Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUNS JULNUMMER
»Hvad ämnar kusin Fredrika dä taga sig till?» frågade han, i det
han böjde sig ner och tog upp ett af korten, som fallit på golfvet.
»En massa saker. För det första skall jag köpa Grangärde, och så
skall jag bygga för några af mina torpare och reparera för andra. Ja,
det är alldeles tvungen sak. Skulle kusin tycka det vara angenämt
att behöfva ha samvetsförebråelser hvar gång Maja Lisa har sin värk?
Nej, — nå inte jag heller. Men så skall jag allt göra något annat, som.
blir dyrare. Nej, se inte så förskräckt ut, det är alldeles nödvändigt.
Jag måste göra något för mina gamla tjänare, de äro alla så gamla. Jag
talade nyss med Agneta om det. Hvem skall tänka på de gamla, om inte
de gamla? Hvem vet, hur länge jag lefver och kan sörja Lör dem? Jag
måste trygga deras ålderdom. Det får kusin inte på några villkor sätta
sig emot. Och så har jag — ja, kusin vet själf, hvad jag har i den vä-
gen —»
»Fattiga släktingar!»
»Ja, gunås. Maries barn växa upp nu. Jag hade bref från henne
härom dagen. Agneta lilla, det ligger i schatullet. Tag hit schatullet, är
du snäll!»
Grefvinnan Fredrika bar en liten guldnyckel i en smal guldkedja
kring halsen, den tog hon och satte i låset på det gamla schatullet, som
hon handterade med öm försiktighet.
»Kusin är mycket fäst vid sina gamla saker,» sade Hägersköld
med ett betänksamt allvar och eftertryck, som ej passade till frågan.
»Nej, en sådan upptäckt. Det var också en fråga. Fäst! Det är
ju en del af mig själf. Ja, det blir så för somliga. Det är inte bara det
här rummet, allt här på Väsby har sin historia och sina minnen. Åt-
minstone för mig. Det här schatullet till exempel, det var farfars mor-
gongåfva till salig farmor, i den här lådan ligga ännu verserna, som
följde med det. Min mor hade alltid schatullet inlåst, hon förvarade
sina nipper i det. Det var inte ofta det togs fram, och då var det en
högtid, må tro. Jag fick se, men inte röra, inte med minsta finger!»
»Jag trodde, att det var det gamla skåpet som hölls i sådan helgd.»
»Allt hölls i helgd. Ja visst — skåpet! Inte tror kusin att nyckeln
satt i på den tiden. Klaffen öppnades aldrig, utan vid särskildt högtid-
liga tillfällen. Jag kunde inte tänka mig en större fest, än när den fäll-
des ner för mig. Det hände någon gång, när jag varit sjuk eller när
jag fått bannor — orättvist — pappa var mycket häftig. Jag kunde
sitta timtals i min höga barnstol och se in i pelarsalen, — alla mina
sagor ha spelat därinne. Jag förstod hvad prakt och härlighet ville säga,
när jag såg ditin. Och när jag blef äldre, då letade jag efter lönlådan!
Min lönlåda ! Den som inte fanns. Den med den stora skatten eller
med ett gammalt souvenir, en ring eller ett bref från någon af förfä-
derna. Ett gammalt kärleksbref!»
Det lyste till i baron Hägerskölds ögon.
»Jag minns, att jag en gång fick vara med och leta efter det kär-
leksbrefvet,» sade han. »Och jag minns också, hur stor frestelse jag var
i att fabricera ett -själf och smussla in det i skåpet och låta kusin finna
det. Jag undrar, hur det då gått.»
»Ingen kan svara för annat än det som händer,» svarade grefvin-
nan Fredrika i en nästan skarp ton.
Det dröjde ett ögonblick, innan hennes gäst fortsatte.
»Och kusin fann aldrig något af det kusin sökte därinne.» a
»Nej aldrig. Men det är fortfarande en tjusning för mig att veta,
att det kan finnas, och att, om det finnes, det ej faller i främmande
händer, hvarken skatten eller brefvet. Agneta är som jag, det är jag
så lycklig för. Annars vet jag inte, hur det kunde gå. Gustaf har be-
synnerligt nog inte det minsta sinne för familjetraditioner eller familje-
skatter. Hon däremot! Om kusin visste, hvilken trygghet det är för mig
att veta, att när jag är död och borta, hvar sak får stå kvar på sin plats,
därför — och för ingen annan orsaks skull — att den står där nu.
Agneta vill inte rubba något. Och när hon inte vill, så sker det inte.
— Sade du något, min vän!»
»Nej,» ljöd det doft.
»Kusin har inte någon aning om, hvad sådana här små tysta varel-
ser äro energiska, de få andra att göra som de vilja, fast det ser ut, som
om de alltid gåfve efter. Nå ja, med riktigt despotiska varelser — som
med mig — lyckas det inte. Det är ju kusin, som påstår, att jag är en
despot. Jo, det var det jag ville säga, när hon inte vill, så sker det
inte. Jag önskar att kusin Hägersköld sett Agneta, då konsthandlaren
från Stockholm var här. Ja, nu skratta vi båda åt det, men då togo vi
det hårdt nog. Det var också en historia! En sådan dag! Kan kusin
tänka sig, han bjöd mig tjugu tusen kronor för det gamla skåpet. Gustaf
hade berättat för honom om vårt gamla skåp, och han reste enkom hit
ner för att se på det. Gustaf tyckte att jag borde reflekterat på anbu-
det, då det var fråga om en så stor summa. Reflektera! Inte en sekund.
Hvarför skulle jag göra det? Konsthandlaren bjöd också på de här två
kungsstolarne — summan kommer jag inte ihåg — jag försöker glömma
allt obehagligt. Och kan kusin tänka sig, han gillade också mina sévres-
vaser och mitt gamla Mariebergsporslin och mitt herdepar därborta
och de kinesiska urnorna! Agneta plockade undan de gamla sakerna ur
de andra rummen, men i det här öfverrumplade han oss. Jag ville na-
turligtvis inte vara ohöflig, eftersom han kände Gustaf och på sätt och
vis var min gäst, men jag var alldeles olycklig, innan vi blefvo af med
honom. Det ryste i mig, när han såg på mina saker, och när han rörde
vid dem. »Om Hennes Nåd ångrar sig» — sade han, när han satt i
vagnen.
Under det den gamla damen talade, satt baron Hägersköld och stir-
rade framför sig. Hans ansikte hade fått ett stelt, nästan hårdt uttryck.
Han knöt handen som mot en osynlig fiende.
Men han yttrade ej ett ord, vare sig till grefvinnan Fredrika eller
till Agneta, som åter gått fram till fönstret och blickade ut på snön, som
föll stilla och tung i mjuka flockar. Agneta hviskade mekaniskt till
snöflingorna: »fort, fort, långsamt, långsamt», och hon tyckte, att snön
rättade sig efter hennes ord, som den gjorde, när hon var barn. Hon
hörde att svärmodern läste upp Marias bref med all dess modersbe-
kymrade klagan och all dess vädjan till moster Fredrikas godhet och
välvilja.
»Det är ingen liten summa det vill till den här gången,» sade baron
Hägersköld ogillande.
»Nej, visserligen, mén betänk hur allt kommit öfver henne på en
gång. Kunde jag blott hjälpa henne med Lennarts utrustning, så vore
han försörjd.»
»Ja han, men så återstå de andra tre eller fyra, eller är det kanske
fem?»
»Nej, jag ber, inga öfverdrifter, tre inalles. Men nu skola vi bara
tänka på Lennart. Nog kan jag göra det, kusin, jag vill så gärna.» Det
låg en så rörande blandning af barnslig vädjan och älskvärd hjärtegod-
het i den gamla damens uttryck, att kusin Hägersköld blef vek. Han
kysste den lilla handen, hon räckte honom och sade:
»Det får väl bli någon råd, kusin.»
»Det var snällt att säga så. Jag har varit riktigt ängslig att få
bannor för mina millionärplaner, som kusin kallar dem. Men hvarför
skall man inte dela med sig, när man själf har det så godt, man kan
ju i alla fall inte taga sina pengar med sig i grafven.»
»Nej, det kan man inte. Kusin har nog rätt i det.»
»Och när nu aktierna stiga.»
»Stiga de?»
»Ja visst. Var inte en sådan Thomas! Jag har ju berättat, att mma
patiencer gingo ut — båda två — aktierna komma att stiga ofantligt.»
»Nå när de nu stiga ofantligt — så —»
»Så sälja vi dem och då går det, inte sant kusin!»
»Ja, då går det.»
»Tack!»
Det kom så befriadt, hjärtegladt och förnöjdt.
Han höll fortfarande hennes hand i sin och försökte säga något.
Hans värdinna märkte det och frågade:
»Var det något, kusin?»
Han såg förströdd ut:
»Skall det inte vara en pris, kusin Fredrika?» sade han slutligen
och bjöd henne sin stora guldsnusdosa.
Hon slog undan den.
»Hur många gånger skall jag säga nej? Det får kusin mig aldrig
till —.»
Han tog en pris och putsade så näsan med den stora ostindiska
silkesnäsduken. —
»Det gjorde godt,» sade han, sedan han nyst hårdt Here gånger.
»Sängen kommer också att göra godt, inte sant, kusin? Klockan är
half tio och kusin är trött. Om det yrar i morgon, får inte kusin bege
sig af. Yrar det, Agneta?»
»Nej, det är alldeles stilla nu.»
»Godnatt då, mitt barn. Jaså, du vill följa mig och kusin kommer
med. Det blir en riktigt högtidlig eskort, kammarherre och hofdam.»
Hon tog Hägerskölds arm och de följde henne till hennes säng-
kammardörr. Hon kysste Agneta på pannan och räckte handen till sin
gamle kavaljer. —
När de två återvände till salen, voro vaxljusen i kronorna redan
släckta och lampan vid patiencebordet nedskrufvad, men i gengäld ström-
made ett glittrande månsken genom de små blyinfattade rutorna och
gaf det egendomliga gamla rummet en högtidlig, nästan spöklik prägel.
Baron Hägersköld vände sig till Agneta och bjöd henne god natt.
Men hon tog ej hans framräckta hand, hon grep i stället hårdt om hans
handled och höll honom kvar.
»Farbror Hägersköld, spela inte komedi med mig, säg mig sannin-
gen,» hviskade hon.
Rösten skälfde, och hon stod dödsblek i månskenet.
»Det står mycket illa till, — jag vet det. Gustaf har skrifvit och
berättat allt.»
Baron Hägersköld gick fram och tillbaka i rummet med långa af-
mätta steg, men han svarade ej.
Denna tystnad gjorde Agneta utom sig, men hon kände honom för
väl för att våga upprepa sin fråga. Slutligen stannade han framför henne
och sade i bister ton:
»Naturligtvis drar Gustaf henne med. Hon har ju alla sina pengar
i Fortunatis och hon förlorar allt, om ingen går emellan.»
Frågan: »går någon emellan?» darrade på Agnetas läppar, men
innan hon hann framställa den, hade han återtagit sin rastlösa vandring.
Han gick styf och rak med händerna på ryggen. Så stannade han åter
framför henne.
»Det är inte småsaker för den, som skall gå emellan, skall jag säga
Agneta. Det är en förmögenhet det gäller. Jag sade Gustaf, att det är
fullkomligt omöjligt, jag sade honom en hel del skarpa sanningar.»
jn.ter gick han ett slag och kom tillbaka.
»Jag for hit för att tala med Fredrika och berätta henne, hur det är
fatt, att det är sannolikt att Väsby måste säljas och bohaget gå under
klubban. Jag tänkte oupphörligt under hela resan på, huru jag skulle
komma fram med det. Men jag trodde naturligtvis, att Agneta förbe-
redt henne, som meningen var, det var ju därför Gustaf skref. Hvarför
har Agneta inte förberedt henne?»
Åter gick han ett slag och satte sig så ner bredvid Agneta i soffan.
»Ja, var inte ledsen på mig, jag förstår nog att det inte är^lätt,
när man har att göra med ett sådant barn. Hon har alltid varit sadan,
alltid varit som en fin blomma, som man inte vågat röra vid. Sådan
var hon som ung och sådan är hon som gammal. I det här rummet
såg jag henne för första gången. Det var på hennes födelsedag, mid-
sommardagen. Hon blef sjutton år då. Hela traktens ungdom var här
och dansade. Och i det här rummet stod hon brud. Hvad hon var
vacker! Ja, det här rummet och de här gamla sakerna ha sina minnen
för litet hvar.»
Han tog sig en stor pris och snöt sig häftigt, så fortsatte han :
»Somliga människor äro så omöjliga att förbereda. Jag kan bli ursinnig,
när jag tänker på att jag ännu ingenting sagt — att det ännu återstår.
Jag skulle däran, då hon berättade om patiencen och om Gustafs roliga
bref och om aktierna. Gud tröste oss! Hon är så omöjlig med sina köp
och sina byggnader och sina pensioner för de gamla och utstyrsel för
de unga. Fredrika är en ängel, men en tusan till envis ängel, och det
hon inte vill förstå, det förstår hon inte. Men Agneta hade också kun-
nat göra det! Det är bra mycket värre för mig än för Agneta. Agneta
hade kunnat sagt det, så hade det varit sagdt. Men fruntimmer äro
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
