Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 11 november 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sèë
den älskvärda värdinnan ej sen att på mindre
vänligt sätt Iproponera flyttning eller framkasta
en eller annan ovänlig beskyllning mot den ena
eller andra. En anmärkning, hur väl befogad
den otaliga gånger kan vara, tages ingen hänsyn
till.
Stade har, tycks mig, bildat sig ett sundt och
rätt begrepp om inackorderingsvärdinnan. Natur-
ligtvis finnes väl något undantag, men tyvärr
äro de ytterst få, enligt min och många med-
systrars direkta erfarenhet.
Kosten, som bjuds på mellanklass-ställen, är
alltid mager och klen. Af prima bjuds intet.
Ifrån den klarblå, hemska skummjölken till de
veckogamla kött-(bröd)-bullarne, som aldrig sak-
nas på ett inackorderingsbord i förening med
några torra medvurstskifvor, är allt af underhalt.
Något utöfver det allra minsta möjliga bjuds fak-
tiskt aldrig. Om inspektörer någonstädes behöf-
des och vore på sin plats, så vore det i sanning
för dylika anstalter. Kanske då att »hemmen»
blefve litet mer hemlika och värdinnan icke fullt
så godtyckligt vårdslösade dem.
De s. k. I klass inackorderingarna existera sä-
kert endast i andanom. »De fina namnen» borga
än oftare för knapp och mager kost. Dem, som
lyckas finna härbärge hos något »undantag» här-
utinnan, lyckönskar jag; min lO åriga otur har till
denna stund varit rätt efterhängsen.
Än ..en gång ett tack till Stade, som hade mod
tända »eld på krutet» •— vi skulle säkerligen
varmt förstå hvarandra.
Att inackorderingsvärdinnorna borde oändligt
mycket mera taga hänsyn till pensionärerna, för-
ordas säkerligen af många, hvari instämmer for-
tissimo
En af dem.
VHI.
Om det tillåtes mig, skulle jag med några ord
vilja särskildt besvara artikeln »Inackorderings-
värdinnor» af Stade.
»Att kvinnor, som på äldre dagar nödgas för-
sörja sig själfva, söka göra det genom att mottaga
inackordering» torde vara hvarken »egendomligt»
eller »klandervärdt», utan helt naturligt. Dels äro
de för gamla att lära något nytt yrke, dels är
hvad de lärde i sin ungdom nu gammalmodigt,
och dels hafva de ofta gamla kära husgerådssa-
ker, från hvilka de hafva svårt att skiljas, och
för hvilka de vid försäljning ej finge en bråkdel
af deras värde. Som möbler i ett inackorderings-
hem däremot representera de ett kapital, som
borde kunna påräkna någon ränteafkastning. Att
låna och köpa nytt för att sätta upp ett inackor-
deringshem skulle helt visst aldrig löna sig utan
orimligt höga inackorderingspris. Det är godt,
om man kan få ränta på det kapital man redan
har.
Hvad det beträffar, att inackorderingsfruarna
icke skulle känna sin plats, utan betrakta sig
som första person i sitt hem, torde detta vara
både helt naturligt och nödvändigt. »Godt mång-
väldet ej är; en allena blott härskare varel»
Hvarje butikägare eller affärschef är ju förste
man i sin affär. Han söker, så långt han tror
sig kunna och böra, vara tillmötesgående mot
kunderna, men nog är det väl ändå han, som |
styr och leder det hela. Den, som icke är nöjd
med hans varor eller bemötande, går till ett an-
nat ställe.
»Stade» skrifver vidare om hyresvärdinnan:
»Men det finnes något mer i hennes yrke, något
om än icke så bastant och påtagligt som mat och
urn, dock af minst lika stor vikt, nämligen att
bereda trefnad åt inackordenterna.» Denna pre-
tention förskrifver sig från det gamla vanliga fö-
reställningssättet, att det är den gifta kviunan
— husmodem — som skall hafva icke allenast
alla omsorger om familjemedlemmarnas dagliga
nödtorft, utan äfven »sprida solsken och glädje
i hemmet.» Detta kan gå för sig mot man och
barn, hvilka hafva någorlunda gemensamma in-
tressen och samma vanor samt löna med tack-
samhet och kärlek — eller borde göra det åtmin-
stone. Men mot främlingar från östan och västan ?
Vi tvifla! Får man taga »Stades» artikel som ett ut-
tryck af inackordenternas tankar och känslor?
I så fall behöfves nog ingen vidare förklaring.
Stade skrifver: »Hon (värdinnan) får icke vara
den tagande, den som tager en inkomst, hon
måste vara den gifvande, den som ger arbete för
lön. — — •—• Det är praxis, att den beroende i
allt hvad som rör arbetet med sin person och
sina tycken träder tillbaka för arbetsgifvaren och
hans önskningar — — — inackorderingarnas
önskningar gå före värdinnans, då ju hon här är
den beroende.»
IDUN
I allt detta ligger ett stort misstag: inackor-
denten är icke arbetsgifvare, utan köpare. Vore
han eller hon det förra, skulle inackordenten stå
all risk, bekosta alla utgifter och endast aflöna
värdinnan. Då nu denna i stället gör allt detta
och lämnar full valuta in natura enligt föregå-
ende speeificering (se min uppsats n:r VI), så
vore det väl högst märkvärdigt, om hon ändå
skulle anses vara den beroende i annan mening
än det beroende, som finnes mellan hvarje säljare
och hans kunder: de behöfva hvarandra.
Vidare står: »Om man bereder någon ett hem,
så tager man all hänsyn till denna persons önsk-
ningar och bebof, men öppnar man sitt hem för
honom, så får han hålla tillgodo med det, så som
man själf efter sitt eget tycke ordnat allt. Li-
ka visst som det är värdinnans oafvisliga skyl-
dighet att af dessa båda sätt välja det första,
lika säkert är att hon väljer det senare, där-
igenom försyndande sig mot det bud, som åläg-
ger henne att sörja för inackordenternas tref-
nad.»
Hvar finnes det budet skrifvet?
»Hon öppnar sitt hem för inackordenterna.»
Ja, det är verkligen hvad hon görl Dessa köpa
sig del eller plats i detsamma, sådant som det
nu befinnes, och hafva ingen som helst rättig-
het att fordra »det hemmet skall omdanas» efter
deras tycken.
Det sista vore ju för öfrigt en fullkomlig omöj-
lighet. Den ena kommer med vanor alldeles
motsatta en annans, och hvem skulle afgöra,
hvilkenderas borde ha företräde? Eller skulle
det gå i tur för dag eller vecka?
Ty huru skall en värdinna kunna få reda på,
att det icke är »alltför olika människor hon sam-
manför», något som ju också Stade fordrar af
henne? Vilja inackordenterna gå in på införandet
af afgångsbetyg eller s. k. orlofssedlar?
De hafva ju eljes den stora fördelen framför
värdinnorna, att de kunna byta om hem. Det
är mycket lättare för dem att finna nytt hem
än för hemmen att finna nya inackordenter, ty
dessa komma vanligtvis blott till terminerna.
Värdinnorna däremot stå alldeles rättslösa och
förlora en stor del af sin inkomst, om de under
terminen få ett rum ledigt. De hafva inga kon-
trakt med sina hyres- och matgäster och deras
enda utväg är därför att vara så tillmötesgående
som möjligt, för att klagomålen skola blifva så
få som möjligt.
De söka nog också ordna hemmet, så att alla
där kunna känna en viss grad af frihet och
vara »sig själfva», men att ställa det så, att icke
hvarje medlem nödgas till en viss grad taga hän-
syn till sin omgifning, det torde öfverstiga mänsk-
lig förmåga.
»Ett spirande missnöje mot inackorderings-
hemmen kommer alltmer till synes, de manliga
pensionärerna föredraga framför inackordering
att hyra rum och intaga sina måltider på restau-
ranter, deras kvinnliga kamrater göra i stor ut-
sträckning sammaledes eller sluta sig tillsammans
några stycken och bilda egna hem.»
Så skrifver slutligen »Stade». Att herrar nu
icke gärna inackordera sig, torde dock rättvisast
få skrifvas på deras egen räkning och det rå-
dande utelifvet. De, som föredraga de mera ord-
nade vanorna i ett hem, äro i regel de hyggli-
gaste.
De kvinnor, som ordna gemensamt hushåll,
göra rätt uti att de försöka på egen hand. Förr
eller senare komma de tillbaka till inackorde-
ringsvärdinnorna — och då måhända med litet
mera förståelse och välviljal
Moster Stina.
.......... *—–––
^En stor nyhet~e>
med afseende på Idun och dess utgifvan-
de under det snart stundande nya året
ha vi i dag glädjen att kunna meddela
våra läsarinnor, och vi våga hoppas, att
densamma äfven af dem skall hälsas med
odelad tillfredsställelse.
I elfva år hafva vi nu fullföljt det pro-
gram, vi redan från början uppställde för
vår tidning såsom ett specielt organ för
kvinnans och hemmets intressen — och
att det varit och är ett godt program,
iä98
därpå ha vi rönt de bästa bevis i vår pu-
bliks fortvarande och oförminskade till-
slutning. Tiden står emellertid icke stilla,
och ej minst på tidningsteknikens områ-
de ha våra „dagar att uppvisa en snabb
utveckling. Äfven den läsande allmänhe-
tens intressen vidgas år från år, och vårt
lands upplysta och vakna kvinnopublik
står sannerligen intet annat lands efter i
allmänbildning och kunskapsbegär.
För att framdeles i ännu högre grad
än hittills kunna motsvara dessa berätti-
gade och tidsenliga kraf och för att efter
bästa förmåga söka fylla uppgiften att
vara en verkligt god och allsidig familje-
tidning för Sveriges bildade hem, ha vi
beslutit att —- utan afprutning på och
med fullt fasthållande vid vårt gamla pro-
gram — från och med det nya året ut-
vidga området för Iduns innehåll. En
nödvändig följd häraf blir äfven en be-
tydlig kvantitativ tillökning.
Från och med 1899 års ingång kom-
mer Idun alltså att utgifvas med
två nummer i veckan
i stället lör ett.
Det ökade utrymme, vi därigenom vin-
na, skall i främsta rummet tillgodogöras
för att på ett underhållande och lättläst
sätt följa hvad dagskrönikan i in- och ut-
landet har att erbjuda af mera allmänt
intresse. Och för att gifva ytterligare
åskådlighet och värde åt denna afdelning
skola vi i betydligt större utsträckning än
hitintills anlita det skrifna ordets bästa
kompanjon: illustrationen! Idun skall
med andra ord fortfara att i allo bli den
gamla Idun, men därtill något nytt och
vida mer, nämligen
en rikt illustrerad aktuell
tidning.
Som hitintills skola våra läsarinnor be-
ständigt finna oss med särskild omsorg
behandla alla hemmets och kvinnans in-
tressen; som hitintills skola vi, minst en
gång i veckan, genom porträtt och lef-
nadsteekningar hugfästa bilderna af fram-
stående representanter för hennes kön;
som hitintills skola vi vara en praktisk
rådgifvare för hus och hem, och ingen
af våra omtyckta afdelningar i denna
riktning skall bortfalla, vare sig »Hjälp-
redan», »Fråge-och svarafdelningen» eller
någon annan ; som hitintills skola vi i vår
»Romanbilaga» samt för öfrigt här och
hvar i spalterna för hvarje nummer bju-
da en gedigen och omväxlande skönliterär
läsning; men till allt detta kommer det
nya, och detta nya blir ett fullständigt
»plus». Genom de ökadeutgifningstillfällena
-— 104 nummer om året i stället för 52 —■
skall det också bli oss möjligt att med
önskvärd snabbhet bjuda hvad som just
lifligast sysselsätter intresset för dagen.
Slutligen är det vår afsikt att i hvarje
månad lämna en illustrerad moderevy,
upptagande dräkter och kvinnliga hand-
arbeten.
Det är själfklart att en utvidgning af
denna omfattning, med dubbla antalet
nummer, med ökad text, med mängden
af illustrationer o. s. v., måste medföra
äfven högst betydligt ökade utgifningskost-
nader. Vi hafva dock beslutit att, med
hänsyn till den kanske mångdubblade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
