Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 4 november 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348 IDUN
vredesutbrott och meningsskiljaktigheter kunna
förefalla. Jag har ännu aldrig erfarit att de
ohäjdade utbrotten och de därpå följande för-
soningsscenerna haft något godt resultat för
framtiden. Ehuruväl det hehärskade lynnet, som
med lugn och takt möter uppbrusningen meren-
dels har en retande inverkan på det otyglade,
hör det dock till en sann bildning och måste
respekteras, såvida inte hela vårt inackorderings-
väsen skall urarta till ett kasern- eller tattare-
lif, där bildningens enklaste fordringar kastas
öfver bord.
B—t.
–––- *––––-
Från Holland,
in.
Men holländska renligheten är ju blifven
till ett ordspråk, och den står onek-
ligen ganska högt, jämt så långt som ned-
ärfda traditioner gå och folkets egna be-
grepp om renlighet sträcka sig.
Den är dock lika mycket ett uttryck för
deras ordningssinne och deras utvecklade
smak för prydlighet, en smak, som älskar
det blanka och lysande. Det må nu vara
metallglans eller glasyr på lergods eller den
trögare glansen från oljemålade väggar i
de bjärtaste färger.
Hvad jag här kan hafva att säga om
renlighet och ordning i Holland, gäller en-
dast för den ganska vidsträckta och myc-
ket tätt befolkade fiskarbyn Vollendam, det
enda ställe, där jag vistades någon längre
tid.
Befolkningen består så godt som uteslu-
tande af fiskare. De lyckligare lottade äro
skeppare och hafva egna båtar, de fattigare
äro så kallade knektar, som tjäna under
skepparne. Några äro fiskuppköpare.
Natten mellan söndagen och måndagen
fara fiskarne ut på fiske i Zuiderzee eller
i Nordsjön och återkomma i regel på lör-
dagen. Detta faktum, hvilket är gemen-
samt för alla familjerna i byn, har grnnd-
lagt en alldeles bestämd ordning för hem-
lifvet och dess sysslor.
Fadern är således på sjön nästan hela
veckan, och modern, som ej har något ar-
bete på åker och äng, använder veckans
fem första dagar till att ställa hemmet i
ordning.
På måndagen, då fiskaren just rest, är
det tvätt i hela byn, öfverallt i hvartenda
litet hus. Och på eftermiddagen hänga
skjortor och alla slags klädespersedlar ute
till torkning. De svaja lustigt för vinden
och lysa i brokiga färger. Skjortor i den
härligaste röda färg, kjortlarne blå och un-
derkläderna röda eller blå och hvitrandiga.
Det ser ut som om hela byn flaggade till
renlighetens ära. Tisdagen är det fortfa-
rande torkning och strykning. Men på ons-
dagen och torsdagen sitter mor och lappar
och lagar mannens och barnens kläder. Och
jag vill lofva att de äro lappade! De äro
minsann ej rädda om besväret. Om lappen
är spritt språngande ny och röd och skjor-
tan gammal och blekt, så ser det alldeles
lika bra och ordentligt ut ändå.
På fredagen är allt upp- och nedvändt
i hvarje hus. Ut med halmmattorna! De
skola tvättas, golfven likaså. Och framför
allt måste mässing och allt hvad metall he-
ter skuras blankt och glänsande. Stolar
och bord göras rena, allt fejas för att på
lördagen värdigt mottaga fadern.
Hvilken trefnad för honom, när han kom-
mer hem trött af sitt arbete, att finna hu-
set fint och putsadt, kläderna hela och rena
och mor och barn glada att åter hafva ho-
nom hemma ett par dagar!
Han är då den älskvärde och dock myn-
dige familjefadern. Han leker med barnen
och är mycket smeksam mot dem. Jag
misstänker, att han också sofver en god
del af lördagen.
På söndagen går han i kyrkan. Alla fiskar-
ne äro katoliker och de äro mycket kyrk-
samma. Sedan ser man gubbarne sitta i
långa rader längs gatan, röka pipa och
språka.
Men nu skall ingen tro, att de sitta som
andra människor eller röka sin pipa som
andra. Visst inte!
Pipan hänger upp och ned, och gubbarne
sitta på huk, alldeles som om de skulle
börja hoppa kråka, eller ock sitta de på
den ena af sina träskor. Så kunna de sitta
timme efter timme, hela långa dagen, på
själfva gatan.
Det är en syn värd att se! Präktiga, är-
liga ansikten, med stora, superba drag, och
ej ett skäggstrå, som döljer hakans kraf-
tiga kontur.
De äro klädda i väldiga, vida, svartbruna
benkläder (ej olika de nu så brukliga divi-
ded), vid linningen prydda med två stora
silfverknappar, snäft åtsittande långa lif,
i hvardagslag röda, men om söndagarna
svarta, upptill försedda med silfverknappar
och kedjor, och öppna, så att en prydlig
randig undertröja synes.
Med mössan käckt på sned och eu svart
sidenhalsduk knuten löst och vidt om hal-
sen, se de yngre ut som riktiga snobbar.
Kvinnorna promenera, två eller tre till-
sammans, uti sin söndagsstass. Den vackra,
hvita mössan af äkta spetsar, med de sir-
ligt utböjda snibbarne, är väl den mest
prydliga och klädande hufvudbonad, man
vill se. Dräkten är svart och blå, med bred
fyrkantig utskärning på det svarta lifvet,
och1 därunder prickig eller blommig ljus
isättning.
Pojkarne, i sina vida byxor, äro så snäfva
och långa som möjligt i lifvet. Med sina
träskor, på holländska »klumpe», klappra
de fram och åter på stenläggningen.
Småflickorna, också i hvita mössor och
ljust blå eller blekgredelina klädningar, med
en liten puff på halfva öfverärmen, se på
söndagen ovanligt sysslolösa ut. Man är
van att på hvardagen alltid se dem med
stickstrumpan i händerna.
Titta nu in i ett af de små husen, med
de gröna gaflarne utåt gatan, och se huru
fint där är. Så välskurad mässing, koppar
och järn får man ej ofta se. Spiselplatsen
tyckes vara den heliga plats, där all ren-
lighet koncentreras. Väggen upptill spisel-
hufven är beklädd med små fyrkantiga
kakel, i något enkelt mönster, hvilka skina
af renlighet.
Spiseln — men här finnes ju ingen spis!
Nej, inte som vi äro vana att se den;
men just så här ter sig en god gammal
vollendamsk kokapparat. Först en järnplåt
på väggen och en på golfvet. Där ofvanpå
en rätt hög rödmålad träpall med en extra
liten hylla. Jag har omöjligt kunnat ut-
fundera, att denna lilla hylla tjänar till
något annat än att, prydd med taggadt tid-
ningspapper, uppbära hvarjehanda små pors-
linsprydnader. Träpallen är beklädd med
glänsande blankpolerad järnplåt, fastnitad
med lika glänsande mässingsspikar. Där
ofvanpå står något mycket prydligt och ge-
1898
diget, af finaste järn, och med stora, ly-
sande handtag af mässing. Närmast har
det formen af de tre sidorna hos en skyf-
fel utan botten. Så kommer en jättestor
järngryta. Däruti är elden, som består af
torf och små vedpinnar. Ofvanpå grytan
finnes en slags underlig trefot. På denna
trefot står en gryta, och i denna gryta kan
man ändtligen koka.
En praktpjäs af trä och mässing för torf
och träkol och en blankskurad kopparkaffe-
panna stå som skyltvakter på sidorna.
I många hus har man nu fotogenkök
eller till och med kokgas från staden Edam.
I hvilket fall som helst skulle det vara omöj-
ligt för den ordentligaste matmor att an-
märka något på spiselanordningarnas ren-
lighet.
Näst spiseln tror jag att fönstren äro
mest beundransvärda ur renlighetens syn-
punkt. De äro försedda med gardin och
jalousie, båda så rena och välstrukna och
liggande i så precisa veck som möjligt.
Att komma in i rummet med träskorna
på och smutsa ned mattorna, skulle aldrig
falla någon in. Inne går man på strump-
lästen, och utanför stå träskorna, utvisande
på pricken, huru många personer, som be-
finna sig inne i rummet.
Möblerna utgöras vanligen endast af ett
bord och några stolar. Bordet står gifvet
vid fönstret, och lika gifvet är, att kaffe-
brickan står på bordet hela dagen om.
Hvilken som kommer in, blir genast bju-
den på en »koppi koffi».
Väggar och tak äro oljemålade i en och
samma färg. Vanligen någon riktigt ly-
sande, såsom helt blodrödt, eller klart him-
melsblått, eller ock starkt laxfärgadt.
Det som dock mest bidrager att gifva
rummet dess karaktär är, förutom de nämn-
da fyrkantiga kakeln i spiseln, den mängd
af tallrikar och porslinssaker, som pryda rum-
met. Där det är riktigt fint, finnas äkta
gamla tallrikar af Delfterfajans öfver spiseln,
på hyllor eller i något skåp. Annars tager man
hvad man hafva kan, gamla eller nya tall-
rikar, men tallrikar måste det vara. Och
fat och koppar och spilkummar måste både
finnas och synas. Man beundrar alltid tall-
rikarne, när man kommer in i ett hus. Det
hör nästan till konvenansen!
»So mooi, oh so mooi!» så vackert, o,
så vackert!
Det är också inledningen till den blif-
vande bekantskapen.
Hvart man ser i rummet, fåfängt spanar
man efter en säng eller en byrå.
»Men tyckte jag inte, att jag hörde en
unge skrika?»
Jo, mycket riktigt! Mor öppnar en skåp-
dörr och ut tittar ett yrvaket och sömnigt
litet hufvud. Därinne är således sängen,
helt och hållet inbyggd i väggen.
Mor öppnar skåpdörren bredvid. Där är
linne- och klädskåp. Allt ligger här rent
och ordentligt hopviket, den ena högen upp-
staplad bredvid den andra.
Utanför, eller oftare innanför, rummet
finnes ett slags kontor eller skafferi. Där
förvaras också det oumbärligaste för hus-
hållningen — regnvatten, hvilket genom
takrännor ledes in i en murad cistern.
Tyvärr, jag viil särskildt påpeka det, ty-
värr måste det användas med mycken spar-
samhet. Annat vatten finns nämligen ej.
Jag har ännu ej talat om de många ka-
naler, som genomskära byn. Små vackra,
pittoreska kanaler, som återspegla de täc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
