Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUNS JULNUMMER
Hela hennes lilla täcka företeelse doftar vanilj med en liten
aning af te. Men hennes lätta parfym för aldrig tanken på
änkenåders långtrådiga tekonseljer. Vid M:me Falcots små ut-
sökta assembléer äro alla glada, vackra och unga, och tebordet
med sina svängda rococoben skjuts snart undan och paren ställa
upp sig till dans.
Bredvid M:me Falcot står Mille Franziska Kruger, men M:me
Falcot, som är en sådan liten »chic» person, generas dock ej alls
af att hafva henne bredvid sig. Hon är till och med smått ny-
fiken på den stora demimondeskönheten och ägnar henne detta
litet öfverlägsna, förstulna intresse, som »damer af värld» bruka
visa »sådana fruntimmer».
M:lle Franziska Krüger är en ros i sin högsta mognad, en-
dast alltför yppig och full kanske för en finsmakare. Hennes
sensuella, mättade skönhet med de tjocka, hvälfda bladen, som
hafva en sådan het, saffransgul färg, att man nästan blir torr i
halsen, när man länge ser på dem, för tanken på biåsvart har,
röda, fylliga läppar, och tunga, fuktiga ögon. Hennes doft är
kvalmig och dof med en bismak af patchouli. Den suger sig
fast vid en, tung och efterhängsen, och tränger in i alla ens
porer, tills man blir domnande matt och förvirrad. Den kommer
en att tänka på en dag i lättjefullhet med neddragna gardiner
och släpande sammetstofflor, på en natt i lössläppt yra med slöj-
behängda lampor och skummande champagne i tunna, flata glas.
Det är äfven kärleken, som sänkt Marie Dolgoruki till samma
låga nivå som Mille Franziska Krüger, men en helt annan kär-
lek än Mille Franziskas. Marie Dolgoruki är idel passion och
lidelsefullhet. Hon gifver sig hän utan beräkning, utan tanke,
endast för sin kärleks skull. Hon kan frysa, hon kan svälta,
hon kan lida för den hon älskar. Men dolken är aldrig långt
ifrån henne, och hon kan bita, där hennes kyssar ännu glöda.
Stor och härlig tynger en enda röd ros på hennes slanka stängel
— en enda ros, med de yttre bladen mörka och djupa som
sammet, medan hjärtbladen brinna och flamma som eld. Hennes
doft är berusande som hetsigt vin, eggande som ett rödt skynke
för en tjurs panna.
När en Mille Franziska Krüger blir gammal, då blir hon fet
och trög med ett stort välvilligt, sminkadt ansikte, går ofta i
kyrkan och har det på allt sätt komfortabelt och välbärgadt. —
En Marie Dolgoruki kan aldrig blifva gammal. Hennes egen glöd
förtär henne själf, såsom den brännande lågan förtär ljuset.
––––-Bland bourgeoisiens aktningsvärda, små husliga fruar
Illustrerad af GUNNAR WENNERBERG.
är Mistress Bosanqwet typisk. Hon hör till dessa ödmjuka, till-
bakadragna kvinnor, som offra sig så helt för sin familj, att de
alldeles glömma bort, att de ännu kunna göra anspråk på att
få vara unga och vackra. Hon har ett öfverflöd af små hvita
tunna rosor, som slå fort ut och vissna lika fort. Deras propra,
skuggfria färg kommer en att tänka på ett stort, hvitt hushålls-
förkläde, som små knubbiga barnhänder bruka hålla fast uti.
Hon är endast en anspråkslös liten fyllnadsros, van att al-
drig uppmärksammas för sin egen skull. Men utan »sådana där»
små fyllnadsrosor skulle man aldrig kunna binda en vacker bu-
kett. Liksom ett samhälle aldrig skulle kunna bestå, om det
ej funnes små hjärtegoda »Mistress Bosanqueter», som göra våra
hem varma och ljufva, och hvilkas högsta lycka innefattas i det
lilla blyga ordet — »mamma».
Anna Alexejeff åter är en helt annan typ. En liten billig
»namnsdagsros» med banalt ljusröda blommor, som beskäftigt
spricka ut, så att hela fröhuset syns. De flata, platta rosorna
bli snart violetta, och då få deras doft något surt hos sig. Anna
Alexejeff påminner om dessa små flickor, som lefva af att sitta
på hank, telegraf eller telefon, och hvilka så fort förlora sin täcka
friskhet och ungdom. Längst innerst gömma de på en liten kväfd,
tyst längtan efter ett eget, litet ombonadt hem och mjuka barn-
armar, som sluta så varmt om halsen. Men de äro för fattiga
och för obetydliga att blifva gifta, och så blifva de gamla torra
fröknar, som hata männen och sitta på kvinnomöten med surt
neddragna mungipor.
–––– Idel mjuka konturer, idel små vaggande rosenhufvu-
den, idel små tandade, ljusgröna blad — det är Mignonette.
Oskuld, ljufhet och kyskhet hafva väft Mignonettes skära miniatyrro-
sor. De likna en ung skara konfirmander, som stå i begrepp att
träda inför Guds heliga ansikte och upplefva lifvets renaste ögon-
blick.
Man måste tänka på en liten hvit landskyrka någonstädes
långt borta, där allt är blidare och mildare än öfver allt annor-
städes, och dit världens stormar och oro aldrig kunna nå. Och
framme vid altaret är det idel blonda barnahufvuden, idel rosiga
kinder, idel fromma, blå ögon.–––– ■— — —
Så lefva rosorna sitt korta skönhetslif i ljus och doft, men
när vintern kommer föras de hort till mörker och tystnad. Och
i den stora tystnaden drömma de! Men hvad de drömma blir för
dem åter till lif, när vårens första solstråle kysser deras första
knopp.
ELSA LINDBERG.
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
