Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Julnummer
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUNS JULNUMMER
sådana sjåp. Allting lägga de på oss. Allfing skola vi beställa. Det
enda de vanligtvis kunna göra, är att prata i onödan, men när de en
gång skola säga något, så kunna de inte det heller.»
»Jag försäkrar farbror, att jag försökte. Det kommer att döda henne.
Jag kan inte göra det. Det är farbror, som får göra det.»
Han reste sig upp och spärrade ögonen i Agneta.
»Hvad menar Agneta med, att jag skall göra det? Hon menar, att
jag skall gå emellan — det är det hon menar.»
Agneta svarade ej,
»Gustaf är en» — utbrast han häftigt — men så hejdade han sig
— »jag ville sagt en lättsinnig krabat, men så kommer jag ihåg, att jag
talar med hans hustru. I morgon skall jag säga det. Det är tids nog
i morgon. Jag skall sofva på saken.»
Men han sof inte. Nästan hela natten gick han fram och åter i sitt
rum. Agneta hörde det. Hon sof heller inte.
Följande morgon reste baron Hägersköld, utan att ha råkat hennes
nåd.
När Agneta önskade honom lycklig resa, röt han något till henne
om »dumma pojkar, som inte äro torra bakom öronen, men ge sig till
att bråka och ställa till oreda, då man kunde ha det så lugnt och bra.»
»Jag menar inte Gustaf,» tilläde han, då han räckte Agneta handen
och kysste henne.
Grefvinnan Fredrika var mycket stött på honom:
»Man kommer som ett yrväder och reser, utan att säga adjö, det är
också manerer! Hägersköld blir konstigare dag för dag.»
Och hon ville alls inte höra på, när Agneta skulle till att framföra
farbror Hägerskölds hälsning och ursäkt.
»Jag tycker hvad jag tycker i alla fall,» sade hon. Och så kom
det ett mördande: »Hägersköld börjar bli gammal.»
Sedan nämnde hon ej hans namn den dagen.
*
Några dagar senare kom det ett bref från Gustaf, hvari han skref
att han vore lycklig att kunna meddela sin älskade mamma, att hennes
aktier voro sålda till ett betydligt högre pris, än det hon själf gifvit.
»Nu skall Hägersköld bli flat,» myste hennes nåd, i det hon lade
ner brefvet. »Tror du inte, Agneta?»
»Jag är säker på, att han blir mycket glad, om du skrifver till
honom och talar om för honom, hur glad du är.»
»Det är inte så säkert det, lilla vän. Kanske blir det tvärtom.
Han är en sådan envising, att han nog blir förargad öfver, att han inte
fick rätt i, att det var oförsiktigt af mig att placera mina pengar i Gustafs
företag. Som om jag inte vet hvad jag gör! Nej, förargad blir han, du
känner honom inte, min lilla vän, så bra som jag. Men jag skrifver
väl i alla fall, om inte för annat så för att reta honom med, att när
mina patiencer gå ut, så slår alltid det in, som jag tänker på. Man
kan inte beständigt tiga och låta udda vara jämnt.»
»Får jag kyssa dig, svärmor, du är så söt, där du sitter och retar
upp dig.»
»Men du är också glad, Agneta. Ser man på! Jag har riktigt varit
stött på dig, för att du inte haft intresse för den här saken. Jaså, jag
skall skrifva nu genast? Är det så brådtom? Nå, var då snäll och gif
mig det lilla schatullet och klaffbordet. Vet du, Agneta, hvad jag inte
får glömma att påminna honom om?»
»Nej.»
»Att han ännu inte betalt mig den där tolfskillingen, det glömde
jag totalt af, när han var här sist.»
Gamla grefvinnan drog fram den smala guldkedjan med sin lilla
guldnyckel. När hon öppnade schatullet, slog det emot henne en doft
af torkade rosenblad och lavendel.
Illustrerad af VICTOR ANDRÉN. RUST ROEST.
»VR.
ÄT-
’
•y-y
I II i ■
. :
y.,
MAMSELL JUSTINA.
ID den lilla stadens enda långgata låg också
mamsell Justinas hus. Det var alldeles
likt sina grannar, ja, alla husen längs den
oändligt långa gatans båda sidor voro i
själfva verket så lika, att man ofta tog
miste om dem, när man skulle gå på besök.
Små hvitkalkade envåningshus med
gula eller röda tegeltak, stora blanka fön-
ster med rikt blommande pelargonier och
gula tofEelblommor samt en dörr på midten
med en liten trätrappa utåt gatan.
Mamsell Justinas hus låg midt framför en gränd, som ledde
ned åt hafvet och hamnen. Hon kunde sitta i sitt fönster och
mellan pelargoniernas rika blommor se, huru skepp och ångbåtar
gledo ut och in samt huru hafvet skiftade från klart kallt blått
med hvita kammar till varmt grått med stora tångmassor vid
östanvind.
Huset hade mamsell Justina ärft efter sina föräldrar. Det
hade varit hennes hem, allt sedan hon kom till världen. Och hon
var nu öfver sextiofem år.
Största delen af sitt lif hade hon tillbragt sittande i detta
fönster. Mellan ständigt frodiga högröda pelargonieblommor, så-
dana som på folkspråket kallas »Brinnande kärlek», hade hennes
ansikte tittat fram.
Blommorna hade vissnat, och nya hade kommit i stället,
lika lifskraftiga och färgrika.
Mamsell Justinas unga anlete hade äfven så småningom
vissnat. Den fordom friska matthvita hyn var nu gul, fårad och
skrynklig. Hennes kinder liknade dessa för tidigt skördade runda
vinteräpplen, som skrumpna och skrumpna, ända till dess hvarje
droppe lifskraft tyckes förtorkad, medan en svag skiftning af den
röda färgen dock dröjer kvar på ytan. Hennes en gång rika,
buckliga hår var tunt och glest, men hon bar det så, som hon
haft det i öfver fyrtio år, djupt nedkammadt öfver tinningarna
och hängande löst i ett stort svart sniljenät, som med en skär
bandrosett knöts öfver hjässan.
Det märkvärdigaste hos mamsell Justina voro dock hennes
ögon; stora djupa ögon, nu visserligen något matta, men fulla
af förväntan, liksom af en hemlig förhoppning.
Det uttryck af spänd och varm bidan, hvarmed de ibland
stirrade mellan blombladen nedåt gränden och utåt hafvet, tycktes
passa lika illa tillsammans med hennes år som med det drag af
sluten, oböjlig envishet, hvilket hvilade öfver hennes hopknipna
tunna läppar, ja, lika illa, som de skära hårbanden och den i
ljusa glada färger hållna dräkten passade till hennes ålderdomliga
person.
Denna hennes förkärlek för skära dräkter, hattar och band
hade också hos stadens yngre generationer väckt mycket löje;
många spefulla blickar följde henne, då hon visade sig ute, och
»Rosen i törne» var det namn, som slungades efter hennes magra
långa gestalt, när hon rak och oböjd gick sin väg framåt, utan
att taga notis om något omkring sig.
Mamsell Justina hade trots de fem och sextio åren lifvet
ännu framför sig. Hon hade intet afslutadt att se tillbaka på,
hvarken med saknad’ eller ånger.
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1898/0434.html
