Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 25 november 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 I DU N 373
Och att ibland de fruar rara,
Som mannens hjälp och stöd få vara,
De fruar knappast räknas med,
Som kila på velociped.
Dock bör man ej för mycket käxa
På denna sport, den upphör snart,
Se’n det är klart att föttren växa
TJppå cyclister underbart.
Af fasa reser sig nog håret
På hvarje kvinna, då hon vet,
Att fotterna med säkerhet
Förlängas ett par tum om året.
Hvad läkarn s varning ej kan verka,
Hvad plikt och böter ej förmå,
Det går nog, när hon börjar märka,
Att hennes skodon bli för små.
Om snart också den upptäckt gjordes,
Att munnen blef af rökning stor,
Jag kvinnan då för visso tror
Ej mer på cigarretten tordes.
Att nikotinen är ett gift,
Som strides mot i tal och skrift,
Och som en moder minst bör röra,
Ej allra minsta intryck gjort:
Från högsta och till lägsta ort
Man gör som alla andra göra.
Hur vacker är ej denna syn,
När mamma midt i toboksskyn
På cigarretten ifrigt blossar
I kapp med sina egna gossar! —
Nu först, om ful och grå blef hyn,
Om tjock och svullen blefve läppen,
Fick denna kvinnans olat knäppen.
Af livad jag sagt man bör förstå,
Ej mannen heller borde röka,
Men här ej något biter på,
Han har så många fel ändå,
Att detta räknas bland de små,
Så det var inte lönt försöka.
Snorre.
P. S. Utaf det inlägg här jag gjort
Bör märkas, att mitt nit är stort,
Och att mitt mod är bland de största,
Och att jag intet har emot
Att blifva hedersledamot
Af »Bort med tobaken!» med första.
D. S.
––––– *–––––-
Nyttiga julbref.
?
ängelsemissionen, som är så vackert och
intensivt utvecklad både i England och
Amerika, har i dessa länder gjort det till
en särskild uppgift att genom att påverka
fångarnes bättre känslor bidraga till deras
verkliga förkofring i både moraliskt och
religiöst afseende. I Amerika är det van-
ligt, att kvinnor af societeten bilda kvar-
tetter, hvilka, själfva osedda, på söndags-
eftermiddagarne sjunga andliga sånger i
fängelserna-, med en riktig uppfattning af
musikens makt öfver äfven de hårdaste
sinnen. Fångarne hafva lof att bedja sånger-
skorna sjunga något af deras favoritnum-
mer, bland hvilka Sullivans ryktbara »Lost
chord» lär intaga en framskjuten plats.
En egen form för denna verksamhet bil-
dar skrifningen af julbref till fångarne,
hvilket bruk är mycket allmänt i England.
Många tusen fångar emottaga på juldagen,
ofta nog till deras egen öfverraskning, ett
vänligt bref, endast undertecknadt med ett
par initialer. Det är en sida af fru Merediths
missionsgärning att låta granska, författa,
pryda, afskrifva och afsända bref till fångar.
Sistlidne jul afsändes omkring 15,250 sådana
bref och afsikten är — som sagdt ;— att
bringa trefnad till dem, som äro uteslutna
från yttre glädje. Hvarje bref börjar med
ett »käre vän!» och sedan är öfvergången
lätt från julönskningarna till talet om julens
egentliga betydelse.
Dessa bref skrifvas af olika hjälpare. Det
kan vara personer, hvilka hafva börjat som
afskrifvare, och som sedan hafva blifvit
uppmanade att före årets slut insända ett
originalbref till granskning af komitén. God-
kännes brefvet, återsändes det till författaren
i januari eller februari månad med anhållan,
att han ville göra kopior af det. Få eller
många kopior tagas efter författarens önskan,
liksom kopisten äger att bestämma, huru
många afskrifter han vill taga, men hvarje
bref skall undertecknas med afskrifvarens
egna initialer.
Några få tryckta stadgar skickas till bjäl-
parne. Först och främst skall brefpapperet
hafva en bestämd storlek — det skall vara
ett stort brefpappersark. Sedan får papperet
icke vara prydt med annat än blommor,
som kunna vara handmålade, med påklist-
rade kort med bibelspråk eller bifogade jul-
kort, under det alla framställningar från
djur- eller människolifvet äro uteslutna.
Sällskapet inskränker icke sin verksamhet
till England, utan skickar bref på främ-
mande språk till utländska fängelser, na-
turligtvis särskildt till Amerika. Senaste
jul afsändes omkring 13,500 bref på engel-
ska och 1,750 bref på främmande språk.
Denna sista siffra har ökats betydligt sedan
1890, då man endast afsände 500 bref på
främmande språk. Det är två kvinnor, den
ena af dem en prästfru, hvilka genom att
lämna hvarjehanda upplysningar uppmuntra
unga engelska män och kvinnor till att
skrifva dessa bref, som hafva en dubbel
betydelse, i det de icke endast glädja och
påverka dem, som mottaga dem, utan höja
och utveckla dem, som genom att författa,
afskrifva och pryda brefven använda sina
lediga stunder på ett så vackert och vär-
digt sätt.
–––- *–––-
När det lider mot aftonen.
Skiss för Idun af Sophie Unge.
S
amla majorskan satt i sin gungstol med
armarna hvilande mot sidostöden och
stirrade med sina svaga ögon ut i kvälls-
diset. Lyktorna voro redan tända utanför,
och en af dem kastade sitt sken rätt in i
hennes rum, så att det blef svagt upplyst,
liksom af månsken, och eftersom fotogenen
var så dyr samt hon ej hade något arbete,
som det brådskade med, dröjde hon med
att tända lampan, till dess det lidit längre
fram på aftonen.
Hon gungade fram och tillbaka, fram och
tillbaka, som om hon därmed kunde söfva
sina oroliga tankar. Vanligtvis tänkte hon
ej mycket, tog dagen som den kom, och
människorna sade därför, att hon var snäll
och undergifven, men det var underligt, att
när kvällen föll på, förde den alltid med
sig en annan sinnesstämning. Hvart efter
som dagen bleknade, veko det närvarandes
alla små prosaiska hvardagligheter i bak-
! grunden, och hon drömde sig in i en annan
värld — det förgångnas, vid och underbar
som den var.
Nu hade hon det trångt, mycket trångt,
både i ekonomiskt afseende och hvad bo-
stadsförhållandena beträffade. En liten pen-
sion att lefva af — ett enda litet rum att
tillbringa sina dagar i. Men hon hade tak
öfver hufvudet och behöfde ej svälta, äfven
om maten i mathämtaren ej alltid var så
fullt tillräcklig för de båda dagar, den var
afsedd att räcka. Men med bröd till, så
redde det sig ändå, och aptiten var ej hel-
ler så stor nu för tiden.
Hur man får vänja sig att krympa ihop.
Krympa, krympa 1 Förr hade hon en hel
våning att röra sig i och ett par tjänare,
som lydde hennes kommando. Visst kom-
menderade majoren henne tillbaka, men
han var ju så van vid sådant, så inne i
tagen därmed, och nog hade han ändå, på
det hela taget, varit en ganska hygglig äkta
man. Kanske hade hon också ibland pröf-
vat hans tålamod — det ville hon ej säga
sig fri ifrån.
Hon hade ju egentligen aldrig hållit af
honom så — på det rätta viset. Hon hade
ej kunnat försaka någonting, som hon ön-
skat sig, äfven då det fallit sig svårt för
honom att åstadkomma det. Ibland ett
dyrbart nöje, ibland en lyxartikel eller nå-
gonting annat. Att börja med hade han
sagt nej — många gånger nästan brutalt
— men sedan låtit tala vid sig och slutli-
gen gifvit efter, allt för den kära husfre-
dens skull.
En son hade de och han hade liknat sin
moder. Hon insåg nu att det varit bättre,
om så ej varit. När han kom till myndig
ålder, hade han inga förutsättningar att taga
lifvet på allvar — han var ej rustad där-
för. Skuldsatt öfver öronen, gjorde hav.
dock till sist ett rikt parti, men äktenska-
pet blef olyckligt och slutade med misère.
Hustrun dog först och sedan han — på
dårhuset.
Detta var ett bittert minne för den gamla
och hon dröjde ej gärna länge därvid. Det
var så uppslitande, så sönderrifvandel Men
det kastade åter och åter sin mörka skugga
öfver hennes tillvaro.
Oroligt gungade hon fram och åter, och
skenet från lyktorna utanför bröt sig emel-
lanåt mot ett par tårar, som rullade utför
hennes tärda kinder.
Naturligt nog kom hon därefter att tänka
på Helga — lilla Helga! Det var med ett
smeksamt tonfall i rösten hon för sig själf
uttalade detta namn. Den enda sondottern
och vid hvilken hon fäst sin tillgifvenhet
mera än vid någon annan i världen.
Hade det blott kunnat ställas annorlun-
da, men det var ju omöjligt! Tänk, att få
ha ett litet varmt, trefligt hem tillsammans
med Helga, att ha .någon som kom och
gick, som hade ett vänligt leende och ett
uppmuntrande ord för henne, då hon var
nedstämd. Att ej ständigt vara ensam —
med sig själf. Hon hade en dröm — den
käraste af alla — att en gång, äfven om
hon ej vore det värd, få upplefva något
sådant.
Nu var Helga borta hos andra. Hon må-
ste ju också lefva och göra sina dyrköpta
kunskaper fruktbärande. Det kära barnet
glömde dock ej farmodern, utan skref ofta,
gladt och uppmuntrande, samt sände emel-
lanåt små rörande gåfvor.
Men tankarne gledo och gledo. Gung-
stolens medar knarrade mot golftiljorna —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
