Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. 16 december 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i89d I DUN 399
plötsligt upplågande striden mellan Hervardur
och Vidar. Däremot är kungadottern Gullvägs
blidhet väl karaktäriserad.
X musikaliskt hänseende har »Tirfing» emeller-
tid så stora förtjänster, att den väl förtjänar ett
rum i vår operarepertoar, men först sedan den
lämpligt förkortats. Beträffande texten och de-
korationerna hänvisa vi till Iduns förra nummer,
där en framstående medarbetarinna redogjort
för dem i samband med teckningen af deras ge-
nialiska skaparinna.
På utförandet har mycken omsorg å alla håll
blifvit nedlagd, det måste rättvisligen erkännas.
Såväl fru Linden som fru Lindberg äro förträff-
ligt på sin plats som resp. Hervardur och Gull-
väg. Man skulle endast önskat litet mera man-
haftighet och kraft hos den förra. Men man
måste skänka henne sin beundran öfver att hon
ända till slutet stod ut med det långa och hö-
geligen ansträngande partiet. En särdeles fram-
stående prestation, främst i vokalt hänseende,
var hr Forsells Vidar. Den vackra, malmrika
stämman gjorde sig alldeles ypperligt gällande,
och i dramatiskt hänseende har hr F. tydligen
gjort mycket goda framsteg. Bland öfrige roll-
innehafvare böra särskildt nämnas hrr Elmblad
(Anganlyr), Sellergren (Gudmund) och Bergström
(barden). För iscensättningen förtjänar hr Elm-
blad det amplaste erkännande. Salongen var
fullsatt till sista plats af en högtidsklädd publik,
bland hvilken märktes konungen, kronprinsen,
prinsarne Carl och Eugen med talrik uppvakt-
ning. Föreställningen slutade nära s/4 12.
Svenska teatern. Ofvanpå Jane Hadings ut-
sökta finsmakarkonst bjuder nu Svenska teatern
på bastant husmanskost, ett danskt melodrama
»Familjen Jensen», ej utan förutsättningar att
med sina grella godtköpsfärger fånga en mindre
fordringsfull publik, men absolut okonstnärligt i
hela sin dilettantiska anläggning. Författaren,
en hr Hoyer, lär ock vara utöfvare af det väl-
.ofliga apotekareyrket och mellan expedierandet
af recepten befatta sig med dramatiskt skrift-
ställen. Lyckligtvis gjordes anrättningen åt-
minstone delvis njutbar äfven för en litterat
publik genom det förträffliga utförandet af ett
par, tre af rollerna. Med nöje såg man ändt-
ligen hr Eillberg åter; af den afsigkomne, men
ständigt lika själfsäkre f. d. löjtnant Husum-
Jensen gjorde han en alldeles ypperlig typ. Bra
lyckades ock fröken Borgström och hr Eliason
i sina uppgifter. Däremot var hr de Wahl denna
afton förskräckligare än någonsin i sitt anspråks-
fulla och stelnade manér. Det är hög tid, att
denne skådespelare snart tar sig samman och
vänder åter, om han ej alldeles skall förspilla
naturens från begynnelsen så odisputabelt rika
håfvor.
Fröken Sigrid Carlheim-Gyllenskölds konsert
förliden vecka var talrikt besökt och gaf den
dugande pianisten tillfälle att ådagalägga sina
goda egenskaper i ett kraftigt och tekniskt vår-
dadt, om än något torrt spel. Glansnumret var
Beethovens härliga Kreutzersonaten, vid hvilken
hr Zetterqvist biträdde med sin eleganta stråke.
Konsertens intressantaste del utgjordes emel-
lertid utan tvifvel af grefvinnan Ebeth Mörners
vissång. Efter den lysande framgång, densamma
nyligen rönte i Helsingfors och hvarom ryktet
äfven nådde våra tidningar, motsåg man hennes
uppträdande med en viss spänning. Hvad hon
denna gång gaf var väl litet, för att däraf
kunna fälla ett mera afgörande utlåtande, men
nog för att i grefvinnan Mörner låta oss ana en
romanssångerska af mindre vanlig själfullhet
och personligt temperament. Vi hoppas att hon
snart förnyar sitt framträdande och då med
mera omfattande program.
Symfonikonsert gifves i morgon lördag å k. tea-
tern, hvarvid till åminnelse af Beethovens fö-
delse flere af den store mästarens orkestrala
verk komma till utförande.
O säg mig, hur kommer kärlek?
— »Den kommer — och kommit har!»
Och säg, hur försvinner kärlek?
»Om så, det ej kärlek var?»
Och när är kärlek som rikast?
— »När någon den helt har fått!»
Och säg mig, hur talar kärlek?
— »Den talar ej, älskar blott»!»
Friedrich Halm.
flär julei} sMr för dörreq.
En flickrumsinteriör
För Idun af Qöril,
$Ui’
> t
fickorna Hallbergs prydliga jungfrubur före-
tedde denna afton en högst ovanlig och bro-
kig, för att icke säga skräpig anblick. Stolarna
voro belamrade med garner och allehanda söm-
nadstillbehör, och på småborden trängdes sprit-
kök, kaffeattiralj samt hvarjehanda småbröd och
»godtor».
Lampskenet flöt starkt ned öfver det stora
bordet i rummets midt, kring hvilket fem unga
damer sutto församlade i trägen arbetsflit. Men
ofvanbelysningeii var genom en stor lampskärm
dämpad och insvepte de unga damerna i en in-
tressant clair-obscur.
Mimmi Malm sömmade på någonting läckert
i silke och guld. Gerda Forsman däremot manö-
vrerade något stort och ohandterligt i broderi-
väg, ett blifvande dörrdraperi, som i en hel börda
tyngde på hennes knä. På bordet framför henne
utbredde sig garner i rostgult och krapprödt
samt allehanda andra stilenliga färger. Anna
Malm satt med pannan i handen och plitade och
räknadh på ett flätstyngsbroderi, hvarpå hon
begått något fel.
»Jo, det var just trefligt, jag får börja min
’uppsittarenatt’ med att sprätta upp allt, hvad
jag sytt förut i kväll,» utbrast hon slutligen och
lutade sig missnöjd, samt håglös blifven, tillbaka
i stolen.
»Å, friskt mod, baral Det tar du snart igen,»
tröstade Ebba Hallberg. — »Nu slog hon tio,
hörde ni det? Jag har hunnit alldeles’charmant’
på denna timma. Vi sitta åtminstone till fem,
flickorl Atta timmars arbetsdag — eller arbets-
natt, hur det skall kallas — det måtte då inte
vara för mycket.»
»Mamma ville ha mig att lofva, att vi skulle
sluta senast klockan två,» sade Signe, »men jag
gaf undvikande svar. Jag måste ha hennes buf-
fetduk färdig i natt. Så fasligt varmt här är,»
pustade hon. »Jag tar sannerligen af mig kor-
setten, så att jag kan känna mig ledig och sval.»
Och Signe lät handling följa på ord.
»Ja, jag med,» sade Gerda Forsman, i det hon
hastigt och lustigt frigjorde sin ståtliga, snörlifs-
bepansrade figur från alla besvärande band och
fjättrar.
»Nu känner jag mig riktigt skön och ledig,»
förklarade hon därpå, i det hon förskansade sig
bakom sitt tunga värmande draperi.
Nu öfvades en rent af frenetisk arbetsifver,
och samtalet utgjordes under ett par timmars tid
af föga annat än en torr, afhuggen fackkonver-
sation på broderiteknikens område.
Så slog klockan tolf, och då uttalade Signe
Hallberg det förlösande ordet: »Nu flickor, sätter
jag på kaffet !» Och så tändes kaffeapparaten.
Ljufliga kaffeångor började snart utbreda sig
i rummet. Blotta aromen verkade stimulerande
på flickorna. Samtalen svällde ut utöfver textil-
intressenas sfer till småskvallrets, allt under det
arbetsifvern något minskades. När så Signe kom
med kaffebrickan, som dignade af allehanda bak-
verk, och flickorna måste maka ihop sina arbe-
ten, blef stämningen riktigt lyftad.
Just som man var i färd med att servera »på-
tår», spratt hela sällskapet till vid en skarp knac-
ning på dörren. Innan någon hunnit ens kom-
ma sig för med ett »stig in!», gjorde Ville Hall-
berg, sonen i huset, något tveksamt sin entrée.
Han mottogs med ett blandadt korus af: »Nej
men, VilleI» i systerligt ogillande tonfall och:
»Nej se, kandidat Hallberg!» i mera dämpadt
uttryckslösa.
»Ja, jag kände ju den ljufligaste kaffedoft, re-
dan när jag kom i trappan. Och som jag hört
glunkas om, att här skulle hållas en liten sy-orgie,
så tyckte jag just, att jag kunde få vara med på
ett litet hörn.»
»Du har nog varit med på ett försvarligt ’hörn’
förut i kväll. Jag tycker mig känna de ljufliga-
ste punschångor,» förklarade Ebba. »Här finns
inga koppar.»
»Jag dricker ur glas, det går lika bra,» för-
klarade Ville, som egentligen låtit kaffet tjäna
som förevändning för att få se en liten skymt
af sin flamma för tillfället, Gerda Forsman.
»Nå, var det roligt hos löjtnant Berling?» frå-
gade Ebba i den likgiltigt vårdslösa ton, bakom
hvilken unga damer ofta söka maskera sina små
hjärteförsänkningar.
Väggohyra, Mal och Bakterier
»Ja bevars,» svarade brodern utan all uppfatt-
ning af systerns förtäckta intresse för löjtnant
Berling. — »Hvad skall detta bli för vackert?»
frågade han i stället, öfvergående till de egna
intressena, och låtsade sig granska fröken Fors-
mans arbete.
»Jaså, ett dörrdraperi. — Och detta?» under-
rättade han sig, med artig opartiskhet, hos Anna
Malm. — ’»Och det här är väl den där kudden,
du ämnar ge mig, Ebba? Den ser inte så oäf-
ven ut.»
»Ja, det kan du ju inbilla dig,» sade Ebba kort.
»Och detta, hvad är det?» sade den tjufpojken
Ville, efter att ha kastat sig ned i soffan och
gripit fast i ett långt, underligt ting i ljusblått
och hvitt, som låg bredvid honom och som han,
ehuru icke så alldeles obevandrad i damtoalettens
mysterier, dock vecklade upp med alla tecken
till absolut okunnighet. De främmande flickorna
gåfvo till små utrop af fasa. Det var ju Gerdas
korsett !
»Det ser ut som något slags brynja,» menade
Ville.
»Ja, det är också mycket riktigt Gerdas brynja,
så det vore kanske lämpligast, att du inte vore
fullt så närgången,» förklarade Ebba. Ville, som
tyckte sig opåtaldt kunna få bestå sig nöjet af
ett litet skämt med ett »systerligt» snörlif, blef
för ovanlighetens skull en smula brydd och lade
ögonblickligen korsetten ifrån sig. Gerda för
passade den därpå, med förolämpad min och en
knyck på nacken, till ett mera undangömdt ställe.
Allmänna uppmärksamheten var så koncentre-
rad på Ville, att ingen märkte att dörren öpp-
nats, förrän en liten underlig figur — med en
fart, som endast kunde motiveras genom rädslan
för den mörka vinden, kom instörtande i rum-
met, fram i ljuset och värmen, med ett: »Hu då!»
Det var den sextonåriga Olga, draperad i en
stor röd filt, under hvilken den fotsida nattskjor-
tan lätt framskymtade. »Det var då riktigt skam-
ligt, så ni narrade mig, flickor. Jag trodde ju,
att Gerda och flickorna skulle gå hem, då de
sade godnatt. Nej, men se Ville!» sade hon, i
det hon sjönk ned i soffhörnet midt emot ho-
nom. »Hvad har du här att göra?»
»Jag dricker kaffe, som du ser. Men hvad du
har här att göra, är svårare att inse. En mycket
säregen sällskapsdräkt! —■ Så fort jag hunnit få
kaffet i mig, skall jag då ögonblickligen försvinna
— så blyg som jag är.»
»Jaså, ja-a,» sade Olga, som nu först ägnade
någon uppmärksamhet åt sin kostym. »Men
hvem kunde också ana, att du skulle hålla till
här.» Därefter tilläde hon med slynålderns obe
svärade ledighet. »Hvarför sen I så generade
ut, flickor? Jag är då så sedesamt inhöljd som
helst; fastän en sådan här toalett i flit stöter,
förstås, litet på indianska. Seså, sjåpa er inte
nu längre! Nu ha’ ni ju ändå sett mig.»
»Men Olga, du är då faslig!» sade äldsta sy-
stern.
»Ja, du ska då bara inte göra dig till, Signe.
Du, som uppträdde på Oskarsbalen både barar-
mad och urringad,» replikerade Olga.
»Det ligger onekligen en god del sundt förnuft
i hvad Olga säger. Och min blyghet börjer verk-
ligen gå öfver. Jag ser, att damernas gör det
äfven. Det är inte värdt räkna för noga med
en sådan här liten oskuld, tion är bara barnet,
ska’ fröknarna veta,» och Ville lade sin stora
hand beskyddande på systerns skuldra. rDet
var troligen i anledning af hennes ungdom mam-
ma skickat henne till sängs.»
»A, vet skäms,» sade Olga och skakade af sig
broderns hand. »Sedan jag redan lagt mig, ta-
lade Stina om, att ni satt uppe. Jag beslöt då
att först ta mig en lur samt vakna till kaffe-
dags, och det gjorde jag,» fortsatte hon trium-
ferande.
»Det gjorde du visserligen; men, ser du, jag
har nöjet att inmundiga bottensatsen, så kaffet
får du allt sitta öfver.»
»Ä, det var då en olycka!» utbrast, med djup
missräkning, Olga, i detsamma som dörren öpp-
nades och modern inträdde med ett ljus i handen.
»Här var så lifligt uppe,» sade fru Hallberg,
»och som jag inte kunde sofva, beslöt jag mig
för att titta hitupp ett slag. Nej, se Olga — och
Ville! — och så du ser ut, Olga!»
»Inte värre än sioux-damerna, mamma», för-
klarade Olga.
»Här har du en liten skalp-lock, eller kanske
begagna indianernas damer icke sådan,» sade
Ville och drog lekfullt ogenerad i en af systerns
ostyriga hårtestar, fastän han för ett par ögon-
blick kände sig så pass besvärad, som det var
förenligt med hans naturell. »Ja, jag gaf mig in
på ett litet nachspiel i denna wigwam, då jag
■!«
s s
s g
:o ^4
f-t
<» :«3
bO
o «
xa M
«3 .
ba-p
Fl £
oc3 «y
a s
p
o
tf
p
m
H
fk
W
W
ti1
a
S ’S
o Ö
8 §
a> oÿ
a a
I tt ^
I ® ’S
« a
! S
O
ffl,
03
i ti
I Q)
$
O
■3
:S
rQ
CÔ
’I
. • g s
«J g 3
© ti
^ «g»
o *■»
« Ä „
w ö oo
O >1
M s
o
5
I
»:0
s œ
-b
1:0
Iti
ga
cs§ .
ä|§
•O OJ <rf
,2 0*0
co
■a eö£
SS 3
<WÏf-H
01
H
14
<1
o
utrotas af Aktiebolaget Désinfection
t mm, fartyg och bostäder, allt på stället — utan bortförande af möbler.
Rik8tel. 34. — Kontor: Brunkebergsgatan 3 B. — Allm Tel. 74 94.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
