Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUNS JULNUMMER
’" >’
’=v?■".
mmmiShlk
- -
WäémÅ WËë
mm
’iffßiis1‘iji’i
mmmm
wwffiémm
mm m
wm.
mm
mm
Hur lyckliga hade de ej suttit på den hvita hafssanden, tigande, hand i hand.
syntes på bordet, dukadt såsom till bröllopsmåltid med mycket
rosor och slipade glas.
Med en älskares galanteri förde han henne till den festliga
måltiden, och i hans knapphål lyste som förr den symboliskt
högröda blomman.
Och så sutto de, dessa båda gamla, midt emot hvarandra, skå-
lade och logo samt tittade i smyg efter, om den käre vännen
åldrats mycket sen sist! Hon fann, att hans hjässa vardt allt
kalare, och han kände för hvarje gång än större motvilja mot
rosabanden på hennes hår.
Men när hon for, stod han alltid barhnfvad vid vagnen,
med en stor rosenbukett i handen och en viss fuktighet i de
hederliga, trohjärtade ögonen.
Så hade åren gått. Det ord, hvarpå båda väntade, hade
aldrig uttalats.
Hon gick nu mot det sjuttiotal, som han redan öfverskridit.
Nu skulle hon fira julen hos honom. Det var den fyrtionde
sedan de gåfvo hvarandra sin tro. Och den skulle de fira till-
sammans.
Mamsell Justina hade tänkt på den julen som på något
skimrande, löftesrikt. Hennes sista lifshopp hade samlat sig
kring tanken på denna fest.
Med en ung flickas ifver hade hon beredt sig till resan:
en ny ljusröd isättning hade hon kostat på sin bästa hög-
tidsdräkt af ljusgrått siden. Hon kunde mycket väl ha varit en
silfverbrud. Och i själfva verket var hon
det ju — en silfverbrud i rosor!
Då hade brefvet kommit: han var
döende. Han räknade timmarna. Han
väntade på henne.
Hans hand hade darrat, då han skref
det; men ej ett ord stod det om det gamla.
— Hårdnackad in i det sista, hade
hon mumlat för sig själf, där hon stått
liksom förlamad och oförmögen att rätt
förstå, hvad hon läste.
Det sista?
Hon såg upp. De djupa ögonen voro
ej längre matta. De glänste af feberaktig
oro. Hennes hjärta klappade som i ung
domens dagar, när hon väntade sin älskade.
Smärtan, som hon känt den där dagen
för nära fyrtio år sedan, den smärta hon
aldrig velat erkänna, den hade dock legat
där i frö. Nu växte den plötsligt upp i
kraft; den grep henne med en makt, som
den endast brukar äga öfver unga hjärtan.
I mamsell Justinas hjärta lefde den unga
kvinnans kärlek. I årtionden hade den legat
bunden, med våld kufvad. Lifvet i hennes
själs innersta hade stått stilla, på samma
gång som det yttre så obarmhärtigt rullat
fram öfver hennes hufvud. Nu bröto alla
källsprång fram. De flödade öfver af ånger,
af sorg, af kärlek.
— Det sista! Nej, nej, icke än!
Icke än!
Mamsell Justina hade slitit rosaban-
den från sitt tunna hår.
— Icke än!
Hon hade ännu något att säga. Han
väntade henne, sin silfverbrud. Hon skulle
komma.
Hon hade ej märkt de förvånade blic-
kar, som följt henne, då hon djupt svart-
klädd gått genom staden till diligenskonto-
ret för att fara till sin väntande brudgum.
Men detta var sista gången man
skrattade åt mamsell Justina.
Ryktet om, hur det tillgått, då detta
gamla fästefolk försonades, flög ut i nejden,
blef kändt af hvar man och väckte vörd-
nad och medkänsla med ett lifslångt miss-
tag, en lifslång sorg.
Han låg i sin säng, tyst och blek
samt andades tungt och flämtande; svetten
stod honom i pannan.
Hon öppnade dörren sakta och stod
på tröskeln. Han såg upp, såg henne
komma, såg, att hennes hjärta talat, att kärleken till slut segrat.
Med en våldsam kraftansträngning satte han sig upp:
— Förlåt mig, förlåt mig älskade —■ hur ljuft det nu är!
Hvad du är vacker! Kom, tag min hand — se, älskling, afton-
skimret på hafvet — se, solen sjunker — älskade, nu äro vi så
lyckliga . . .
Gråtande tryckte hon hans gamla kala hufvud till sin in-
sjunkna barm.
— Förlåt, ja förlåt, hviskade hon. — —■
|rån denna dag såg man aldrig mamsell Justina bära ljusa
färger. Svart krusflor täckte hennes tunna gråa hår.
Och aldrig mera blickade hon förväntansfullt ut mot ham-
nen, där skeppen kommo, eller efter den gula diligensen, som
tungt rullade fram öfver gatans kullriga stenar.
De ögon, som understundom mötte den förbigående, voro
visserligen sorgsna, men öfver det åldriga anletet med de tunna
läpparna låg nu ett skimmer af vek ömhet, som icke längre till-
bakaträngdes.
I fönstret lyste som förr pelargonians bjärta blommor ung-
domligt friska, symboliserande den kärlek, som evigt brinner.
Illustrerad af D. LJUNGDAHL. CECILIA BÅÅTH-HOLMBERG.
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
