Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUNS JULNUMMER
nnHMÉa
å
?
à I]
I
-
h
A
>
b
■p
k
»hertiginnans» smala blomblad dödsbleka
gröna, kalla skuggor.
Hon tillhör en urgammal, förnäm släkt, som räknar sina
anor från korstågens tid och ännu längre. Ömtåliga ända
till sjuklighet och oändligt sensibla, tåla hennes hvita blad
intet vidrörande, då gulna de i kanten och rulla sig lik-
som förnämt ovilligt tillbaka. Ej heller kunna hennes
känsliga nerver fördraga det fulla, klara, varma solskenet.
Det bländar och mattar henne och kommer hennes fina,
delikata rosor att trötta hänga ned.
Hon är en rikt begåfvad natur, men den gamla för-
näma släkten har ej mycken kraft kvar, och ofta falla
de ädla, hvita rosorna af, innan de innersta bladen för-
mått öppna sig och utveckla alla dessa rika skatter, som
man anar. Och så dör hon, sluten och kall och ensam som
hon lefvat.
Hennes doft öfverensstämmer med hennes känsliga
temperament. — Utsökt fin som bouquet’n af gammalt
vin, ehuru litet matt, litet tunn kanske, är den just af
det slag, att en kännare genast märker den bland hundrade
andra rosendofter.
Bredvid »hertiginnan», den nobla ättlingen af den
urgamla ätten, står »La baronne Rothschild», börsaristo-
katiens raka, styfva dotter. Hon har denna klara, skära
färg, som nästan är litet simpel, därför att den är så
skarp och skuggfri, att man omedvetet kommer att tänka
på de platta stockrosorna. Hon är rik och nästan bor-
gerligt kraftig. Stolt sitter hennes hnfvud på den raka
stammen, så stolt att man måste böja ned hennes styfva
nacke, om man vill se in i den stora rosen, som alltid
öppnar sig helt och ej döljer ett spår af mystik bakom
sina flata, breda blad. Men i all sin rikedom saknar hon
det, som den minsta lilla borgarflicka inom rosenvärlden
äger: hon har ej någon doft, hon är en kall, beräknande
skönhet, utan själ.
Marie van Houtte är däremot den älskvärdaste och
behagligaste lilla adelsfröken i världen. Det är race i
hennes fina, halmgula, starkt ntåtböjda blad med en smäl-
tande persikorodnad vid kanten. Och hennes älskliga,
ljufva doft, som är litet söt, utan att vara sliskig, kom-
mer en att tänka på en leende, lycklig ung fästmö, myc-
ket nyförlofvad och mycket älskad, som längtar efter bröl-
lopet och rodnar, så ofta hon i smyg tänker därpå.
När den unga »prinsessan» slipper ur klosterskolans
tjocka murar, då skall hon hafva en hofmästarinna. Den
regerande »drottningen» har redan utsett åt henne en. Och
hennes val har varit mycket passande, ty ingen bland
rosorna lämpar sig bättre härför än M:me Hippolyte Jamain.
Hon är en mycket ståtlig, medelålders dam, aristo-
krat från den yttersta rotspetsen till den minsta bladud-
den. Ytterligt sträng i sina grundsatser, skall hon veta
att noga inplanta hos den unga »prinsessan», hvad som
»passar sig». Det hvilar en kall glans öfver hennes
gula blad, som likna gammalt elfenben liksom hyn hos
högförnäma änkenåder. Hon är så »comme il faut», att
hon aldrig kan vara riktigt glad och aldrig riktigt sorg-
sen, endast ljum, och ett artigt leende, som blifvit en
smula stereotypt, förminskar ej stelheten hos denna »gran-
de dame».
Hennes doft är något mycket diskret och har en
arom af äkta, fint te. Den kommer en att tänka på
en tekonselj, där det är mycket tråkigt och mycket för-
nämt och dit det är »en ära» att blifva bjuden, fastän
ledsamheten där hänger sig vid klockans visare och tiden
där går långsammare än öfver allt annorstädes. —
— — Sorgen är så stor här i världen. Den smy-
ger sig in öfver allt. Äfven till rosorna har den kommit.
»Souvenir dun ami» är en äkta »sorgeros». Likt två
halfslutna, drömmande ögon, djupt försjunkna i mystik,
hänga de ned från stjälken, dessa båda mattskära rosor,
som aldrig helt öppna sig. Den veka, slanka stammen
lutar sig mot sitt stöd, liksom vore den för svag att en-
sam bära upp den tunga sorgen. Och de fina, sirliga
rosenbladen hafva form af små hjärtan, men äro bleka
som en ung flickas kind, när många, stora tårar runnit
däröfver.
Hennes doft är något oändligt drömfint och anings-
fullt. Det är en hemlighetsfull hviskning från andevärl-
den, och man måste inandas den mycket tyst, med slutna
ögon och återhållen andedräkt, därför att den har hos
sig något så ängsligt skyggt och så lätt, att en suck, ett
andedrag kan skrämma den.
När »sorgerosen» fäller sina bleka blad, droppa de
ett och ett som skälfvande tårar ned på den svarta mullen.
Men de innersta hjärtbladen falla af på en gång, tätt
slutna intill hvarann, liksom om de ville gömma och be-
vara något. Och så tager hon sin sorgs hemlighet med
sig in i döden.
— — Ett litet rococofruntimmer med pudradt hår,
fyrkantig urringning och höga, röda sidenklackar —- det
är M:me Falcot. En liten graciös en, med koketta blickar
öfver solfjäderns kant, med svarta moucher vid kindens
grop och en hel liten fjärilslek af lätta, franska ord i
alla dessa spydiga och spirituella små kvickheter, som
alltid fladdra omkring henne.
Hennes fina rosenhufvuden, hvilka med sina kru-
siga, rullade blad tyckas coifferade, äro hvart och ett ett
helt litet konstverk, raffinerade i teckning och form. De-
ras mattgula färg är smältande fin med en skuggning af
gammalt guld längst innerst i vecken. På de elegant
böjda stjälkarne har hon kastat ut sina rosor med en
viss kokett nonchalans, liksom om de plötsligt stannat
i en menuetts sirliga turer.
M:me Falcot kan blifva öfverdådigt glad, till och
med smått frivol, såsom det graciösa, litet öfvermodiga
tidehvarf hon tillhör. Midt i den afmätta menuetten kan
hennes lilla fina fot flyga upp i ett djärft cancansteg.
Men simpel och plump kan hon aldrig blifva. På den
rostbruna stammen sitta små hvassa taggar. M:me Fal-
cot törs ingen komma närmare, än hon själf vill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
