Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUNS JULNUMMER
KARL-FREDRIK.
EN sommar, då jag var tretton år och med
mina föräldrar var vid västkusten, brukade
min yngste bror och jag göra långa ströftåg
bland bergen, hoppa bland stenarna, upp-
täcka sjöar i skrefvorna och låta våra bark-
båtar segla på dem. I en gård, som låg
icke långt från den, där vi bodde, fanns en
pojke, som hette Karl-Fredrik och hade
röd näsa; han ville alltid leka med oss.
Men vi tålde honom inte, utan brukade
omsorgsfullt dölja för honom, när vi hade för afsikt att begifva
oss uppåt bergen, samt utvecklade allehanda list för att smita
ifrån honom.
En gång hade vi upptäckt en utmärkt bra sjö. Den låg
på ett ställe, dit aldrig någon människa skulle kunna tänka på
att gå för att leta efter en sjö : högt uppe på toppen af ett berg,
som låg långt undan. Det var en mycket stor sjö: där kunde ha
fått rum väl hundra barkbåtar liggande i en rad. Eller åtminstone
tjugu. Dess vatten var tjockt och brunt, och man såg inte botten.
Jag sade åt min bror:
»Detta är nog en mycket djup sjö. Det finns sjöar,^där
aldrig någon människa har kunnat finna botten. Det vore nog
inte lätt att hitta botten på den här sjön!»
Min bror trodde också, att det var en mycket djup sjö.
Bredvid sjön låg en träpinne — inte just så särdeles lång.
Min bror tog den och stack ner den i sjön. Då pinnen kom-
mit till halfva sin längd under vattenytan tog det emot. Gösta
stack ner den på ett annat ställe. Det tog emot där också.
Vi anmärkte, att det finns sjöar, som äro riktigt djupa bara på
ett enda ställe, och det är just det svåra att hitta reda på det stället.
Min bror hade med sig en stor segelbåt, som hette Ellida ; den
var inte af bark, utan af trä, och den hade två master. Gösta hade fått
den dagen förut. Vi satte ut Ellida på sjön, och den gick utmärkt.
Rätt som det var fingo vi se en röd näsa dyka upp öfver
bergbranten.
»Se så,» sade min bror, »nu har Karl-Fredrik snokat upp
oss här också! Om vi kunde köra bort honom ändå! Men det
kunna vi väl inte.»
. »Nej,» sade jag, »det kunna vi inte. Men vi kunna vara
obehagliga mot honom.»
Karl Fredrik kom fram och låtsade alls inte om, att vi togo
emot honom kyligt. Han ställde sig och tittade på Ellida.
Nu var det ingenting, som Karl-Fredrik gjorde sig så viktig
med, som med det att han kunde en hop sjömanstermer. Han
hade läst Marryats och Coopers romaner — hvilket vi ännu inte
hade gjort — så att i detta låg han öfver oss. Vi voro emeller-
tid öfvertygade om, att han ofta oriktigt använde sina konstiga
uttryck, ehuru vi inte kunde öfverbevisa honom därom.
Han började genast kommendera Ellida.
»Lägg rodret dikt babord,» skrek han. »Upp i märsen, alla
gastar, och klara seglen! Klysgatten på stampdäfverten ha split-
sat ihop sig med styrbords kabelhultar. »
Min bror ville inte, att Karl-Fredrik skulle inbilla sig, att han
ensam visste någonting.
»Länsa undan för vinden,» ropade Gösta. »Här kommer en
hård kultje. Tag in seglen på bovenbramsrån ! »
Jag kikade upp på Karl-Fredrik för att se, hvad för min
han skulle göra, när min bror sade det där om bovenbramsrån.
Det är inte många människor, som veta hvad en bovenbramsrå
är för någonting! Vi hade lärt oss det dagen förut af vår båtkarl,
när vi voro ute och seglade. Jag tror allt, att Karl-Fredrik kände
sig ganska stukad, men han låtsades förstås inte om det. Han
gick på som förut.
»Hala på skoten, gossar,» skrek han, »och refva sejsingarna!
Alla rodertaljor ska göras klara.»
Så där höll han i, ända till dess vi gingo ifrån honom och
togo Ellida med.
Det var inte något roligt längre med vår djupa, hemlighetsfulla
sjö, sedan pojken med röda näsan snokat upp den. Ett par dagar
efter dess upptäckt voro vi åter ute på ströftåg i bergen, min
bror och jag, bärande Ellida med oss. Vi hittade äfven nu på
en sjö, som var mycket treflig; den låg nere i en starrbevuxen,
tufvig däld. Denna sjö var också ganska stor, och det trefliga
med den var, att där fanns en mängd obebodda öar. Dessa
öar voro tillräckligt stora, för att man skulle kunna få rum med
-v
sin ena fot, när man hoppade omkring; somliga voro så ansen- .
liga, att man kunde få plats med båda fotterna. De voro emel-
lertid något sumpiga, så att man sjönk ned i dem och blef våt. Nu
är det knappast någonting, som en mamma och jungfrurna tycka
så illa om, som det att man kommer hem med våta kängor; därför
togo vi af oss strumpor och skor och hoppade omkring barfota.
Rätt som det var fingo vi se den röda näsan dyka upp i
den hålväg, som ledde in till dälden.
Jag hoppade ögonblickligen i land från den obebodda ö, där
jag stod och balanserade på en fot; med en blixtsnabb rörelse
sjönk jag till marken, i det jag gömde under kjolarna mina bara
fötter samt skor och strumpor, hvilka jag hastigt ryckte till mig.
Jag var ändå tretton år, och det vore ju en stor skam att bli
öfverraskad med att hoppa omkring barbent. Jag hoppades, att
Karl-Fredrik inte märkt någonting, men när han kom fram, tyckte
jag, att han drog på munnen. Han hade ett sätt ibland att dra
på mun så försmädligt. Sådant tål jag inte.
Han sade:
»Ska vi inte leka hök och dufva ett tag?»
»Nej,» sade min bror och jag på en gång — jag med syn-
nerligt eftertryck.
Karl-Fredrik teg en stund, men han
såg förarglig ut hela tiden. Så sade han:
»Ska vi inte gå upp på Flaggberget?
Det är sådana stiliga bränningar på hafvet,
och dem kan man se därifrån.»
»Nej,» sade vi båda två.
Jag tilläde:
»Du kan ju gå ditupp ensam, efter
som du har en sådan lust för det.»
Men den
vinken bryd-
de han sig
inte om. Han
stod kvar en
lång stund
och tittade på
Ellida och
pratade, fast-
än vi just in-
te svarade
honom myc-
ket. Slutligen
gick han
dock, men
just som han
aflägsnade
sig, tittade
han nedåt
marken och skrattade. Jag tittade också ned och märkte, att den
ena strumpan stack fram undeV klädningen.
Då kände jag, hur jag hatade Karl-Fredrik och hans röda näsa.
Några dagar därefter var det barnbal på societetssalongen, och
min bror och jag voro där. Den förste vi fingo se, när vi kommo in,
var Karl-Fredrik. Han kom fram och bjöd upp mig till fyra danser.
Jag visste, att det anses oartigt att säga nej, när man blir
uppbjuden till dans; det hade man lärt oss i dansskolan. Jag sva-
rade därför ja.
Men jag var ond! Och jag tänkte på, att det är ändå för-
färligt illa och dåligt ställdt här i världen: att man skall vara
alldeles tvungen att dansa med en pojke, som skrattar åt en och
som har röd näsa och som man inte tål — bara för att han vill
det! Jag tänkte på, att det är nog mycket här i världen, som kan
behöfva ändras om, och att det vore ändå bra, om det komme
någon, som störtade om alltsammans och gjorde reformer och så-
dant där, så att alla människor blefve fria »och finge göra hvad
de ville, och så att ingen någonsin mera skulle vara tvungen att
dansa med en pojke, som hon inte tål.
Två valser, en fransäs och en lancier-kadrilj måste jag dansa
med Karl-Fredrik den kvällen.
Men så sade jag då — utom att jag förstås svarade, när
han frågade — inte ett dyft åt honom på hela tiden.
Inte ett endaste dyft!
Illustrerad af JENNY NYSTRÖM. ANNA ROOS.
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
