Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUNS JULNUMMER
stili
voro
Uk
ROSOR.
ELA fönstret var fullt af dem. Sol-
strålarna kysste deras tunna, gröna
blad och speglade sig i de friska
vattendropparne, som darrade öf-
ver alla dessa doftande rosenhuf-
vuden.
I rummet stodo små förgyllda
möbler i graciösa grupper. På det
ljusa sidentyget, som låg spändt
öfver sofforna och taburetterna,
rosor inväfda i fina, delikata färger och
öfver mattans silkesplysch bredde stora, fylliga rosor ut
sitt kraftiga mönster, medan tapeternas luftiga nät af
målade rosor slingrade sig upp mot takets koketta rosen-
girlander.
På väggen hängde en stor, snirklad rococospegel,
<¥■- ur hvars svängda ram små pöskindade amoriner stucko
fram sina täcka hufvuden med rosor af guld i lockarna
och rosor af guld i sina knubbiga händer. Och det sli-
pade glaset speglade idel rosor — väfda rosor, målade
rosor och rosor af guld. Men ingen af dem kunde täfla
med de friska, doftande rosorna i fönstret.
Deras blad voro lena som en ung flickas kind, i det
fina ådernätet flöt en lefvande saft och deras-lätta ande-
dräkt var idel vällukter. De lefde sitt lif i skönhet och
dogo i skönhet. De räknade sitt korta skönhetslif i tim-
mar, såsom andra räkna det i år. Men hvarje sekund
lefde de d-et fullt, — helt och intensivt.
De buro alla kvinnonamn.
Deras blomhufvuden voro hvita, skära, bjärtröda och
gula, liksom kvinnan kan vara blond, cendré eller brunett.
Och den ena rosen var ej lik den andra, liksom den
ena kvinnan aldrig är lik den andra. Och såsom hvar
kvinna har sin karaktär och sin själ, hade hvar ros sin
karaktär och sin själ, ty rosens doft är rosens själ.
— — Midt i rosenvärlden, högre än alla de andra,
stod La France-rosen. Hon bar ej namn efter en enda
kvinna. Hon var uppkallad efter ett helt land, det land,
hvars kvinnor tagas till mönster inom skönhetens och
modets värld. — Hon bar namn efter det stora, starka,
rika Frankrike, och hon var rosornas drottning.
Ur La France-rosens blanka bladbaldakin höja trenne
ljusröda rosor sina stolta, sköna hufvuden. Det var hela
tre generationer — exdrottningen, drottningen och den unga
prinsessan.
Exdrottningen har redan lagt litet för mycket på hul-
let och förefaller en smula korpulent och tung. Det ljus-
röda har en lätt dragning i lilas, och de stora bladen äro
litet skrynkliga och glatta som gammalt siden, som blif-
vit skört i vecken. Hon är nästan för stor och yppig,
som sköna kvinnor blifva det vid mognare ålder, när de
fört ett makligt och sorgfritt lif i rikedom och öfverflöd.
Man märker, att hon redan börjar åldras, ty längst in-
nerst äro bladen gula som bernsten och hennes doft har
en bismak af fuktig jord. Men hon är skön ännu, och
när tiden kommer, att hon skall dö, skall hon ej vissna och
blifva mager, torr och skrumpen som kvinnor, hvilka hafva
arbetat mycket och lidit mycket.
Hon skall dö i ett härligt regn af stora, präktiga
blad, som alla på en gång skola dala ned, stolt och lång-
samt som en enda ljusröd sky för att lägga sig likt ett
kungligt hyende öfver den svarta mullen.
Den unga, regerande drottningen är så underskön, så
rik, sa härlig, som det är möjligt för en ros att vara. Hen-
nes stora, mäktiga blomblad äro det ljusrödaste af allt
ljusrödt, bakatböjda, svällande i öfvermått af rikedom
och lifskraft, med en glans som af matt silfver öfver den
nedvikta kanten. Och hennes doft är som solljuset oändlig,
varm och mild; god och rik som en modersfamn, hvilken
vill omsluta alla, ej blygt, ej heller eggande, men vär-
mande och huldt.
Drottningen var praktfullare, mer formfulländad än alla
de andra. Hon var en fullkomlighet, men hon var kvinna.
Hon hade ej någon att täfla med, och därför är det, som
om hon alltid hade hjälplöst tråkigt på sin höga drott-
ningatron och sökte dölja långa gäspningar bakom bladens
täta förhängen.
Lidelsefri och oupphinnelig i sin stora, lugna skön-
het sitter hon högt på sin raka stängel. »Trög, lat’ och
litet dum,» hviskar afunden. Men ingen vågar säga
ut det högt, och man fortsätter att beundra på afstånd
denna den fulländade skönhetens ros. Af drottningen
begär man ju endast, att hon skall vara en representativ
fullkomlighet. Och det är hon.
Den unga prinsessan är ännu endast en liten förtju-
sande, blekröd knopp. Hon går i en mycket tyst, mycket
förnäm och mycket väl tillbommad klosterskola bakom
bladens täta, skuggande murar. Hon får ännu ej vara
med i »stora världen», men hon drömmer om den. Och
hennes ljufva, skära rosendröm är mycket, oändligt myc-
ket fagrare än hvad den »stora världen» är.
Rundt om »drottningen» stå de andra rosorna; där
finnas »le grand monde», »le demi-monde» och »la bour-
geoisie».
Främst i »le grand monde» höjer »Duchesse Mathilde»
sitt fina aristokrathufvud. Hon är slank, mycket vek
och litet svag, så att hon måsta stödjas. Hon är hvit,
men icke af denna klarhvita, litet hvardagliga färg, som
i fullt solsken verkar gladt som ett hjärtligt och en smula
bredt skratt. Man skulle i stället kunna kalla den unga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
