Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 2 december 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382 IDUN 1898
ren vid tömmarna och en livréklädd pojke
vid sidan. Till de båtfarande slöt jag mig.
På Djurgårdsslätten sammanflöto de folk-
strömmar, som kommit genom Allmänna
gränd och öfver Djurgårdsbron. Den stora
floden tog naturligtvis riktningen mot Wal-
demarsudden, och jag rycktes med ett godt
stycke ; men inseende det både fåfänga och
riskabla i att vid den furstliga landstig-
ningsplatsen söka få se någonting mer af
ståten, än som erbjöds på sidan af vägen
vid det höga följets förbifart, beslöt jag vän-
da om. Och däri gjorde jag klokt. Jag
visste att de kungligas färd skulle gå öfver
Ladugårdsgärde, där ett stor-läger var sam-
mandraget, samt att Haga lustslott blifvit
utsedt till uppehållsställe för den unga
prinsessan, innan hon som brud den 19
juni gjorde sitt intåg i hufvudstaden. Om
jag alltså vid vägen öfver den stora ex-
cercisheden skafiade mig en god plats, finge
jag vara åskådare, utan att skymmas eller
knuffas. Jag behöfde heller icke göra mig
brådtom, ty det skulle nog dröja, innan
efter landstigning och presentationer tåget
satte sig i rörelse. Emellertid hörde jag
kanonsmällar, tillkännagifvande att prinses-
san lyckligen anländt. Jag gick sakta fram-
åt och stannade långa stunder för att be-
trakta tri ppernas marschrörelser eller se
mig tillbaka, om de kungliga vagnarna voro
förnimbara. Ändtligen kunde de skönjas.
Damm upphvirflade. Ur dammet framilade
snart hästar med bländande seldon och
kuskar i den välkända hofstilen med hattar
på tvären och hreda silfvergaloner å roe-
karne. Förridare trafvade raskt undan. I
första vagnen sutto konung Oscar I och
prinsessans fader, i nästa drottning Josefina
jämte sin blifvande svärdotter och därefter
en hel fil af vagnar med furstliga högheter,
kammarherrar och hofdamer. Vid den sida
af vagnen, där prinsessan satt, red kron-
prins Karl, ståtlig såsom alltid.
Under promenaden hade jag upphunnit
en äldre herre, ensam liksom jag. Jag fäste
ingen uppmärksamhet vid honom förrän
just som de kungliga vagnarne passerade.
Då stannade vi båda och blottade våra
hufvuden för de i främsta ekipagerna åkan-
de. Jag lade märke till att kung Oscar
med en särskildt nådig nick besvarade den
gamle herrns hälsning. När sista vagnen
rullat förbi, voro den obekante och jag de
enda vandrarne på väg till staden. Jag
ämnade gå fram om honom, då han i det-
samma tilltalade mig: »Vi ämna oss visst
åt samma håll, min unge herre, därför
kunna vi ju göra sällskap, så går alltid
vägen lättare.» Jag tapkade för förslaget,
ty nog insåg jag, att det icke var en van-
lig landsvägslöpare, jag skulle komma i följe
med..
Samtalet inleddes med något ordande i
anledning af kronprinsens till följande dag
utsatta förmälning. Den obekante yttrade
sig därom så intresseradt och med sådan
insikt i den blifvande kronprinsessans här-
stamning från den fräjdade Oraniska furste-
släkten, att jag måste antaga honom vara
antngen en lojal ämbetsman eller en hi-
storiskt beläst privatperson.
Bäst vi gingo, låg alldeles framför mina
fötter en stor, charmant bukett, den jag
skyndade att upptaga. Rosorna voro ännu
friska och doftande. Buketten måtte så-
ledes nyss hafva blifvit tappad, troligen från
någon af hofvagnarne, om icke af prinses-
san själf, så af någon hörande till sviten.
»Detta fynd betyder lycka,» yttrade den
obekante leende. »Ödet strör ju rosor för
edra fötter.»
»Väl, om så vore,» genmälde jag.» Det
behöfs nog lycka för att man skall kunna
taga sig fram i världen.»
»Arbetsamhet och redbarhet skapa lyc-
kan,» inföll den obekante och såg på mig
med ett par vänligt forskande ögon.
Jag uttryckte min förtjusning öfver de
vackra rosorna.
»De äro visserligen sköna,» medgaf den
obekante, »men i all sin frächör äro de
dock icke annat än lik som titta.»
Samtalet afstannade för en stund och vi
gingo tysta framåt. Den obekante syntes
försjunken i tankar och bar hufvudet nå-
got lutadt nedåt. Jag inandades alltsom-
oftast vällukten från mitt bukettfynd. Plöts-
ligt lutade sig den obekante helt ned och
utpekade med käppen en scen, som tilldrog
sig på marken tätt vid den sida af vägen,
där han framgick. En liten sork eller mull-
vad låg död i sanden. Kadavret bearbe-
tades ifrigt af 4—5 stycken s. k. dödgräfvare
(Necrophorus vespillo). De små »asbag-
garne» gjorde sig all möda att med sina
framfötter bortskaffa jorden under liket för
att tillreda en grop under detsamma. Den
obekante log så godt åt deras sträfvanden.
»Är jordmånen här för hård för dem,» sa-
de han, »så söka de nog upp ett lösare
jordlager och släpa med förenade krafter
den lilla döda kroppen dit och begrafva
honom.» »Men,» fortfor han och vände med
käppändan den döde, »deras arbete är icke
så pietetfullt och oegennyttigt som det sy-
nes: de gömma kadavret antingen för att
däraf vid behof göra sig ett godt mål eller
för att däri lägga sina ägg. » — Jaså, tänkte
jag efter denna utredning, jag måtte hafva
kommit i sällskap med en naturvetenskaps-
man.
Slutligen hade vi hunnit till Ladugårds-
lands tull och veko af inåt staden. Våra
vägar skulle då skiljas. Min nyfikenhet
hade stegrats att få reda på, hvem min
treflige sällskapare månde vara. Att fråga
en äldre man därom, ansåg jag obelefvadt
af en yngre. Genom att i afskedsstunden
presentera mig själf kunde jag möjligen få
den obekantes namn i utbyte. Jag lyfte
på hatten till farväl, sade hvem jag var
och tackade för angenämt sällskap. Den
obekante tryckte min hand, yttrade några
vänliga ord och gaf sig tillkänna sålunda:
»Mitt namn är Anders Retzius; jag bor på
Kungsholmen. Vill min herre hälsa på hos
mig, så är han välkommen.»
Den påhälsningen blef aldrig af. Den
berömde mannen och store anatomen afled
i Stockholm den 18 april 1860.
Tisdagen den 13 oktober 1896 firade
Karolinska institutet och Svenska läkare-
sällskapet hundraårsminnet af Anders Ret-
zius’ födelse.
Högeligen tillfredsställd med min dag på-
skyndade jag ensam vägen, tills jag var
hemma hos mig. Jag fäste noga i minnet
allt som passerat, på det jag måtte kunna
med sanning säga, att jag väl icke stått,
men gått en af vetenskapens stormän myc-
ket nära.
Hemkommen fann jag på mitt skrifbord
en biljett med anmodan att infinna mig på
»Svenska tidningens» byrå. En vecka förut
hade jag till denna tidnings redaktion in-
lämnat ett för följetongsafdelningen afsedt
manuskript. På antagandet eller förkastan-
det af detta berodde, huruvida jag skulle
kunna anträda en uppftiskningsresa nedåt
landsorten. Det var ännu icke längre lidet
på dagen, än att jag kunde efterkomma
biljettens innehåll. Och så vandrade jag
åstad till den nämnda tidningsbyrån under
sinnesstämning växlande mellan hopp och
misströstan. En så hög herre som general
Johan August Hazelius var tidningens huf-
vudredaktör. Jag hade med lokalpost in-
sändt mitt manuskript jämte namn och
adress till redaktionen. Nu blef jag per-
sonligen införd i redaktörens en-chef en-
skilda rum å byrån. Den lille flitige ge-
neralen, en vördnadsvärd gråhårsman, reste
sig från sitt arbetsbord vid mitt inträde,
jag bugade mig uppgifvande mitt namn
och ärende. Därvid öfverflögs det militä-
riska, af tankeverksamhet allvarsamma an-
siktet af en solig glans och han kom emot
mig, halft omfamnande och skakande min
hand.
»Edert manuskript har jag låtit genom-
läsa och det är antaget,» utbrast han. »I
nästa vecka börjar det införas. Af honora-
ret skall jag genast utanbrdna en del, om
så önskas.» Ingenting kunde komma läg-
ligare. Rörd af så mycken nedlåtenhet och
godhet var det nära att jag fått tårar i
ögonen.
Med en liten summa på fickan ilade jag
utför tidningsbyråns trappor och hem, där
jag ombytte vatten till min bukett, sägande
för mig själf: professor Anders Retzius hade
nog rätt, att bukettfyndet skulle betyda
lycka, men denna lyckas skapare blef ge-
neral Johan August Hazelius.
–––––-*–––––-
fltfad skall man gifva i
drickspengar?
För Idun af Resa.
H
emkommen från en liten resetur under några
veckors tid, då jag dels som turist bott på
hotell och pensionat dels gästat goda vänners
hem, företog jag mig, som en ordentlig människa
ägnar och anstår, att genomgå mina räkenskaper
under färden. Den oupphörligen återkommande
utgiftsposten ’drickspengar’ förde mig på tanken
att efterse, hvad dessa egentligen kunnat gå till,
hvarför jag böjade hopföra och sammanräkna alla
dessa kronor och ören, som utgått, än till hotel-
lens bugande portierer samt den i ögonblicket
för en gästs afresa plötsligt liksom ur jorden
uppstampade falangen af uppasserskor, borstare
och bärare, än till manliga och kvinnliga gany-
meder, som bringat mig hvad jag till kroppens
uppehälle behöft från den slätaste lilla koppkaffe
till middagen med flere eller färre rätter. Äfven
den slant, jag så oförmärkt som möjligt och syn-
barligen oväntadt stuckit i hand på den snälla
lilla husan eller lyckats trassla in mellan betjän-
tens bomullsvantsbeklädda fingrar, när de vid
min afresa från min väns hem knäppt fotsacken
omkring mig, tog jag med; desslikes skärfven
till kusken samt alla andra större eller mindre
belopp, hvarmed jag enligt gängse bruk visat min
erkänsla för undfångna tjänster eller åsamkadt
besvär
Summan blef icke obetydlig, och när jag där-
till lade den svårighet, det mången gång kostar
att bestämma beloppens storlek, samt obehaget
vid deras öfverlämnande, fann jag, att nöjet att,
hvad drickspengar beträffar, visa sig, icke gen-
til, som visst termen härvidlag lyder, hvartill
jag hvarken har råd eller lust, utan endast nå-
gorlunda ’hederlig’, är ej endast dyrbart,, utan
också betydligt blandadt. Om denna uppfattning
tror jag mig icke vara ensam, räknande särskildt
på kvinnliga anhängare, hvaraf nog många med
mig skulle hälsa med glädje en lättnad i det rå-
dande drickspenningsystemet därhän, att dels
en reducering vidtoges, dels en sorts norm upp-
ställdes till ledning vid bestämandet af, hvad man
vid olika tillfällen skulle lämna i frivillig gärd,
som det ju heter, men i själfva verket en pålaga
Agra Grädd-Margarin G. M. är bäst och billigast.
JLffra Margarinfabrik, Ctiristiania och Stockholm. ––– ——
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
