Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 4 november 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
käste små hus i världen, och med smala
träbroar af alla möjliga konstruktioner. Ett
idealiskt tillhåll för ankor, som, feta och
frodiga, simma fram och äter, snattra och
äta.
Låter det ej lockande?
Dessa kanaler äro dock helt enkelt rys-
liga. De äro afvigsidan, de äro den svarta,
den motbjudande sidan. All slags orenlig-
het från hela byn, med dess mängd af män-
niskor, hamnar i kanalerna. De lukta ohygg-
ligt. Man blef nästan sjuk af att vara i
deras närhet — och likväl kunde man ej
heller vara därifrån.
Dessa kanaler förefalla mig att vara abso-
lut stillastående. Och säkert är, att de
under sommaren voro det. Detta vilja de
ej höra talas om därnere, utan orda om
väderkvarnar, hvilka drifva vattnet vidare.
Men dessa kvarnar arbetade ej, medan vi
voro där. Ej heller finnes i Vollendam,
såsom i de närbelägna små städerna Edam
och Monikendam, slussar ut till hafvet.
Dock, folket är friskt och kraftigt. Man
säger oss att aldrig någon är sjuk i Vollen-
dam. Vi mådde också förträffligt, trots
kanalerna.
Detta kanalvatten användes af befolk-
ningen till allt möjligt, utom till matlag-
ning och tvätt. Det användes till skurning
och diskning. De öste ämbar fulla med
kanalvatten öfver väggar och golf, när stora
rengöringar förekommo.
Kvinnor eller barn ligga på kanalkanten
och diska hela kaffeservisen! Sedan gäller
det att vara artigt afböjande, när de vilja
bjuda på sin »koppi koffi.»
Holländarne äro ett handelsfolk. Jag satt
ofta inne i husen och målade och märkte
då, att nästan hvarje familj har någon liten
handelsvara. En sålde knappar, en annan
hade garnnystan i en påse att sälja. Den
köpande kom in, tog sig helt lugnt ett garn-
nystan ur påsen, lade ett par cent på bor-
det och gick.
De fattigare barnen stickade muddar och
mössor och sålde. En liten döfstum flicka
på femton år förtjänade på sin stickning
och virkning så mycket, att hon kunde
kläda sig därpå. En samlade upp potatis-
skal för ankorna, en annan skurade kop-
par och mässing åt sådana, som själfva ej
orkade skura den. Alla tjänster betalades
kontant med några cent. Småslantarna
måste på så sätt göra en ganska hastig
rundresa genom byn.
Folket påminner ganska mycket om dal-
folket. Ej alls till utseendet, men genom
sin hederlighet och vänlighet och genom
sin lugna förtroliga jämlikhetskänsla.
Intet kan dock vara mera olika än deras
lefnadssätt. Först och främst fiskrarnes,
men äfven hustrurnas. Inga utsysslor fin-
nas, inga väfnader eller dylikt göras i hem-
met. Allt köpes färdigt. Präktiga håll-
bara tyger och dyrbara äkta spetsar. Kvin-
norna hafva endast att hålla huset i ord-
ning och styra med föda och kläder samt
barnens uppfostran.
Dessa gå i skolor. Gossarne i en skola
för sig tillsammans med de få flickor, som
äro protestanter. Alla andra flickor och
de små pojkarne i »systerskolan», där nun-
nor undervisa.
Barnen voro förtjusande fina och nätta
eller naiva och klumpiga i sina pittoreska
kostymer. Pojkarne i all synnerhet voro
mycket trefliga. Nog kunde de vara ret-
samma ibland, men en pojke, som kände
att man hade förtroende för honom, kunde
också vara en pålitlig vän och beskyddare,
Sällan eller aldrig såg jag barnen gråta.
Aldrig kan jag minnas att jag hörde kvin-
nor gräla och träta.
Mor- och farmödrar kallades med ett
gemensamt namn för »Bessie». Jag kände
en vacker gammal gumma, som hvarje kväll
gick från den ena ändan af byn till den
andra, en stillsam vandring, för att taga
godnatt, först hos den ena, sedan hos den
andra och den tredje af sina gifta barn.
En annan gammal »Bessie», som egent-
ligen hette Marianze, och som var mycket
döf, hade alltid ett par af barnbarnen bo-
ende hos sig de dagar fadern var hemma.
Familjen hade tydligen blifvit för stor för
huset.
Marianze var en rar gammal gumma och
hennes hus en riktig fridens boning. I
stället för att skrika till den döfva »Bessie»,
hviskade barnen till henne, allt under det
tydligaste minspel och många krumbukter
med läpparna. Mig kallade de för »Frautje»,
eller lilla frun — det lät så behändigt.
Främlingarna, de många konstnärerna af
olika nationer, som vistas där, tyckas ej
inverka något på de bestående förhållan-
dena. De komma som flyttfåglar om våren
och fly undan mot vintern.
Hotellägaren, hr Spaanders, är väl den
mäktigaste mannen i byn. Genom hans
bemedling finnas numera gas och trotto-
arer. Jag hoppas att han, såsom han lof-
vade, ganska snart måtte lyckas förmå
staden Edam, till hvilken Vollendam hör,
att ordna kanalväsendet. Först då kan
Vollendam bli fullt njutbart för den, som
kommer för att med pensel och penna
arbeta vid dess kanaler.
Ottilia Adelborg.
–––*–––
Modershänder.
M ära händer, mjuka, fina!
^ 1 ömt de slöto sig om mina,
när jag vacklade framåt
i min barndoms första tider,
under barnaårens strider,
än i skratt och än i gråt.
De mig buro, de mig skötte,
värnade, då faror mötte,
smekte mig till sömnens ro;
säll jag gick vid dessa händer
hän till fantasiens länder
öfver sagans vackra bro.
Och jag ser dem rastlöst sfräfva,
aldrig någon hvila kräfva,
lyfta nya bördor blott,
oaflåtlig omsorg lämna
och min väg med kärlek jämna,
för att jag skall ha det godt.
Och i drömmen jag förnimmer
liksom änglavingars skimmer
från en öfverjordisk värld!
Plötsligt drömmens bild sig vänder:
vingarne bli modershänder,
signande min hufvudgärd.
349
Så har tiden snabbt förflutit,
medan deras, hägn jag njutit,
trygg i hvarje lifvets storm.
Mödorna ha lämnat tecken
kvar uti de djupa vecken,
sköflat deras mjuka form.
Nu de darra, darra sakta.
Jlldrig nog jag kan dem akta,
kyssa dem till lön för allt
hvad de burit, hvad de bära!
Modershänder, ära, ära
vare eder tusenfaldt!
Ernst Högman.
–––- *––––-
I ”damernas paradis.”
En vandring genom K. M. Lundbergs nya
affärspalats vid Stureplan.
^£)å »Almska stiftelsen» i hörnet af Biblioteks-
och Birger Jarlsgatan hösten 1896 sten för
sten började sönderplockas af beskäftiga hän-
der, uppstod pä Biblioteksgatans enda lilla smala
trottoar, dit mänskoströmmen obarmhärtigt pres-
sades, ett kryssande och ett väjande, ett armbå-
gande och ett fäktande, så att man icke hann
ägna en blick, än mindre en tanke åt hvad som
försiggick på den afundsjukt inhägnade tomten.
Men en vacker dag två år fram i tiden var
planket som bortblåst. Och då stannade man,
äfven om man hade aldrig så brådtom, och då
tittade man, om man aldrig tittat förr. Det var
ändå något annat än den gamla nunnelika »stif-
telsen» den där stolta, palatslika byggnaden med
sockel och pelare af granit och med kopparhjälm
på sin högburna hjässa. På de ännu hvitmenade
rutorna lästes i jätteskrift K. M. L. Man och man
emellan tyddes de mystiska tecknen, tills pressen
med pukor och trumpeter förkunnade, att K. M.
Lundbergs affärspalats högtidligen blifvit invigdt
och i dagarna skulle öppnas för allmänheten.
Och nu står det där, fixt och färdigt både utan
och innan, en prydnad för hufvudstaden, en he-
der för hela landet och ett mål för det köp-
och skådelystna Stockholms vallfärder.
Till etablissementets imponerande yttre bidra-
ger i icke ringa mån den kring byggnaden lö-
pande kransen af ståtliga skyltfönster, i hvilka
säsongens nouveautéer på det mest förföriska
sätt ordnas af konstskickliga händer. Hufvud-
entréens massiva, rikt skulpterade, åt Stureplan
vettande mahognyportar leda in i den väldiga huf-
vudhallen, som är dekorerad i hvitt och hvars med
lagerguirlander sirade tak uppbäres af ett fyrtiotal
prydliga kolonner. I salens midt sluter sig en
yppig bladgrupp kring ett muntert plaskande
springvatten, och bak detta höjer sig graciöst
till andra våningens gallerier en elegant dubbel-
trappa med genombruten, hvitlackerad balustrad
af smidt järn. Längs väggarna sträcka sig solida,
med firmans varor lastade hyllor, framför dem
löpa bruna, spegelblanka diskar, och bak dessa
röra sig behändigt affärens intelligenta, artiga
och tillmötesgående biträden, damerna i uniform
af klädsamma svarta mohärklädningar.
Om dagen strömma hela floder af ljus genom
fönstren och den i hallens midt befintliga ljus-
gården; om kvällarne strålar etablissementet i
praktfull elektrisk belysning. En mild och jämn
rumtemperatur underhålles i samtliga lokalerna
genom den förträffliga centralvärmeledningen,
som har sin härd nere i källaren, och för luft-
växlingen sörjer den likaledes därstädes an-
bragta fläktenj som utför sitt maktpåliggande
värf med berömvärd energi. Bland tids- och
kraftbesparande arrångemanger inom affären må
nämnas 2 person- och 2 varuhissar, öfver 30 all-
männa och rikstelefoner samt ett 20-tal stora, å
lämpliga ställen anbragta, absolut punktliga kloc-
kor, likt tornuret åt Stureplan drifna medels
elektricitet.
Till höger om hufvudingången är kassan be-
lägen. Där paketeras af flinka kullor de lättare
varorna, som direkt levereras åt köparen. De
tyngre däremot föras ned i ett expeditionsrum i
källarvåningen, hvarifrån paketer ett par gånger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
