, att rådmanskan
drog en lättnadens suck, när alla hennes tjugu
lufter innanfönster slutligen voro insatta.
Det är trefligt att se klara rutor både på ytter-
och irinanfönster, det är det visst, det. Hur fru
rådmanskan hade förutbeliandlat sina fönster,
det vet inte jag, men hvad jag vet är, att man
nu för tiden på en del orter både norrut och
söderut i vårt land behandlar sina innanfönster
oförståndigt. På våren vid den stora rengö-
ringen är man nämligen så angelägen att bara
få undan fönsterna, att man ej ger sig tid att
då genast blöta af klisterpapperet. Det får såle-
des sitta kvar öfver sommaren i 20 à 35 graders
värme, så det torkar fast så väl som möjligt.
Så på hösten, när kylan kommer och det blir
brådt att få in fönsterna igen, blir det ett »rif-
vande». Då är det att i all hast blöta af pap-
peret med varmt vatten, hvilket förfaringssätt
har två olägenheter med sig.
Juvelerare
K. AÄ©EB§©M
1 Jakobstorg’ X
För att nu i första rummet tänka på de lef-
vande varelserna, undrar jag, huru många som
under sagda procedur bli grundligt förkylda —
man kan förstås ej hålla till med detta »afblöt-
ningsarbete» i något rum eller i ett trångt kök,
utan naturligtvis måste man stå på en dragig
veranda eller liknande plats. Hvad så de döda
föremålen, fönsterna, beträffar, kommer deras
trävirke alltid att draga åt sig större eller mindre
vattenmängd, som sedan aflämnas i form af —
imma mellan fönsterna. Vill man ha klara rutor,
borde man alltså laga att trävirket på innanfön-
sterna vore rengjordt så tidigt, att detsamma
kunde hinna bli väl torrt, innan den tid kommer
att fönsterna måste sättas in.
Jag kom häromdagen att kollationera mina
åsikter härutinnan med en handtverkare. Nu
äro handtverkare i allmänhet ett föga ordhålligt
släkte, det medges, men det hindrar icke, att
de hafva ett visst praktiskt förstånd. Karlen
talade just om det olämpliga i att göra ren trä-
virket på innanfönsterna, strax innan dessa skola
användas. »Så tro de, att om de yttre fönsterna
äro väl tätade, skola de slippa imman mellan
fönsterna, men det är ett stort misstag,» sade
han. »För det ändamålet skall man i stället laga,
att innanfönsterna bli täta.» Och det är ju na-
turligt, att om en del af Muspelhems (d. ä. kam-
marregionernas) värme i det visserligen något
smala Ginungagapet mellan fönsterna möter
kölden från Nifelhem därutanför, så uppstår vis-
serligen icke någon Ymer och v>dhumla, men —
imma blir det. Därför brukas också på många
ställen, att man låter temperaturen i det rum
där fönster skola sättas in, bli tämligen låg, innan
sysslan företages. Men: »måttliga korfvar äro
bäst» äfven härvidlag. För min del skulle jag
föredraga litet imma mellan fönsterna framför
att förkyla mig. Men är du en afsvuren fiende
till den där imman, laga då framför allt, att trä-
virket på dina fönster blir rengjordt i god tid!
Jag vet nog, att både tjänare och bjälpma-
damer mycket äro med om, att fönsterna på vå-
ren alldeles »ofarna» sättas upp på vinden, men
husfrun har väl ock något att säga, Jag kan
ej hjälpa, att denna sorglöshet vis à vis de be-
svärliga höstgöromålen påminner mig om en fa-
bel eller, rättare sagdt, om dess slutkläm. Jag
tror det är gräshoppan, som lider nöd och ber
en granne om hjälp. Och på frågan : »Hvad gjorde
du då under den långa sommaren?» svarar hon:
»Jag spelade och sjöng.» — »Nå, så dansa nu!»
— — — S—m.
–––- &–––-
Huslig ekonomi.
Doktor Astrid Cleves föreläsningar på Stockholms
högskola.
II.
fter att hafva påmint om, att med förbrän-
ning vanligen menas ett ämnes kemiska före-
ning med syre under värmeutveckling med eller
utan ljusfenomen, allt efter syrsättningens liflig-
het, påpekade doktor Cleve under tisdagens före-
läsning, att det gifves ett annat slags förbrän-
ning, nämligen ämnens förening med andra gaser
än syre. Som exempel på långsam förbränning
vid låg temperatur nämndes förmultning — syr-
sättning af växtämnen och förruttnelse = syrsätt-
ning af djurämnen, eller med ett gemensamt
namn syrsättning af organiska ämnen. Då det
ryker ur multnade löfhögar, kommer detta sig
däraf, att vattnet afdunstar genom förbrännings
värmet och i luften förtätas till ånga. Af de
multnade löfven uppstår mylla, som är en syr-
sättningsprodukt af vedämnet = cellulosan. De
bland löfven befintliga bakterierna, som spela en
verksam roll vid syrsättningen, godtgöra sig för
sitt besvär i det värme, som utvecklas under
processen. Inom människokroppen kan cellulosa
ej förbrännas, hvilket med andra ord vill säga,
att detta ämne ej kan tjäna oss till näring. Frisk
ved värmer bättre än murken, emedan den se-
nare redan delvis är syrsatt. Vid förruttnelse
bildas en illaluktande produkt af kväfvehaltiga
ämnen.
Organisk kemi kallas äfven kolföreningarnas
kemi. De i naturen förekommande kolförenin-
garna bildas’ uteslutande inom den organiska
världen, växt- och djurriket. Hittills upptäckta
och namngifna äro mer än 20,000 naturliga eller
med konst framställda dylika. Denna utomor-
dentliga myckenhet beror dels därpå, att kol-
atomerna hafva en speciel förmåga att i stort
antal — ända till 200 stycken (oorganiska ato-
mer däremot högst till ett tiotal) — ingå i samma
molekyl, dels därpå, att de förena sig med hvar-
andra på så oändligt många sätt.
Bland grundämnena förenar sig kolet oftast
med väte, syre och kväfve, men därjämte med
svafvel, fosfor, järn och jod. Af dessa förenin-
gar uppstå en mängd för oss välbekanta ämnen,
såsom benzin, anilin, lökolja, läkemedlet sulfonal,
ägghvite- och ostämne, blodfärgäinne, bladgrönt
m. fl. Efter många fåfänga försök hafva kemi-
sterna lyckats framställa konstgjorda kolföre-
ningar, i hvilka ingår t. ex. klor, brom och jod,
och frukten af dessa äro bland annat bedöfnings-
medlet kloroform samt jodoform.
En stor grupp af kolföreningarna utgöra de s.
k. kolvätena, som bestå blott af kol och väte. De
äro lättantändliga och hafva stor betj’delse som
beståndsdel i flere lys- och brännmaterial, såsom
lysgas, fotogen och stenkol. Somliga äro gas-
formiga, några flytande, andra fasta.
Främst må nämnas sumpgas, som ock kallas
grufgas, ett färg- och luktlöst, icke giftigt ämne.
Denna gas uppstiger i form af bubblor ur träskens
från syre nästan helt och hållet afstängda djup.
framtränger i grufvorna mellan stenkolslagren
och bildar med luften en explosiv blandning,
som, då eld tillkommer, föranleder de mest fruk-
tansvärda katastrofer, och strömmar fram ur
remnor i marken, såsom i Baku, samt brinner,
om den antändes, som väldiga bloss (persernas
»heliga eld»).
Vanlig lysgas, ett annat kolväte, innehåller 50
% sumpgas, vidare vätgas och koloxid, hvilken
senare gör föreningen giftig. Kolosets och lvs-
gasens obehagliga lukt tjäna som varning mot
en öfverhängande fara. Vätgasen, som är 14 72
gånger lättare än luften, producerar mycket vär-
me, lyser med kraftig låga och användes hellre
än lysgas till fyllnad af luftballonger. Acetylén,
ett annat gasformigt kolväte, som belysnings-
ämne betydligt kraftigare än lysgas, torde i en
framtid komma att uttränga denna.
Biand flytande kolväten märkas benzol (hvaruf
fås fläckuttagningsmedlet benzin), ett extrakt af
stenkolstjära, fotogen, beredd af bergolja, som fram-
kväller ur jorden i Baku och Pennsylvanien och
af hvilken dessutom destilleras gasolja, smörjoljor,
andra flytande kolväten, samt vaselin ochparaffin,
fasta dylika. Vaselinen har den förtjänsten att
hvarken härskna eller torka in. Af paraffinen
tillagas ljus.
Af stenkolstjära produceras äfven det fasta
kolvätet naftalin, som malfördrifningsmedel sä-
kerligen öfverträffadt af tjärpapper, samt karbol-
syra. Vid tjärdestillering utgöres destillations-
åt.erstoden af beck, hvaraf fås asfalt och briketter.
Allmänna egenskaper hos kolvätena äro bränn-
barhet och beständighet, hvilken senare egenskap
gör dem lämpliga som konserveringsmedel. Kol-
väten smältas ej af magsaften, d. v. s. kunna icke
ätas.
–––- *–––-
y§UR NOTISBOKEN.!
En märkesdag för en af våra medar-
betare är förestående: den 26 dennes fyller
Daniel Fallström, den kände och ej minst af
vårt lands kvinnliga läsekrets uppburne skalden,
40 år. Vi äro öfvertygade, att många, många
af Iduns läsarinnor hjärtligt förena sig i de
lyckönskningar, vi af denna anledning bringa
honom, och i den förhoppning, vi uttala, att
han allt framgent skall hålla Iduns spalter sär-
skildt kära. Ett bevis därpå har han ju ock
lämnat oss i den vackra dikt »Den nötta ringen»,
som finnes införd i dagens nummer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
