Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUNS JULNUMMER
Erika Nissen vid pianot. Efter en tafia i norska nationalgalleriet
af E. Werenskiold.
krig berömda Anna Kolbjornsdatter. Men många stordåd i det tysta
har den norska kvinnan utfört, framför allt på "hafvet och på fjäl-
len, och sådana utföras ännu i dag under kampen med en hård
natur. Bland mångfaldiga dylika drag kan här blott berättas ett.
På en säter fanns ingen ladugård, utan boskapen måste vara ute
om nätterna. I september kom en snöstorm, som varade i två
dygn, och under hela denna tid måste bodejan oafbrutet vara ute
för att hålla djuren i rörelse, så att de icke skulle frysa ihjäl.
Hon skottade undan snön, så att djuren skulle få några strån;
själf fick hon icke en bit mat. Tredje dagen stillnade stormen,
men bodejan saknade då några djur. Hon åt nu, men gaf sig
icke tid att byta sina under två dygn våta kläder. Hon sökte
sedan djuren under ett dygn och fann dem slutligen, men hon
var då giktbruten .och hes för hela sitt återstående lif.
Under lutherdomens inflytande inpräglades hos den norska som
hos de öfriga nordiska kvinnorna den underdånighet, hvilken
fordrade den kvinnliga personlighetens undertryckande. De norska
kvinnorna — hvilka i sina trånga dalar under sitt enformiga
arbetssläp sällan ägt någon annan poesi än den religionen breder
öfver lifvet — hafva blickat upp till prästen med djup vördnad
och lyssnat till hans ord med lydiga sinnen. Det blef ock-
så med hela sin själ de hängåfvo sig åt haugianismen, den
starka religiösa rörelse, hvilken började i förra århundradet, men
sträckte sina verkningar långt in i detta. Ännu fortlefver i de djupa
lagren liksom inom stora kretsar af den bildade samhällsklassen de
norska kvinnornas religiösa lifaktighet. Flere verka som missionä-
rer, en mängd kvinnliga missionsföreningar finnas samt en diako-
nissanstalt med en omfattande verksamhet. I kristliga föreningar
för unga kvinnor, i sedlighetsföreningar och kvinnornas Total Af-
holdsforening verka kvinnor ur de högre klasserna. Bland dem äro
fröknarna Welhaven och Wedel-Jarlsberg genom sina föredrag
kända äfven i Sverige. Å andra sidan finnes en stor mängd
norska kvinnor, för hvilka de religiösa frågorna icke längre äga
någon betydelse.
Under slutet af 1700-talet och under inflytande af de stora
kulturströmningarna, särskildt från England och Frankrike, sx>e-
lade de norska kvinnorna i Kristiania, som öfverallt i. Europa,
en betydande roll i det sällskapliga lifvet. Men i det stora hela
taget var den norska kvinnan rundt om i landet hänvisad till
hushållet som sin enda uppgift oeh äktenskapet som sitt enda
mål. Att giftas -— med hvem som hälst, huru som hälst — det
var de ogifta kvinnornas sträfvan, men vare sig de lyckades i
denna eller förblefvo ogifta, förde de ett lif med små synpunkter och
små sträfvanden, med ringa möjligheter till en personlig utveckling.
Det var mot hela detta undertryckande af kvinnans person-
lighet, hela denna kränkning af kärlekens och äktenskapets helgd,
som Norges första, stora kvinna tog till ordet.
Inom den norska litteraturen hafva kvinnorna först och främst
varit bevarande, hafva samlat, afskrifvit och återberättat de sagor
och sånger, hvilka man i Norge som annorstädes i vårt århun-
drade så ifrigt samlat. Men många barnrim och vaggvisor,
sånglekar och kreaturslockar hafva äfven diktats af kvinnorna.
Ingen namngifven norsk författarinna möter oss emellertid före
den religiösa diktarinnan Dorotea Engelbretsdatter, som lefde och —
1716 — dog i Bergen. Hennes verser äro dock endast rimmeri efter
manliga mönster, och man kan därför utan öfverdrift säga, att
den norska kvinnan som författarinna möter oss först när Hen-
rik Wergelands syster, Camille Collett, 1855 framträdde med den
stora romanen Amtmandens Dotre, ett af den norska litteraturens
yppersta verk. Romanen är betydande som konstnärlig tids-
skildring, men betyder ändå mera genom den genialitet, den lidelse
och det lidande, hvilka där uppenbara ett personligt, starkt skälf-
vande lif. Det är kvinnohjärtats rätt Camille Collett där häfdar
mot samhällets misshandling, och hon häfdar den med flammande
pathos, med skärande ironi. Denna bok är det stora slaget mot
konvenans- och försörjningsäktenskapet och ett slag som vinnes!
Det blef af vikt för kvinnofrågan i Norge, att det var från denna
hjärtpunkt, som emancipationsrörelsen utgick. Ty visserligen
gjorde Camille Collett sedan många mera direkta inlägg i frå-
gan om kvinnans rätt och frihet äfven på yttre områden.
Men den inåtgående riktning, som hon en gång gifvit åt den
kvinnliga frigörelsen, den förblef för de norska kvinnorna afgö-
rande. Det var det djupast personliga, det centrala hos kvinnan,
som hon ville befria från fördomens och lagarnes tryck, och på
samma sätt som hon samt delvis inspirerade af henne hafva
sedan Norges stora diktare verkat. Framför allt är det Ibsen och
Jonas Lie, hvilka fortsatt på den af fru Collett öppnade vägen.
Det är Jonas Lie som — i Familjen paa Gilje, Kommendörens Do-
tre, Dyre Rein och ännu andra romaner — visar oss den gamla
tidens kvinnor eller berättar, huru nya tankar börjat vakna och
nya ideal danas hos de unga kvinnorna. Det är Ibsen, som ända
från Kjærlighedens Komedie bekämpat det gamla idealet af kärleken
och äktenskapet, som i Dukkehjemmet och Gengangere riktat de
dödande dråpslagen mot de gamla begreppen om kvinnlig hän-
gifvenhet och kvinnlig pliktkänsla. Men äfven Björnson och
Kielland hafva en stor del i den norska kvinnans frigörande
från konventionella band, från fjättrande fördomar, och alla dessa
diktare hafva hos kvinnan uppmuntrat viljekraftens, rättskäns-
lans, tankefrihetens och sanningskärlekens tillväxt. Bland de
norska författarinnor, mer än ett tjugutal, som nu verka, vill
jag nämna Magdalene Thoresen, hvilken är född 1819 i Danmark
och sedan många år åter bosatt där. Men som gift med prästen
Thoresen hade hon sitt hem i Bergen, oeh det är genom sina
gripande allvarliga och poetiska bilder ur Norges folklif och na-
tur hon äger sin största litterära betydelse. En annan, i Bergen
född författarinna, Amalie Skram, är däremot sedan sitt giftermål
bosatt i Danmark, men hennes kraftiga produktion har framför
allt omfattat norska motiv, ofta hämtade ur de lägre klassernas lif.
Alvilde Prydz, som för den kvinnliga personlighetens frigörelse
skrifvit några af sina mest betydande böcker, vann sin första stora
litterära seger med skildringen af en sällsynt kvinnlig personlighet
i Gunvor Thorsdatter, en bok, hvilken utgått i fyra eller fem upp-
lagor, och som ägt denna ovanliga framgång bland annat där-
för, att Gunvor Thorsdatter är typisk för det yppersta i den nor-
ska kvinnokaraktären, då denna fått en full utveckling. Bland
öfriga norska författarinnor äro äfven i Sverige kända Laura Kieler
(gift och bosatt i Danmark) och fru H. Butenschön (»Helene Dick-
mar») samt Clara Tschudi.
Den djupa omdaning i den norska kvinnans själslif; hvilken
Mor Utne. Etter en tafla i norska nationalgalleriet
af Eilif Peterssen.
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
