Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLODEN
»Jag är du själf — det som du vara borde,
Men aldrig fullt pä jorden blef,
Din sköldmö i hvad oförskräckt du gjorde,
Din sångmö när du skref.
När Olof, skald och kämpe, låg på däcket,
Förblödd med brustet svärd i hand,
En månlyst dimma bredde svepningstäcket
Kring dödens skumma strand.
Din fylgja är jag, men din domarinna
För hvarje knopp, som ej blef blom
I sång och bragd. Dock skall du snarligt finna,
Att dom är läkedom.»
Och andeskeppet gled på mörka svallen,
Dit än ett spefullt eko ljöd
Från dvärg och jätte: nu är Olof fallen,
Vår ovän fälld och död.
Då såg han upp, fast svagt, ty aftonkölden
Slog honom mot från dödens fors.
Emot hans öga brann från kvinnoskölden
I blodigt sken ett kors.
Det honom föga brydde. För hans dvala
Gick hånet obemärkt förbi,
Han kände puls och tinning mera svala
Och själen mera fri.
Och vid en glimt, som nådde ögonhinnan
Från någon öfverjordisk dag,
Han såg, att sköldmön, sångmön, domarinnan
Bar äfven Ragnhilds drag.
C. D. af WIRSÉN.
Men genom dvalan han i silfverdager
En kvinna såg vid rodret stå
Med spjut och brynja, andeblek och fager.
Den höga talte så:
,X>.I.10NGDA.)L 1NV. & DEL-
wåt.
mm
«mmm
HUgg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
