Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 9 december 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 387
1898
HERDEN.
Bland grafkamrar tolf väl att skilja jag vet
Och kan dig ock visa hvar Angantyr hvilar.
Men vakta dig, herre: mot Västersalt ilar
Ren solguden hän att släcka sin glöd.
Sen ve! sjufaldt vel om i osaligt mörker
Vi dröja vid dödsrikets förgårdar än.
Eörvisso, förrn svekfyllda natten förrunnit,
Vi jordlifvet lämnat och Helporten hunnit!
Kom, herre, det hastar!
(Solen sjunker mot horisonten och himmel och haf
glöda.)
HERVOR.
Min vän!
Du gammal är vorden och glömskan har spunnit
Sitt nät öfver minnets fullskrifna blad. _
Du glömt, hur ungdomsmod eggas af hinder:
Lät räddhågan fara, som tungan binder,
Och gif på min fråga det äskade svar.
HERDEN.
Mig hör, o yngling! Ej hugstörre kämpe
Jag såg, så härlig i mandomens vår!
Men Öden dig hjälpe, om trotsigt du går
Mot osynlig fiendes falska snaror.
(Med ängslan seende sig omkring, hviskande:)
Rundt dödsstäden vimla otaliga skaror
Af tjutande varulfvar, gastar och troll.
Och lockeldar tändas i snärjande ringar,
Och Vanvettet kommer på pilsnabba vingar
Att dräpa ditt tredskande öfvermod,
Om vettlös du ratar gubbens varning.
HERVOR (otåligt).
Så skynda, gif svaret, förrn solguden släcker
I Västersalts purpur sin värnande glöd;
Sen månde du löpa!
(Solen dalar, och i det skymning faller på, går ett
starkt dån fram öfver ön.)
HERDEN (förfärad).
Där, herre, är grafven!
Dig frälse Oden från Nifelhems död.
(Herden störtar ut; Hervor står med ett språng
uppe på den angifna grafven.)
HERVOR
(knäböjande; efter en
stunds stillatigande, hög-
tidligt).
Angantyr! Fader!
Ättling af Arngrim;
Vakna ur dödsdvalans
Dådlösa dröm.
Hervor, din dotter,
Djärfves dig kalla.
Viljekrafts välde
Väcke dig upp!
Angantyr ! Fader!
Ättling af Arngrim!
Nornorna nekat
Njuggt dig en son.
Hervor har vuxit
Hugstor och hildsäll.
Barnet du bortdref.
Byttes till man.
(Lägger hufvudet lyss-
nande ned mot marken;
vidtager, höjande rösten.)
Vakna, o fader!
Följe dig Fylgian
Dädan från skuggors
Saliga strand!
Vidtfrejdad ättling
Äskar nu ärfva
Skimrande, dvärgsmidt
Sköldungasvärd !
(Lyssnar åter mot mar-
ken och bidar väntans-
fullt på svar. Då detta
uteblifver, reser hon sig
och gentager häftigare.)
Angantyr ! Fader!
Afvogt min arfslott
Gömmer du, gamle —
Gefion mig hjälp!
Fimbulsångs runor
Frätnje till framgång!
Urd unne Hels-lejd !
Fader; vak upp!
(Ur grafven svarar AN-
GANTYRS röst, dofoch
klagande.)
ANGANTYR.
Hervor! min dotter!
Högljudt du hylar.
Våldkräktar vettlös
Värnande frid,
Flammande Tirfing
Tors-styrka tarfvar,
Kan ej af sköldmö
Svingas i strid.
Hervor! min dotter!
Drage du dädan.
Griftlägg i glömska
Gnistrande glaf.
Disernas dolda
Domslut du vörde:
Korad till kvinna,
Kvinna förblif.
HERVOR (häftigt).
Fridstörde fader!
I Fåfängt du klagar.
Härsklystna Hervor
Hinder ej tål.
Bifall gif brådsamt
Billiga bönen,
Eller vid Vegtam
Brukar jag våld!
ANGANTYR.
Hervor, min dotter!
Hotelsen hejda!
Svårligt den sargar
Stenbundet stoft.
Visste du väga
Siär-ords värde,
Manliga modet
Mjuknade visst,
Söner af Mimer
Slagsvärdet smidde.
Surt göt i glafven
Osläckbar glöd.
Troll ristat tecknen:
Thy kräfverTirfing
Hvar gång han blot-
tas
Banesårs blod.
HERVOR
(med häftigt trots).
Fegt du med fraktan
Söker mig fjättra,
Fruktan ej hyser
Hildhungrig hug.
Purpurröd sårsaft
Sällan skall sina,
Svingar jag kraftigt
Kostbar klenod.
ANGANTYR
(stegradt).
Ve dig! som vantror
Varnande varsler,
Hjärtkvalens Heiptor
Gisslet ren höjt.
Jublet dör bort i
Jormundgrunds jäm-
mer,
Brådbane bäddar
Blygd i din graf.
HERVOR
(lidelsefullt hotande).
Dig drabbe dom med
Lid-död i djupet!
Kummelbrott skände
Skymfligt ditt stoft!
Evigt i etters
Eldström du brinne,
Gömmer du längre
Galdervigd glaf!
(Grafven remnar med
stort brak; därur reser
sigväldigANGANTYR,
hollande högt den flam-
mande Tirflnq. HER-
VOR faller bländad på
knä.)
ANGANTYR.
Ske då din vilje!
Segersäll skall dn
Svinga, fast kvinna,’
Sköldungens svärd!
Brynjomös manskraft
Mäkte ock mätta
Tväeggad Tirfings
Törst efter blod.
Först dock vid själens
Sällhet dn svärje:
Att ej för någon
Nämna ditt namn!
Att aldrig mäla
Mänskor din mö-
börd,
Dölja till dödsdag,
Dotter, ditt kön.
Sviker du —•. Tirfings
Trollkraft dig tvingar
Genast mig gälda
Gåfvan igen.
Sedan du tvinsjuk
Tråne i tårar.
HERVOR
(böjande sitt hufvud mot
jorden och sträckande
upp sina händer mot
Angantyr).
Fader, vid själens
Sällhet jag svär!
(Angantyr sticker Tirfing i slidan, lägger honom i
Hervors uppräckta hävder, gör en signande åtbörd
och försvinner åter i grafven. Hervor förblir en
stund i samma ställning; lyfter så upp hufvudet
och betraktar svärdet med hänryckning.)
HERVOR.
Min! Min är du Tirfing! Jag, Hervor, dig äger,
Dig jublande trycker till brynjoblädd barm!
Du Gudsborne gör mis’ till Gudars like!
Hvem kan väl betvinga den invigda ärm,
Som du för från seger till seger!
(Reser sig.)
Hell dråplige! Min är du vorden!
Du, som ej äger din like på jorden,
Som renad i bottenlös visdomsbrunn
Och smidd vid heliga lågor
Lägger vishetens mäktiga ord i min mun,
Lär mig svar på de dunklaste frågor!
Du, som ej äger diu like på jorden,
Min! Min är du vorden!
(Kysser svärdet ined lidelsefull häftighet och gar.)
Ridå.
*––––– —
”Fullt upp att taga
vara på”.
Några funderingar med anledning af uppsatsen
»Hemmadottern» i Idun n:r 47
af Fanny Chrysander.
K
vad förf. till den lilla skildringen Hem-
madottern därmed haft för afsikt, vet
jag ej, men är det meningen att med den-
samma ytterligare hos döttrarna inskärpa
nödvändigheten af, att de, så fort möjligt
är, måste komma ifrån hemmet, dess in-
flytande och den »beroende ställning», de
där intaga, kan jag för min del ej finna
annat, än att en sådan uppsats är alldeles
obehöflig. I vår tid tyckes det ju redan
vara en riktig mani hos de unga flickorna
att »komma ut», ätt söka sitt verksam-
hetsfält öfver allt annorstädes än i hem-
met, äfven om aldrig så godt tillfälle där
gifves att t. ex. lära och ntbilda sig »i alla
inom ett hus förefallande göromål». Det
ser många gånger ut, som om en flicka
mycket hellre ginge »frun tillhanda», än sin
moder. Jag tror därför, att det vore vida
mer af behofvet påkalladt, att för de unga
framhålla hemmets stora goda ocli ovärdeliga
betydelse.
Med en skildring såsom den ofvannämnda,
där hemmet framställes såsom ett fängelse,
där både ande och kropp i brist på syssel-
sättning, näring och förståelse måste förtvina,
uppväcker man ju blott missnöje med, miss-
troende, ja, förakt till hem och föräldrar.
Det kan ju hända att Eline Brand har
sin motsvarighet i verkligheten, men någon
allmänt gällande typ för en nutidsflicka,
hvars lott det är att vistas hemma, är hon
väl dock ej, lika litet som den trångbröstade
och enfaldiga fru Brand kan göra anspråk
på att vara en typisk mamma. Så fattiga
på såväl allmänna som ideella intressen, så
litet vakna inför tidens frågor och stämnin-
gar, som dessa båda fruntimmer tyckas vara,
äro väl få kvinnor nu för tiden.
Men att en moder i goda ekonomiska
omständigheter behåller sin dotter, sitt enda
barn, i hemmet och ej vill låta henne vara
med och trängas i den krets af unga flickor,
som för blotta nöjet att .»komma ut litet»
ej fästa något afseende på lön och så genom
en dylik osund konkurrens ställa sig i vä-
gen eller nedbringa arbetslönen för dem,
som verkligen behöfva arbeta för sitt uppe-
hälle, kan väl dock ej anses vara klander-
värdt eller något att gissla och satirisera.
Och en dotter i dylika goda förhållanden
behöfver sannerligen icke i våra dagar bara
sitta »i sin mammas lilla förmak och sy
korsstyng». Först och främst borde hon
väl kunna, tyckes det, om det funnes det
minsta »rater» i henne, öfvertyga sin mam-
ma därom, att två fruntimmer, mor och
dotter, icke behöfde betjänas af två jung-
frur, utan att hon, dottern, som är ung och
frisk, mycket väl kunde hjälpa till med de
husliga sysslorna i den enas ställe. Hon
skulle därigenom undvika den sömnaktiga
sysselsättningen att lägga trådändar eller
händerna i kors. Och funnes det för öfrigt
hos henne den minsta lilla vilja att vara
nyttig, att göra något för andra, hvari-
genom hennes lif skulle få innehåll och
färg, borde bon väl kunna förmå sin mor,
äfven om denna till en början ensidigt och
trångt håller på, hvad som brakades i hen-
nes ungdom, att få söka npp något verk-
samhetsfält, där hon kunde använda sin
öfverflödiga tid, sina obrukade krafter samt
de gåfvor hon fått.
De många olika slag af filantropiska före-
tag, som nu för tiden taga så många både
manliga och kvinnliga krafter i anspråk, och
som väl ingen kan undgå att mer eller
mindre påverkas af, äga också, mer än nå-
got annat, förmåga att rycka npp och draga
med sig äfven dem, hvilka hittills i själf-
visk dådlöshet framlefvat sin tid.
Exempelvis må blott här nämnas. Den
frivilliga fattigvården eller Föreningen för väl-
görenhetens ordnande, som med glädje och
tacksamhet i sin myckna säd mottaga fri-
villiga arbetare bl. a. såsom »fattigvårdare»
eller »besökare», samt De kristliga föreningar-
na af unga kvinnor med alla deras olika ar-
betsområden, där det för en god, bildad, af
tid och medel oberoende ung kvinna gifves
så många tillfällen att hjälpa, stödja och
taga sig an mindre lyckligt lottade med-
systrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
