Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUNS JULNUMMER
Hon lefde, som hon nu gjort det i fyrtio år, alltid i nuet,
alltid i bidan på hvad dagen skulle bringa henne, viss om att,
hvad hon väntade, det skulle komma, att hennes ståndaktighet
och fasthet, som hon kallade det, skulle segra.
Och fast och ståndaktig, med det envisa draget öfver de
tätt slutna läpparna, satt hon därför dag ut och dag in, klädd i
skära band bakom pelargonien, väntande och väntande.
Den hon väntade kom verkligen också.
Han kom, om ej ofta, så dock regelbundet, än med den
stora gula diligensen, som förmedlade persontrafiken till grann-
staden vid sundet, än med något skepp därifrån, som anlöpte
den lilla hamnen.
Alla kände honom: det var mamsell Justinas gamle fästman.
Och alla visste mycket väl, hvarför han kom: för att se, om
de skära banden utbytts mot andra af dunklare färg.
Och hela staden vred sig i våldsamt skratt för hvarje gång
han åter reste bort, medan det gamla ansiktet med den ung-
domliga hårprydnaden fortfor att titta ut genom fönsterrutan.
Hvad man i den stora munterheten ej lade märke till, var
att de djupa ögonen också för hvarje gång syntes mattare, lik-
som trötta af hemliga tårar, samtidigt med att de bleka läpparna
voro ännu mera fast och envist hopknipna.
Ingen beklagade henne, ingen tyckte synd om henne. I löjet
blandades endast en smula harm öfver hvad man kallade detta
fenomen af kvinnlig dårskap och fåfänga: envisa gamla troll,
fördömdt narraktiga fjolla, mumlades af mer än en förbigående,
hvars blick hastigt snuddade öfver fönstret med de friska, sym-
boliska blommorna och det åldriga kvinnoanletet.
D
n dag vid juletid flög snabbt som ett skandalrykte en
hviskning genom staden, från hus till hus, från kök till kök.
— Mamsell Justina har svartklädd gått till diligenskontoret!
— Mamsell Justina har lagt af sina skära hattband!
Och i alla de små envåningshusen tittade och tittade man
efter den gula kareten, som långsamt och skramlande rullade
ned för den knaggliga gatan.
amsell Justina satt ensam i diligensen. Hennes ögon voro
slutna och tårar rullade ned för de vissna kinderna.
I handen höll hon ett skrynkligt bref. Hennes läppar dar-
rade och rörde sig, liksom uttalade de tysta böner om förlåtelse,
varma ord af kärlek och ånger.
Under mer än fyrtio år hade han, till hvars dödsbädd hon
nu blifvit kallad, varit hennes hjärtanskär.
Under mer än fyrtio år hade han varit medelpunkten för
hennes tankar, hennes längtan, hennes väntan.
Hon hade knappast märkt årens flykt, hon hade endast
väntat, väntat: han skulle taga första steget, han skulle uttala
första ordet, det var han, som hade orätt, honom tillkom det att
gifva efter.
Under årtiondenas gång såg hon sig i inbillningen alltid som
en prinsessa Törnros; såsom en sådan ville hon vinnas, med veka
ord och böner. I rosor hade hon väntat honom år efter år, och
klädd i rosens färg skulle hon möta honom ännu efter fyrtio år.
Ty ännu såg hon lifvet och framtiden hägra framför sig,
liksom den dag, då hon gaf honom sin tro.
Då voro de båda helt unga. Hur höllo de hvarann ej käral
Han var då endast biträde i grosshandlarens bod. Och hon
var den täte ’ segelsömmarens enda barn. Det var icke liten rang-
skillnad, det. Men hvad har väl den att betyda till och med i
en småstad, då man är ung och stark och kommer med den
»brinnande kärlekens» röda blomma i sitt knapphål att hvarje
afton hämta sin i rosor klädda flicka, ung och fager, till pro-
menad utåt ljungheden längs stranden.
Hvem tänker på sådant, när hafvet ligger stilla lugnt och
rodnar i aftonsolen, medan hela flottiljen af fiskarbåtar lägger
ut till nattligt fiske. Se, segeln lysa eldröda i det starka kvälls-
skenet! Se, haf och himmel bära rosens färg — det är våra
färger, kärlek och ungdom, framtidshopp och lycka.
Den ensamma gamla damen i diligensen snyftade bittert.
Hur lyckliga hade de ej suttit på den hvita hafssanden, tigande,
hand i hand och blickat ut åt det lugna drömmande hafvet; eller
hade de plockat de vilda, skära hednejlikorna och byggt planer
för framtiden, kysst hvarandra, öfverlagt och beräknat och kysst
hvarandra igen.
Så lyckliga, så ofattbart lyckliga.
Hade han blott icke varit så emot, att hon dansade så
gärna! Hade han blott icke så envist fordrat, att hon skulle
pryda sig endast för honom och vara allvarsam och förståndig
i sällskap med alla andra! Hade han bara icke varit så envis
i detta enda, enda hänseende! Det enda, där hon icke kunde
gifva efter, hon som älskade dans och skämt och ljusa, glada färger!
Och hon hade fortfarit att dansa, att roa sig, äfven sedan
han avancerat till bokhållare å‘ kontor i den stora grannstaden.
Han hade ju ofta kommit på besök till henne. Då hade
hon prydt sig i sin bästa skära dräkt, och de hade promenerat
som förr utåt strandheden.
Men de plockade ej längre nejlikor, skrattade och skämtade
också mindre än förr. Ofta sutto de helt tysta bredvid hvar-
andra och ryckte otåligt i det strida strandgräset.
Men lyckliga voro de, så lyckliga, alltjämt så lyckliga!
Om några år, bara några få, bara fem, sex kanske, så skulle
han vara sin egen, så skulle de aldrig mera skiljas.
Bara litet tålamod! Ännu en liten väntetid!
Och åren hade gått. Hennes ungdom hade också gått.
Väntetiden hade blifvit lång . . .
Men så hade han en dag oförmodadt kommit till staden.
Nu var lyckan deras: det egna hemmet! Nu skulle bröllopet
bestämmas.
Det skulle den aftonen bli skarpskyttebal i staden.
Den vackra mamsell Justina hade visserligen blifvit den
gamla mamsell Justina. Men med ville hon, dansa ville hon.
Nu skulle hon, klädd i rosor, dansa väntetiden ut!
Hans blick hade mörknat, då han såg henne, den trettioåriga,
i den lätta ljusa dräkten.
Hon hade brusat upp:
— Är jag då så gammal och ful nu, tycker du?
— I mina ögon blir du aldrig gammal. Men min hustru
borde vara förståndigare än så, och när man är trettio år fyllda,
bör man inte spöka ut sig som en ung flicka.
— Liksom det skulle vara mitt fel, att jag fått vänta så
länge! Är du så småaktig redan nu, så lär du inte bli god att
göra till nöjes sedan! Och att. jag blir äldre år för år, om jag
får lefva, det rår jag då just inte för!
Det ena ordet hade gifvit det andra. Han hade sett ond
och ledsen ut.
— Ja, nog blir det muntert, om du jämt och samt blir så
här oresonlig! Kan du nu inte göra mig till viljes i den här
lilla saken! Kan du nu inte stanna hemma eller ta en annan
klädning, när jag nu riktigt ber dig därom . . .
— Och kan du inte unna mig det lilla nöjet och låta mig
få ha den här skära, när du vet, jag tycker om den?
— Du kan då inte göra en uppoffring för min skull?
— Du vill då absolut bli en tyrann i småsaker?
Bleka och vredgade hade de stått midt emot hvarandra.
Och innan kvällen var liden, voro förlofningsringarna strukna af
de fingrar, på hvilka de blänkt sedan ett tiotal af år.
Det hade svidit i bådas hjärtan. Kärlek, lycka, bröllop —
allt var borta för den rosafärgade klädningens skull.
— Fördömda envishet, hade han mumlat förtviflad; ville
hon bara med ett tecken ge tillkänna, att hon ångrar sig! Inte
behöfde hon säga ett enda ord, bara lägga af den fördömda
rosenröda hatten och banden och rosetterna . . .
-— Så småsint han är, hade hon snyftat inne i sin lilla
kammare; i all min tid skall jag bära den här färgen, hvar dag,
ända tills han ber mig om förlåtelse . . .
Han hade farit tillbaka till sin affär.
Hon hade ärft sina föräldrars hus och blifvit boende i den
lilla staden.
Bref växlades nu som förr mellan dem. Blommor och små-
gåfvor på märkedagar visade den ene och den andra, att minnet
var lefvande, varmt och vaket.
Då och då kom han som förr på besök. Hon satt i sitt
fönster på utkik efter den diligens eller den båt, som förde honom
till henne.
Men alltid bar hon den ljusröda hårrosetten, och en bön om
förlåtelse eller försoning kom aldrig öfver hans läppar.
Och åren gingo och gingo.
Mamsell Justina skrumpnade i hop allt mer; till rynkorna
i hennes ansikte och till det glesnade, glanslösa håret passade
ungdomens färg illa.
En gång hvarje år hade hon regelbundet rest till grann-
staden att besöka sin gamle käresta.
Han var blifven en förmögen man; hans butik var den finaste
i den staden. Men han hade ord om sig att vara en gammal
tvärvigg. Ogift var han, sin första kärlek trogen.
När hon kom till honom och bodde i den lilla gästkammaren,
inredd särskildt åt henne och upplåten endast åt henne, då myste
tvärviggen af belåtenhet.’ Det bästa vin, han ägde i affären,
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
