Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 2 december 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 I Dü N 379
ningar i vårt samfundslif äfven varit äg-
nade att åstadkomma stora rubbningar inom
familjelifvet. Och bland dessa mera ge-
nomgripande förändringar må nämnas kvin-
nans allt allmännare utträde på arbetsmark-
naden och härmed hennes mer och mindre
stora oafhängighet af hemmet. Må vi icke
underskatta välsignelsen af att kvinnan —
tack vare de många banor till verksamhet
och oberoende, som blifvit öppnade för
henne — icke längre behöfver hemfalla
under ett förödmjukande fullständigt bero-
ende af syskon och anförvandter. Det är
äfven godt och väl detta, att det icke längre
anses simpelt eller är svårt för våra
bildade kvinnor att förtjäna penningar och
försörja sig själfva; men man må djupt
beklaga att föräldrahem ofta onödigtvis
släppa ut sina döttrar — vid en mycket
ung ålder och innan de kunna tänkas hafva
vunnit den nödiga stadgan och mogenheten
för lifvet — att sörja för lifsuppehället, ty
detta hämnar sig på familjen och samhäl-
let genom en försvagad familjekänsla och
det mer och mindre hälsosamma kamratlif
som utbreder sig bland våra arbetande kvin-
nor. Och man må beklaga, att hemmen
icke mera allmänt söka behålla sina dött-
rar, genom att så mycket som möjligt öf-
verflytta de legda händernas göromål i de
vuxna döttrarnas. Men det vill synas, som
om man häruti skulle se ett ödslande med
ardetskraft och anlag. Och dock äro väl
t. ex. telegraf och telefon eller andra mer
och mindre mekaniska arbetsområden föga
tacksammare fält att nedlägga krafter och
anlag på. Döttrarnas kvarvaro i hemmet
behöfde ej innebära att de vid ett hems
upplösning befunno sig mera strandsatta
än öfriga kvinnor, som måste arbeta för
utkomsten. Ty praktisk duglighet har all-
tid sitt värde. Och på de praktiska verk-
samhetsfälten finnes det dock kall, där pap-
persmeriten och tjänsteårsberäkningen ej
borde vara oundgängligen nödvändiga.
Familjelifvet skulle vinna på att hemmen
mindre gärna än nu sker utsläppte sina
döttrar; trängseln på kvinnans offentliga
arbetsmarknad blefve mindre (som bekant
råder det däremot brist på tjänare), och
månget vekt och ömtåligt ungt hjärta skulle
slippa att försaka familjelifvet och kylas
ute bland främlingar.
Men detta att »gå hemma» utan bestämd
yttre sysselsättning är något som för icke
förmögna flickor i våra dagar anses mycket
oförståndigt. Och denna tidsanda sätter
också våra flickor mycken oro i blodet och
drifver dem ofta onödigtvis ut ur hemmets
värld.
Bland dessa unga kvinnor, som af om-
ständigheternas eller tidsförhållandenas makt
blifvit försatta i nödvändigheten att lefva
utanför hemmet, uppstår lätt en ringakt-
ning för familjelif och familjeplikter. Och
det öfvermod, jämte den obundenhet och
det själfsvåld, ett fritt kamratlif lätt alstrar,
innebär en i många afseenden stor fara för
familjen. Det är alltid svårt att finna sig
tillrätta med förhållandena i tider, då gam-
malt och nytt brytas, och som vår tid både
i samhällsformer och åsikter haft att upp-
visa mer än vanligt våldsamma brytningar,
äga vi måhända stora skäl till undseende
med dessa »löshästar», som tidigt hafva
blifvit uppryckta ur hemmets sköte. Men
därför behöfva vi icke vara blinda för den
fara för familjen, det kvinnliga kamratlifvet
medfört, icke heller finna några som helst
en »själfständig» och oberoende kvinnas
öfvermodiga later berättigade. Ty en lifs-
gärning i hemmet är lika mycket värd som
en lifsgärning utanför detsamma. Och det-
finnes något, som står öfver kamratlif och
kamratanda och en ofta blott förmenad
själfständighet och frihet, och det är och
förblir familjeband och familjeplikter.
»Hvad kamratlifvet angår, så är detta
icke någon ersättning för familjelifvet.
Tvärtom måste det anses såsom en mot-
sats därtill, och till och med i många fall
såsom en frätsten på detsamma, » har Anna
Cleve yttrat i en af sina behjärtansvärda
uppsatser. Och dessa hennes ord innesluta
mycken beaktansvärd sanning.
Men denna fara, hvarför ansvaret i första
rummet ju återfaller på hemmen själfva, är
ingalunda den enda, om än en bland de
farligaste, som från kvinnans sida hotar
familjelifvet. Må våra kvinnor och i främsta
rummet våra mödrar väckas till besinning
om de öfvergrepp och lyten — hos dem
själfva och den sfär, inom hvilken deras
inflytande gäller —- genom hvilkas undan-
rödjande de kunna bidraga till en god och
lycklig lösning af den kris i hvilken vårt
familjelif befinner sig.
Tea.
–––- ❖––––
på man är guvernant.
»Och guvernanten spänner ner
Stramaljen ur sin båga,
Och hennes nattvak nu man ser
I klart zefirgarn låga.
Bland röda rosor och små lam
Och dito änglar sticker fram
En kvarterslång Cupido.»
I den »gamla, goda tiden», om hvilken här
talas, då man satt och petade ihop hela zifirgarns-
landskap på den allra finaste stramalj öfver en
tråd, på den tiden ansågs det visserligen illa
nog att vara »på öfverblifna kartan», och som
hvar man vet, gycklades det åtskilligt med och
om »gamla mamseller», men jag tror, att guver-
nanten, hon må ha varit gammal eller ung,
sattes högre än i våra dagar. Ja visst, ja, guver-
nanterna voro icke så många på den tiden, där-
för behöfde de heller icke hålla till godo med
hvad som helst. »Knowledge is power» — det
ordspråket hade då ännu sin tillämpning, nu
tyckes det icke mera något gälla, åtminstone då
det är fråga om guvernanter. Märk, jag talar
här icke om flickor, hvilka af en eller annan
anledning måste bjuda ut sig att läsa med små-
barn och därjämte tjänstgöra som barnpigor och
»passopper», utan jag talar om »kunniga» lära-
rinnor, som taga sig plats i tanke att de äro
lärarinnor och ingenting annat. Stode jag i för-
hållande af fru i huset till en sådan, ack, det
»skulle aldrig falla frun in att be lärarinnan sopa
ett golf», och detta emedan det vore något, som
efter mitt sätt att se saken ej anstode henne.
Hvilken respekt skulle barnen få för en lärarinna,
åt hvilken de hörde modern helt ogeneradt säga:
»Fröken, var snäll och sopa af barnkammargolf-
vet!» eller något dylikt. Nej, »knowledge is po-
wer» ! Lär småfolket sopa i stället1 Det är en
lärdom, som är god att ha, det också, och både
roligt och nyttigt för barnen att få hjälpa till.
Har man dock lagt bort titlarna med guver-
nanten och därigenom visat henne, att man fin-
ner henne likställd med sig själf, så skall hon
säkert frivilligt göra sin snälla tant eller vän-
inna mången liten handräckning, då hon ser att
så behöfves. Det där, att titlarna läggas bort,
har också det goda med sig, att frun slipper
upprepa sitt artiga: »Behagar fröken»? och: »Törs
jag be fröken»? som ju i längden blir både tröt-
tande och innehållslöst.
. Och som det väl hela tiden märkts, att denna
lilla bit skrifvits med anledning af uppsatsen:
»Grannlagenhet och ömtålighet» i sista Iduns-
numret för i fjol, så vädjar jag härmed till många
goda hjärtan— till uppsatskrifverskans icke minst:
månntro den där stackars flickan, som betecknas
såsom: »till uppfostran och enligt min uppfatt-
ning äfven till sinnet tarflig,» samt s^åsom:
»denna klumpiga, framfusiga person,» månntro
hon icke skulle kunna påverkas med litet vänlig-
het, så att de goda sidorna i hennes väsen lockades
fram? Har flickan, kunnig som hon dock är, hvil-
ket ju också erkännes, fått en tarflig uppfostran, är
hon mera att beklaga än att klandra, och jag
kan ej tänka mig annat, än att frun i huset, om
hon har hjärtat på rätta stället — något annat
behöfs icke — skall kunna »använda henne».
Må denna unga guvernant och hvarje hennes
gelike få erfara, att hon icke är endast en legd
person, som man anser sig kvitt, då man be-
talt henne, utan att hos hennes elevers mor fin-
nas vänliga, moderliga känslor äfven för henne,
den unga, som kanske för första gången fått
lämna sitt föräldrabo och ge sig ut att pröfva
de egna vingarna. Det var kanske icke så roligt,
men — det måste ske!
Jag vet en annan ung flicka, som en stormig
aprilmorgon reste bort för att bli guvernant.
Nöd var det visserligen icke, som dref henne ut
från hemmet, men hennes föräldrar funno det
nyttigt för den unga att försöka sig på egen hand,
och det var tösen med om.
Timmen var tidig och natten mörk, och »vin-
darnes chör» var hemskt storartad att åhöra för
den, som satt alldeles ensam instängd i en järn-
vägskupé. Men flickan hade lärt att tro på Gud,
och i hans händer anbefallde hon både sina kära
där hemma och sig själf och kunde så vara lugn.
Lyckligtvis skulle järnvägsresan inte räcka så
länge, men sedan var det att åka landsväg om-
kring ett par mil i det rysliga vädret. »Och
tänk, om ingen vore till mötes!»
Men den tanken behöfde hon ej ängsla sig
med, ty när tåget stannade vid T. station, så
inte nog med, att hon hade en körsven emot sig,
utan, — hvad bättre var — frun själf, de blif-
vande elevernas mor, hade följt med för att
möta den lilla guvernanten. Hon tänkte först
på, att den unga människan skulle få litet varmt
kaffe därborta på hotellet, och under ditvägen,
»midt i storm och snöyra», som hon sade, före-
slog hon titlarnes bortläggande: »så känner frö-
ken sig mindre främmande.» Och hon var så
noga med, att »fröken» skulle bli väl omstoppad,
innan de gåfvo sig i väg. Sedan, under hem-
färden, berättade hon om man och barn och om
gamla mormor där hemma samt annat, som kunde
intressera den, hvilken skulle bli en medlem af
familjen.
Och guvernanten, nog kan man förstå, att
hon kände sig tacksam för all vänlighet, och
att hon från första stund hoppades och trodde,
att härute skulle hon komma att trifvas. Och
så blef det. Se frun där i huset, hon visste,
huru hon skulle taga barnens guvernant. Men
så hade hon också »gått igenom graderna», jag
menar, själf varit ute bland främlingar, innan
hon fick sitt eget hem.
Ännu måste jag tillägga, att det verkligen
sedermera höll på att komma »en fnurra på
tråden» emellan frun och guvernanten, men att
den utjämnades lika fort som den kommit, lika-
som ock att när omständigheterna sedan tvingade
dessa två till skilsmässa, det var till stor sorg
för dem båda, ty vänner hade de blifvit, och
det äro de alltjämt, ja, vänner för lifvet.
S—m.
–––- *–––-
^strids /örsta bal
K
ela huset har i dag varit i uppstån-
delse, ty i kväll skall enda dottern
bevista sin första bal. Sömmerskan afprof-
var den hvita dräkten, som i all sin flick-
aktiga enkelhet dock är utstuderad till
snitt och verkan.
Ännu är det för tidigt att göra toalett.
De hvita underkjolarna ligga utbredda på
sängen. Silkesstrumpor och handskar, sol-
fjäder och spetsnäsduk — allt är framtaget
och ligger redo för den viktiga toalett-
stunden.
Unga Astrid har inte ro att sitta stilla.
Det går hvarken att läsa eller att sy på
filet-guipyren. Hon går sysslolös och feber-
aktigt otålig omkring i den vackra vånin-
gen och söker på hvarjehanda sätt att få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
