Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUNS JULNUMMER
»Skall det inte vara en pris, kusin Fredrika?»
■
Agneta skakade pä hufvudet.
»Jag skall försöka.»
Några ögonblick senare stod hon bakom hennes nåds stol.
»Väntade du farbror Hägersköld i afton?» sade hon sakta.
»Nej, visst inte. Han har varit i Stockholm den här sista veckan.
Nu far han hem och ville väl hälsa på i förbifarten. Jag trodde inte,
att han skulle komma tillbaka så snart. Sitter mitt hår slätt, Agneta?
Vill du kanske ge mig min hvita crepeschal, den ligger i byrån därborta
i klafflådan. Tack! Och så slå vi några violdroppar på näsduken. Jag
undrar, om Hägersköld råkade Gustaf? Nu kunde han då vara färdig
med sin toalett. Han är en sådan petit maîtres
I detsamma hördes långsamma, högtidliga steg i trappan.
»Nu kommer han,» sade Agneta.
Baron Hägersköld var så rak och ståtlig, att man vid första ögon-
kastet kunde taga honom för ett tjugutal år yngre än han befanns vara,
då man närmare skärskådade ansiktet med dess många fina rynkor. Då
såg man, att han var vid grefvinnan Fredrikas ålder, närmare sjuttio än
sextio år.
Han gick direkt fram till den gamla damen och kysste hennes hand.
Sättet, på hvilket hennes nåd gaf honom den lilla handen, visade,
att hon var väl van vid handkyssningar.
»Välkommen hem igen, kusin,» sade hon. »Råkades Gustaf i Stock-
holm?»
Baron Hägersköld hälsade på Agneta, som stod framme vid det
gamla skåpet, hvars klaff hon mekaniskt nedfällt. Hon stod och stirrade
in i en miniatyrsal af bernstenspelare, hvilken mångfaldigades af spegel-
väggar därinne. Det gnistrade och lyste af silfver och brokiga stenar,
i hvilka eldskenet och ljusskenet bröto sig. Hon var så upptagen af att
syna det gamla skåpets inre, att hon spratt till, då han sade :
»God afton ännu en gång, Agneta.»
Men det var Agnetas blick han besvarade snarare än den gamla
damens fråga.
»Jo, jag råkade Gustaf.»
Agnetas blick hängde alltjämt fast vid hans, och det låg ännu en
ängslig fråga i dess spända oroliga uttryck. Men den besvarade han ej.
Han gick tillbaka till hennes nåd och satte sig bredvid henne.
Nu var det hennes tur:
»Hvad sade Gustaf? Hade han några nyheter för mig? När kom-
mer han hit?»
»Ar kusin så ifrig att bli af med Agneta? När han kommer, är
det väl för att hämta henne.»
Grefvinnan Fredrika klappade svärdotterns hand.
»Det hoppas jag inte. Vi två ha det så godt tillsammans, inte sant?»
»Ja, mycket godt,» svarade Agneta i samma frånvarande ton som
för en stund sedan, och hon böjde sig fram och kysste det hvita håret.
»Nå, hur var det däruppe, kusin? Tala om något intressant! Eller
kanske kusin är trött, kusin ser så betänksam ut.»
»Jag är inte vid bästa kurage. Ser, kusin Fredrika, när man far
genom höga drifvor och kommer allt närmare och närmare dit, där man
ser ljusen lysa, och man säger till sig själf — när jag kommer fram, må-
ste de ljusen släckas.»
»Hvad säger kusin? Är här för ljust? Gör det ondt i ögonen?
TTvilka ljus besvära? För all del, sitt inte och plåga sig!»
»Nej, nej, sitt stilla, kusin Fredrika, det är ingenting — det är öfver
nu. Det var väl kontrasten mellan kölden därute och värmen härinne.
Det svindlade för ögonen. Det — det är bra nu. Jag kände mig så
gammal och melankolisk, när jag for genom drifvorna, men när jag ser
kusin Fredrika, blir jag ung igen.»
Orden föllo som en gammaldags komplimang, men rösten darrade
af rörelse.
Hon nickade vänligt åt honom.
»Nå, hur var det däruppe, det fick jag aldrig veta.»
»Det var sig likt, vackert och lifligt. Men jag var sysselsatt frun
morgon till kväll?»
»Med affärer?»
»Ja.»
»Tråkiga affärer?»
»Ja, inte roliga.»
Han flyttade sig oroligt i stolen.
Hans och Agnetas blickar möttes, men hon såg genast bort. Så
harskade han sig, som om han skulle säga något afgörande. — Men i
detsamma såg han sig omkr-ing i rummet, och hans ögon mötte gref-
vinnan Fredrikas. Hon smålog åt honom, och allt hvad han sade var.
»Och kusin har haft det godt sedan vi sist råkades? Och lägger
fortfarande patience?»
»Ja, och patiencerna gå ut.»
Han märkte på betoningen, att det låg något under hennes ord, hon
såg så meningsfull och skälmaktig ut.
»Kan man få veta, hvad kusin tänkte på? Det tycktes ha rört mig.»
»Åh, inte direkt, men på sätt och vis. Jag har lagt två patiencer i
afton. Först tänkte jag på, om jag skulle få ett gladt bref från Gustaf,
och så på om det blir stor utdelning på mina aktier. Och båda patien-
cerna gingo ut. Hvem får då rätt?»
»Kusin, hoppas jag.»
»Det hoppas också jag —’ vi få snart veta det, och blir det sa, ger
ju kusin mig lof att vara lättsinnig — och murrar inte som vanligt — »
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
