Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. 16 december 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396 IDUN 1898
rekt genom arbete och sparsamhet i hem-
met, det förslog ej längre, barnen växte
opp, deras behof ökades och mannens in-
komster voro lika små, som när de gifte sig.
Nej, det måste vara en direkt penning-
förtjänst! Hur hon grubblade och funderade,
så återstod endast en utväg. Mannen hade
föreslagit, att de skulle taga emot spisgäster,
hon hade en särskild talang att laga god
och billig mat, så att det borde bli bra
förtjänst. Några af hans kamrater hade
till och med gjort förfrågning, om de ej
kunde få komma, men hon hade uppskjutit
afgörandet tills vidare. Det var henne så
motbjudande med dessa främlingar. Deras
lilla lugna, lyckliga hem, där barnens läx-
läsning, lek och skratt omväxlade med de
förtroliga kvällstimmarne, när hennes man
läste högt ur en bok eller tidning. Allt
skulle sopas bort, eller helt och hållet mista
sin karaktär; hon skulle bli upptagen vid
spiseln nästan hela dagen och måste tänka
på mat och åter mat.
Fanns det då ingen annan utväg? Jo en,
men den vågade hon knappast tänka sig.
Det var ju ingen möjlighet, att hennes
ungdomsdröm skulle kunna uppfyllas, och
ändå! Att få behålla sitt hem för sig själf,
utan störande ingrepp, att få använda en
del af den tid, som nu plottrades bort på
småsaker, för att vid skrifbordet gifva form
och lif åt det, som rörde sig djupast inom
henne. Det vore att lefva helt och fullt.
Hon hade alltid skrifvit, men alltid i
smyg, stjälande några minuter från syma-
skin och kök, men nu skulle det visa sig,
om hon hade rättighet att fritt taga denna
tid, om den kunde ge henne reel valuta,
eller om den fortfarande endast skulle ut-
göra hennes privata säkerhetsventil. Går-
dagen hade afgjort det, men var dei möj-
ligt att Svenska akademien bland ett halft
hundradetal täflande just tillerkänt hennes
diktsamling priset?
Hon visste att hennes make ej tänkte på
någon högre belöning än ett mention hono-
rable, ett hedersomnämnande, men för henne
var det för litet. Konkurrensen var stor,
det gällde allt eller intet.
Nattens timmar skredo, den ena om-
gången efter den andra af mörkbruna, glän-
sande vörtbröd radades upp på köksbordet,
och klockan tre gick hon slutligen och lade
sig så trött, att hon genast somnade.
Då hon- vaknade, höll mannen på att
kläda sig. »Jag får lof att skynda mig ut
efter ’Postgumman’,» sade han, i det han
muntert nickade åt henne.
Det dröjde fem minuter, det dröjde tio,
det dröjde en hel kvart, så hör hon honom
komma med stormsteg uppför trapporna.
»Mor! mor! barn, barn! Kom hit! Mamma
har fått hedersomnämnande af Svenska
akademien. Hör bara,» och med rösten
skälfvande af rörelse läste han: »Bland
öfriga täflingsskrifter har akademien velat
med hedersomnämnande utmärka i främsta
rummet n:r 10, en samling dikter utan
gemensam titel med afseende å det okonst-
lade behag, den känslans uppriktighet och
skärhet, hvilka röja sig i dessa sånger från
hemlifvets stilla krets, särskildt sådana som
’Min skatt’, ’Julstämning’, och ’Uppfostran’.»
Det var som om hon invärtes krympt
ihop. Så var det då slut med alla för-
hoppningar. Det var en lång arbetsdag,
som aldrig tycktes vilja taga slut, men när
alla sofvo, kom natten med tystnad och
ensamhet. Hon steg ljudlöst upp, klädde
på sig och smög sig ut ur sängkammaren.
Hon måste tillkämpa sig resignation. Det
var, som om hon velat skrika högt, men de
tunga suckarna fingo ej af någon höras.
Då familjen möttes vid frukostbordet, an-
märkte pappa, att mamma såg så blek och
trött ut, men hon skämtade öfver barnens
strykande aptit och frågade, om de ämnade
äta upp allt julbrödet före jul.
Och när pappa gick till sitt arbete, följde
hon honom ut i den mörka tamburen och
sade liksom i förbigående:
»Vet du, jag har tänkt pä det där för-
slaget med spisgäster, det är nog inte så
dumt. Vi kunna ju försöka från och med
den första januari.»
»Min kära lilla hustru!» han tryckte ömt
hennes hand, »tror du bara att du orkar
med allt?»
Hon smålog tappert och sade : »Laga du
bara att vi få många spisgästeT, jag skall
nog sköta om dem.»
A. B.
Ett
Caroline Östberg.
P
en konstnärinna, hvars bild synes här
ofvan, kan, när hon nu i dagarna
firar sitt kvartsekelsjubileum som sånger-
ska och som scenisk artist, blicka tillbaka
på en bana, mer skiftande och framgångs-
rik än de flestas. Om någon vid hen-
nes debut hade förutsagt, att den unga
sångerskan med den nätta och välljudande,
men långt ifrån betydande stämman, som
så käckt försökte sig som den muntra Anna
i Webers Friskytten, skulle, efter att länge
ha glänst som en af stjärnorna på operet-
tens himmel, sedermera i ett dussin år med
utmärkelse sjunga den stora operans alla
mest röstkräfvande partier samt ännu ef-
ter tjugufem år äga röst nog i behåll att
kunna segerrikt utföra en ansträngande
prima-donna-repertoar, så hade ingen trott
en så djärf spådom. Fru Östberg har emel-
lertid förstått att göra det skenbart omöj-
liga möjligt. Af från början obetydliga
röstmedel har hon genom ihärdigt arbete
så att säga skapat den härliga, glansfulla
och dock på smältande nyanser så rika
stämma, som så länge varit hela vår mu-
sikaliska publiks förtjusning. Det är hen-
nes lätta tongifning och fullkomliga herra-
välde öfver respirationen i förening med
en särskildt de senare åren framträdande
vis hushållning med stämman, som satt
henne i stånd att bibehålla den så frisk
och ung ännu in i en ålder, då de flesta
af henne jämnåriga sångerskor få nöja
sig med, hvad man artigt brukar kalla »les
beaux restes», och samtidigt har hon i sin
konst nått en musikalisk och vokal förfi-
ning, som ställt henne på tinnarna af temp-
let. Om man nu för tiden hör vidt och
bredt talas om sångkonstens förfall, hvar-
till det nog ofta gifves anledning, så kan
man tryggt framhålla fru Östberg såsom
ett exempel på, att dock ännu verkliga
sångartister finnas, hvilka icke blott förstå
att blända genom ett briljant, men ytligt
tonfyrverkeri, utan äfven att fängsla genom
föredragets gedigenhet, klarhet och musika-
liska nobless. Det berättas, att i början
af 1870-talet världsberömda sångerskor som
Kristina Nilsson icke tordes hit af fruktan
att fördunklas af den utom vårt lands grän-
ser föga kända Louise Michaëli. Likaledes
ha icke ens de mest ryktbara sångerskor,
som vi här de senare åren haft tillfälle
att höra, kunnat öfverglänsa fru Östberg,
ehuru hon icke vunnit världsrykte; någon
egentlig rival torde hon bland dem knappt
ha ägt annat än i Marcella Sembrich, som
hon för öfrigt i åtskilligt liknar, i det att
de bägge främst äro, hvad man skulle kun-
na kalla klassiska bravursångerskor.
Bland de sceniska gestalter, fru Östberg
under sin långa teaterbana framställt, in-
tagas hedersplatserna af de roller, hon ut-
fört inom buffa-operau, för hvilken hon äger
den afgjordaste begåfning. Jag tänker då
mindre på hennes operett-tid och på de
gestalter, hon då skapade, icke heller på
hennes första tid vid kungl. teatern, utan
jag afser närmast de gestalter, som hon
under sitt sista skede framställt. Hennes
populäraste roll inom buffa operan är fru
Ström i Nicolais »Muntra fruar», en roll,
som hon för första gången utförde redan
för 22 år sedan, alltså under sina första
teaterår, men som hon sedan dess utar-
betat till en fullt individuell figur, en frisk
och saftig buffa-typ, på samma gång som
hon naturligen sjunger partiet med den ele-
gantaste koloratur, det mest briljanta före-
drag.
Utmärkt är hon äfven som Marie i »Re-
gementets dotter», och som Martha, två
bland hennes mest lyckade framställningar,
där hon äfven har väl begagnat tillfället
att visa hela glansen af sin sångkonst.
Ett litet mästerstycke i sin art — låt vara,
att denna icke står högt på konstens rang-
skala — var äfven hennes roliga, automat-
mässiga docka i »Hoffmans sagor»;
Icke lika obetingadt har fru Östberg all-
tid lyckats inom den seriösa operan, där
hon understundom brustit i förmågan att
individualisera, hvilken som bekant blott
alltför sällan stå opera-artister till buds.
Särskildt i att uttrycka starkare känslor och
lidelser lyckas hon emellertid i allmänhet
väl, och äfven för det veka, rörande/ömma,
resignerade har hon de senare åren lyckats
finna uttryck. Framför allt i operan »Me-
fistofeles» förmådde hon att i fängelsesce-
nen som Margaretha inlägga både drama-
tisk kraft och ett rörande uttryck, en gri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
