Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 18 november 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vill blott ett, men vill det af hela ditt hjärta.
M. Claudius.
men prinsessan Ingeborg, hans gemål, före-
drog att få omfamna sin syster först inom
hemmets murar.
Ja, språken nu unga furstinnor med var-
ma sinnen om allt, som är eder dyrbart!
Njuten i fulla drag af stundens lycka, af
sällheten att äga hvarandra! Till prinses-
san Ingeborg skulle vi vilja säga: när en
gång lifvet med sina kraf, sitt ansvar be-
röfvat dig din ungdoms rosiga leende, ack,
förblif äfven då för oss samma Ingeborg!
Och till prinsessan Thyra: gifve Gud att,
då stunden kommer att ett namn ristas
i ditt hjärtas bok, det namnet då måtte
vara lika manligt ädelt som den svågers,
i hvars hem du nu är en hyllad, gäst.
Adelaide Nauckhoff.
–––- *––––-
Borgfröken.
å rutadt glas man varit njugg:
I mången höghvälfd fönsterglugg
Den fria fläkten spelar kallt
Med doft af tång och salt.
Dess bättre — liten jungfru fin
Så hvit som snö, så blond som., lin,..............._
Kan smyga hit från bågens söm
Att se på skiftblå ström.
Här kan med känslor utan namn
Hon sträcka ut sin unga famn
Och ropa ut till rymdens gud
Sin längtans klagoljud.
Hon står där, vän och midjesmärt,
Skarlalcansdräkten skimrar bjärt.
Det syns på smycken, syns på bräm,
Att hon är högst förnäm.
Men trots båd’ guld och hermelin
Har lilla munnen dyster, min,
■ Och barmen häfves trånadssjuk
Allt under gyllenduk.
Fast slottets härskarinna — ack,
Som fången är hon med sin black.
Fast femton tärnor stå på tå,
Hon ensam är ändå.
Fast farmor ordar dagen lång
Om nyttan utaf pliktens tvång,
Fast gamle patern läser klok
Ur textad pärmebok —
Dock föga visdom präntas in
I detta ungdomsvarma sinn.
På farmors hält hon hört sig led,
Moralébokens med.
Hon sömmar blad och rosenblom
Med blick så trött, så glädjetom,
»Månn sanden i vårt timglas rörs?»
Hon stundom undra hörs.
Djupt under bildprydd griftesten,
Dess hulda moder slumrar re’n,
Och fadren far kring fjärran haf
Att strida för en graf.
Ack, att han snarligt vände hem
Bevarad, sund till lif och lem,
Och röda korset så till sist
Blef bytt i palmekvist.
Till hennes stöd och hjärtevän
Han väljer nog en tapper sven.
Hon minns en läpp med mörka fjun,
. En blick,. som glänste brun.
Hon minns en yngling, rank och braf,
Som nämnde sig för hennes slaf
Och bar som kostlig amulett
En handske silkeslätt.
En gång på jaktens muntra siråt
Hon vid hans sida red framåt.
I riddarspelets segerglans
Hon honom räckt en krans.
Men nu, nu sitter hon i bur.
Ack, kom där blott en trubadur
Och löste bojans bittra tvång
Med makten af sin sång!
Ack, kom där blott från helig graf
En pilgrimsman med snäckprydd staf
Och bragte hälsning segerglad
•• Från Sions-ljusa stad!...............................
Men intet budskap — flyktig vind
Blott smeker glödhet jungfrukind.
Och svalan, länd från fjärran led
Om intet ger besked.
O, ägde själen vingars par,
Den svingade i rymden snar
Och flög i rosig morgonbrand
Långt hän mot Österland!
Anna Knutson.
—–––––– ❖–––––––––-
förtrolighet mellan harn och
föräldrar.
-Uör mången mor utgör det en mycket
r bitter erfarenhet att finna hurusom, i
den mån hennes barn växer upp, hennes
roll såsom dess förtrogna inskränkes. För-
troendena öfverflyttas i stället till främ-
mande — till vänner och bekanta. Ofta
låter en mor detta sakförhållande gå sig
djupt till sinnes, ja, hon tycker det å bar-
nets sida innebära en oförklarlig kärlekslös-
het, med hvilken hon ej kan förlika sig.
Och dock är denna kallsinnighet oftast blott
skenbar. Rådfrågade modern sin lugna efter-
tanke i stället för sin sårade moderskänsla,
så skulle hon sannolikt i erfarenheterna
från sin egen barndom finna den riktiga,
om än icke tillfredsställande lösningen till
den brydsamma gåtan af hennes barns min-
skade öppenhjärtighet.
Det lilla barnet skyndar genast till mo-
dern med sina önskningar, sina missöden
och sina sorger. Det större barnet lägger
alltjämt sina sorger och bekymmer i mo-
derns armar, men det förtror henne däre-
mot icke lika obetingadt sina funderingar,
iakttagelser och spekulationer. Och då dess
omgifnings-krets med den inträdande skol-
åldern alltmera vidgas, blir det företrädes-
vis inför de jämnårigas förstående sinne det
nedlägger sina förtroenden i form af mera
eller mindre djupsinniga funderingar, planer
och luftslott samt begångna eller tilltänkta
små dårskaper. Och skulle det vara någon
äldre person, som hugnas med barnets små
förtroenden, så blir det dock icke gärna mo-
dern; ty med en vaknande reflektion upp-
står hos barnet en viss omedveten obenä-
genhet att bikta sig för den, som har mak-
ten öfver det.
Modern gör klokast i att ignorera detta
om än icke angenäma dock likväl ganska
naturliga sakförhållande och blott vaka öfver,
att hennes barn icke väljer dåliga umgän-
geskamrater. Och hon bör icke gräma sig
öfver, att barnet förtror sina flyktiga in-
tryck och framställningar åt andra; modern
är dock den tillflykt barnet i missräknin-
gens och sorgens stunder söker. Detta får
hon nöja sig med, såsom tusende andra
mödrar måste göra; ty det har städse varit
mödrarnas lott att gifva, barnens företrä-
desrätt att taga. Men hvad barnen sålunda
med själfviska hjärtan taga, det blir en
gång deras ordning att med osjälfviska’ hjär-
tan gengälda åt den generation, som följer
efter dem. Det tyckes vara naturens ound-
vikliga gång släktleden igenom.
Det är för öfrigt så lättbegripligt, att
man hälst vill känna sig såsom en jämlike
till den, som man skall befinnas hugad
att blotta sig för, att utgjuta sina förtro-
enden hos, ty föräldramyndigheten verkar
såsom ett band, ett besvärande något, som
lägger hinder i vägen för det okonstlade
fria förtroendet.
Många föräldrar sätta till högsta mål för
sin sträfvan att vinna barnens förtroende
och söka därför så mycket som möjligt att
anslå -den ton, som lämpar sig för deras
nivå och att göra sig till sina barns kam-
rater. Och denna ton af kamratlikhet gent-
emot barnen kan nog hafva sina fördelar,
men hvad föräldrarne egentligen åsyfta att
vinna, barnens fulla, odelade förtroende,
erhålla de dock icke, i den mening de upp-
fatta det.
Förtroende ligger det den största vikt
uppå att barnen hysa till föräldrarne, men
förtroendet är ej beroende af den oinskränk-
ta förtroligheten. Och för att vinna sina
barns förtroende behöfva föräldrarne ej
ängsligt söka att göra sig till deras kamra-
ter; deras fullständiga förtrogne blifva de
trots allt dock icke. Och denna egenskap
af förtrogne äger heller knappast så mycket
värde, som föräldrarne hålla före. Af en
sträfvan att vinna sina barns förtrolighet
skall emellertid det egendomliga förhållande
visa sig, att dottern lättare kommer på en
kamratligt ogenerad fot med fadern än med
modern, likasom att sonen kommer på en
mera oskrymtadt förtrolig fot med modern
än med fadern. Ett förhållande, som möj-
ligen torde bero därpå, att barnen omed-
vetet känna sig kunna påräkna större öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
