Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUNS JULNUMMER
ger sig öfver dem på ett eller annat sätt, hur de än försöka att
lura det. Det har sina egna tysta vägar. Där hade nu den
här lilla fästmön hans planerat allting för sig för att få ett godt
hem. Bara lite hyckleri behöfde hon kosta på sig, och hela
världens lycka var hennes. Och så går samvetet fram helt tyst
och gräfver sin mina djupt nere i själen och spränger till sist
bort all beräkning och klokskap på ett ögonblick.
Ja då, ja då. Hon hade nog trott, att hon skulle kunna gå på
med att ljuga ett helt lif. Hade väl sett, hur det lyckats för
andra. Men så befinnes det, att hon består af finare material
än så. Något hinderligt i det där att tillhöra en förfinad ras af
samvetsmänniskor. Då man minst väntar det, så har man sam-
vetshallucinationen färdig.
Naturligtvis tar den då den form, som ligger närmast till
hands. Det var ju själfklart, att samvetet skulle bli till en spök-
hand i det här rummet.
Han satt alltjämt och vägde med ringen och lät den åka
från finger till finger. Han kände något annat än harm öfver
att han ej kunnat vinna henne. Han var nästan sorgsen. Hon
började visst nu påminna sig honom, tänka att det skett honom
en oförrätt, ty hon böjde sig ned och kysste hans hand. »För-
låt mig,» sade hon.
Det var märkligt så mjuk hon var. Då hon fått klart för
sig, att hon gjort orätt, visste hon ej hvad allt hon ville göra
för att försona. — Det var då verkligen ej skäl att pina hen-
ne längre. Han behöfde ju bara tala ut, säga, att han inte
varit mycket bättre än hon. Besonnemang å ömse sidor. Den
ena hade sökt ett hem, den andre en husförestånderska. Det
skulle lugna henne att höra ‘detta.
Han skulle säga henne, att det inte kunde bli någon så bit-
ter missräkning för honom. Han hade inte varit så fasligt kär,
han heller.
Ja visst, han hade ju ingen anledning att dra ut pinan
längre. Det var bäst att låta det vara slut. Låta alla komma
till ro och vakna i morgon‘som oförlofvad.
Då han reste sig för att gå, kommo tårarne honom i ögo-
nen. Det gjorde honom ändå ondt att mista henne. Och det
blef detta han kom att säga henne.
Han började med att säga henne osammanhängande saker,
om att hon var en samvetsmänniska, att hon tillhörde den finare
rasen af nervmänniskor, som just nu börjat visa sig här och där.
Hon var dyrbar för honom just därför. Just för det, som händt
henne i natt, hade han svårt att försaka henne.
Hon var fri, ja naturligtvis, men om hon en gång kunde
och ville — — —
Han säg förvånad på henne. Pinade icke detta henne? Nej
då, nu först gick stelheten bort ur hennes drag, och ögonen
blefvo lugna. Hon satt med halföppen mun och lyssnade efter
mer — —
Han talade om, hur han velat ordna lifvet för dem, talade
om, hur han längtat efter henne. Han talade helt annorlunda
om detta, än han skulle talat för en halftimme sedan. Men han
såg det också helt olika nu, då han skulle förlora henne. Han
talade mycket vackrare, än han trott sig vara i stånd till. Sam-
lifvet med* en mjuk och älsklig kvinnovarelse, ja just samlifvet
med henne, tedde sig med ens mycket ljuft för hans inbillning,
och han sade henne det.
Då han gick fram och räckte henne handen till afsked,
kommo honom tårarne i ögonen än en gång. Hon var så vac-
Doktorn sade ingenting, han satte fingerspetsarna mot hvarandra och lät
ringen åka mellan dem.
:msh* t"
MM
. •
......
ker just då, färgen tändes äter på hennes kinder, hon var som
en nyutslagen blomma. Hon såg lika glad ut som en hvilken
kommit lefvande ur en dödsfara.
Doktorn stod med hennes hand i sin och drog sina kon-
klusioner så snabbt som aldrig förr.
Hon förstod sig naturligtvis ej själf, inte det minsta. Ah
då! Han drog ett djupt andetag. All nedslagenhet var borta.
Det for en jublande segerkänsla genom honom. Bara med en
enda ansträngning hade han talat sig till hennes kärlek. Hon
hade ju bara behöft detta, att han visade, att han tyckte om
henne.
Han tog förlofningsringen och satte den tryggt tillbaka på
hennes ringfinger. »Inga dumheter,» sade han, då hon ville dra
undan handen.
»Men,» sade hon. »Jag vet ej, jag törs ej —»
»Jag törs, jag,» sade doktorn. »Jag har aldrig varit sådan,
att jag lupit bort från lyckan.»
Han gick ut i tamburen, fann reda på sin öfverrock och
kom in igen för att få sin cigarr tänd.
»Stackare,» sade han, medan han drog ett par bloss. »Ar
just som bunden och fjättrad att älska mig nu, skulle jag tycka.
Annars kommer nog den där handen och kramar lifvet ur dig.»
Illustrerad af VICTOR ANDRÉN, i SELMA LAGEBLÖF.
J^järnefättglatt.
uurför ger bu Sort ß& garna?
Qßranner ßftcßen, jag big ger?
Q?ef, att nar man eer en ßfjarna,
ßer man ben ocß tnfef mer;
fangfar ßorf ur fangaßußef,
triff t mörßer ej förßft,
fier ßtg ßan ftff ßfjatnefjußef,
tnff ßft ßfufen in hart.
«Dcß mtn fiftcß, ßom t ßtg ager
jorbenß mörßer tnnefagbf,
ßranner ßanßße, fg ben ßager
btg mtn ßfjarnefangfanß maßf.
7
SLennart ifoentUngs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
