Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 2 december 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380 IDUN 1898
tiden att gå. Egentligen längtar hon icke
till aftonens nöje ; hon befinner sig blott i
en stark spänning, som är till hälften an-
genäm och förväntansfull, till hälften skygg
och oangenäm, och denna spänning vållar
den unga bleksiktiga flickan ett halft illa-
befinnande.
Ändtligen blir klockan 6 och det är tid
att börja toaletten. Hårfrisörskan har gjort
sin sak utmärkt, och Astrid vandrar om-
kring i sina hvita sidenskor och sin brode-
rade underkjol och känner sig så angenämt
fin och så väl till mods. Men nu påsättes
klädningen, och hon får med ens en obe-
hagligt kylig förnimmelse af sina bara ar-
mar. Det är första gången hon uppträder
sålunda, och då hon nu i spegeln betrak-
tar dessa spensliga hvita armar, som bror
Emil vid ett ärende in betecknar som ett
par rätt snygga strumpstickor, undrar hon,
hvarför man skall exponera det som i grun-
den är så föga vackert och som dessutom
kommer en att känna sig så oklädd och
obehaglig. Men när hon fått på sig de
långa hvita handskarna, som endast lämna
en liten strimma af huden synlig, känner
hon sig mera »klädd» och blir bättre till
mods.
Så utträder hon i full paryr i salongen,
där pappa under väntan, i frack och orden
och med vanlig otålighet, ondgör sig öfver
fruntimmers söl. Så komma jungfrurna in
för att titta på fröken, som nog befinnes
fin, men bra färglös. Kokerskan tycker
underkjolen vara vida vackrare än den släta
klädningskjolen och råder fröken att hålla
upp den senare en smula under dansen,
så att folk kunde få se den granna spets-
garneringen. Fröken tar ett grepp i sin
kjol och gör en skämtsam piruett till öf-
ning och blir därefter insvept i sin siden-
fodrade kappa.
En stund senare inträder Astrid i den
strålande balsalen. Först då hon ändt-
ligen kommit öfver den stora salen, häl-
sat, nigit och fått taga plats på en liten
taburett bredvid modern, hämtar hon sig
en smula från den pinsamma blyghet,
som alltid smyger sig öfver henne i säll-
skapslifvet, och hon finner balsalen med
dess strålande ljus, dess värme och dess
doft af blommor, de eleganta damtoalet-
terna och de uniformerade eller frackklädda
kavaljererna snarare likna ett paradis än
en skärseld. Hon tar mekaniskt en kopp
te, då det bjudes henne ; men hon skulle
icke kunna svälja en enda droppe af den
heta drycken och sätter koppen orörd
ifrån sig.
Det spelar upp till polonais, mamma blir
engagerad, men Astrid får sitta. Hon kän-
ner sig öfverväldigad af en ängslig ensam-
hetskänsla, då mamma seglar ifrån henne.
Polonaisen aflöses omedelbarligen af vals,
och då en något flintskallig herre bugar
sig, småler och lägger armen kring hennes
lif, känner hon sig såsom ett värnlöst byte
i fiendehand.
Men då hon dansat ett hvarf och den
flintskallige herrn ställer till henne några
godmodiga ord, lugnar hon sig — ehuru
hon icke kan öfvervinna sin känsla af skygg
stelhet och vanmakt — och i sitt stilla
sinne undrar hon öfver att en så gammal
herre som hennes kavaljer dansar, samt
förbiser fullständigt, hvilken god dansör
han är.
På upplysningen att Astrid aldrig varit
på bal förr, frågar han, om hon är road
af dans. Och han betraktar småleende det
bleka anletet med de stora allvarliga ögo-
nen, då hon helt uppriktigt svarar att, då
■hon var liten, var hon det nog, men i
senare år har hon varit klen och inte
fått dansa, och nu visste hon inte riktigt.
»Låt oss då gifva er tillfälle att stadga
ert omdöme,» säger, med förlåtlig tillför-
sikt, den flintskallige i medvetandet att
vara en utmärkt dansör. Och han bugar
sig för att ånyo dansa ut, utan aning om,
att hans tidigt undfångna »måne» — om
han så ock dansar som en ljusets äugel —
kommer hans ungdomliga dam att betrakta
honom som ett monstrum af balkavaljer.
Astrids nästa såväl som den därpå föl-
jande kavaljeren voro halfgamla, för henne
obekanta herrar. Astrid kände allt det
poetiska, berusande, som hon förbundit med
en bal, smälta samman till något besviket
och fadt, och hon fann ntsikten att under
aftonen motionera äldre herrar allt annat
än ljus. Först i andra polkan dök en ung
och känd kavaljer upp i Figge Fricks per-
son. Figges välbekanta ansikte löste Astrid
ur de förlägenhetens fjättrar, som tyngde
henne tillsammans med främlingar. Han
satte Astrid i godt humör vid första ord
han yttrade, och det gjorde inte det min-
sta, att han hoppade en smula i otakt.
Med honom var det ändå roligt att dansa.
»Att folk kan tycka det är synd att
dansa,» sade Figge, då de andats ut efter
tvänne polkahvarf kring salen. »Syster
Mia har fått för sig den idéen, och det var
omöjligt att få henne med hit i kväll.»
»Det har då aldrig pastorn sagt,» sva-
rade Astrid, som var Mias konfirmations-
kamrat.
»Nej, tvärtom, han förklarade för henne,
då vi härom dagen talade därom, att, när
man dansar för dansens egen skull, så är
det alls ingen synd,» sade Figge. »Och jag
har sagt henne, att antingen man dansar
för kavaljerernas eller dansens skull, så är
det lika litet synd. Men Mia är envis af
sig. Nå, dansar fröken» —han höll på att
säga Astrid, men det passade sig väl inte
längre — »för dansens eller för kavalje-
rernas skull?»
Astrid blef helt förvirrad af denna plöts-
liga fråga, som hon efter dagens erfaren-
heter knappast kunde sanningsenligt be-
svara på mer än ett vis.
»Det ser ut, som om det vore en sam-
vetsfråga,» sade Figge.
»Jag dansar förstås för dansens skull,»
sade Astrid och tilläde, med ett försök
att vara sanningsenlig — »fast jag hellre
dansar med en treflig herre, som dansar
illa, än med en otreflig, som dansar väl.»
»Nej, fröken, det var fasligt inveckladt.
Då är det nog i alla fall — enligt pa-
storn — syndigt af er att dansa,» sade
Figge och bugade sig för ett nytt hvarf.
»Undras just, till hvilken af de där ka-
tegorierna jag får räknas,» sade Figge, då
de ånyo satte sig ned.
Astrid inlät sig icke på denna klassifice-
ring, och som Figge tydligt såg, att Astrid
var glad och tillfreds, och som han just
inte led af bristande själftillit, brydde han
sig inte heller om att vara alltför enträgen
i sitt yrkande, utan tänkte, att hon nog
fann det allra trefligast att dansa med tref-
liga kavaljerer, som dansade väl.
I kottiljongen bjöd Astrid upp Figge till
en tur, och i allra sista turen kom han
och dekorerade henne och gaf henne där-
med ett synnerligen gynsamt slutintryck
af balen, ty Figge hade varit den ende det
varit riktigt roligt att dansa med.
Omedelbart efter kottiljongen yrkade pap-
pa Berg på uppbrott. Astrid kastade, in-
nan hon lämnade balen, en blick kring sa-
len efter Figge, men han syntes inte, och
hon kände detta nästan som en missräk-
ning.
Då Astrid pälsat på sig och pappa och
mamma just hunnit halfvägs utför trappan,
märkte hon, att hon glömt solfjädern, och
sprang tillbaka för att hämta den. Då hon
kom ut ur toalettrummet, hörde hon tyd-
ligt sitt namn, Astrid Berg, uttalas med
Figges röst. Hon vände sig om och såg
honom stå med ryggen vänd mot henne
och i samtal med en annan herre, som,
liksom Figge, drog några uppfriskande ci-
garrbloss ute i korridoren.
»Litet blyg och skygg och ytterst naiv.»
»Ja, förmodligen var det hon,» sade
Figge tvärsäkert. >Hon är nog, som ni
säger, en smula enfaldig och ser just in-
genting ut heller. Men hvad gör det med
en sådan förgyllning, som hon har. Hon
är stadens rikaste flicka.»
»Hm, jag sade inte, att hon var enfal-
dig. Snarare tvärtom, och rätt täck och
omedveten föreföll hon mig,» sade den äl-
dre, den kavaljer, hon dansat första val-
sen med.
Och så var Astrid utom hörhåll. »Figge,
var det Figge, som sagt detta?» tänkte
hon, bittert sviken i sina illusioner. Unge
Figge befann sig emellertid i en något lyf-
tad stämning, och då tog han aldrig så
mycket för hvad han pratade, utan blef
ytterst lösmynt och skroderande. Men detta
förstod inte Astrid ; däremot förstod hon,
att hans ord gåfvo henne ett våldsammare
slag än besvikenhet. De öppnade med ens
hennes ögon för något, som hon icke förut
haft öppen blick för, och de blefvo ett
misstroendets frö, som föll i en mycket
mottaglig jordmån.
»Nå, min flicka, du har väl haft roligt?»
sade pappa, då de satt sig till ro i vagnen.
»Åja, ja-a mycket,» svarade Astrid litet
forceradt.
»Hå, hå, hå», sade pappa gäspande. »Nu,
mutter, hör det således till våra föräldra-
plikter att offra bekvämlighet och nattro
för att låta vår lilla Astrid få dansa.»
Men under det närmaste året satte Astrid
hans faderliga beredvillighet i detta hänse-
ende inte synnerligen mycket på prof, utan
ådagalade en stor lydaktighet gentemot
doktorns varningar att bleksotspatienter inte
böra utsätta sig för mycket häftig kropps-
rörelse. Och när hou dansade, dansade
hon nu hvarken för kavaljerernas eller dan-
sens skull, utan egentligen blott för att det
skulle så vara.
Men när blygheten och bleksoten samt
ungdomsnaiviteten gått bort, började Astrid
dansa med mera lif. Munnen log visser-
ligen inte längre så friska löjen, och ögo-
nen buro icke längre det allvarliga, spör-
jande uttrycket, utan ett gäckande, lätt
öfverlägset. Och dansen betraktade hon
numera såsom en elegantare, ganska be-
haglig sport, som förmedlade och förträff-
ligt underlättade umgänget mellan unga
kvinnor och unga män. Hon skänkte icke
längre företrädet åt de kavaljerer, som skif-
tade i grönt, utan tvärtom åt de halfgamla,
— de egentliga epouseurernas falang, hvar-
nti hon väl förr eller senare hade att göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
