Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUNS JULNUMMER
INGEN KOMPROMISS.
VÅ herrar gingo på den lilla stadens storgata.
Den ene af dem var resande.
»Var det ändå inte bra oförsiktigt att gifta
sig såsom postskrifvare?» sade han. — »Hvad
har du i lön — låt mig se — —»
»Bry dig inte om att räkna efter,» sva-
rade en glad röst, en röst som lät som en fröj-
desång allt igenom. »Det gör inte jag. — För-
lofvade i fem år — ändtligen en utsikt och så
— pang — jag är den lyckligaste människa på
jorden.»
»Men hvad tänker du lefva på?»
Ett klingande skratt —
»På naturenligt lefnadssätt — på min lilla gummas tarfliga mat
och för öfrigt,» med ett allvarsamt tonfall, »på styft arbete och fullkom-
lig ärlighet.»
»Nå ja, hvad det senare beträffar, så är din då höjd öfver allt
tvifvel. Du är ju en pedant i det fallet. Du kallades ju allmänt af
kamraterna för Otto Ärlig. Dina pliktbegrepp stodo icke till att rubba.»
Med belåtet uttryck: »Skulle tro det. Däri ligger min styrka, ser
du, lika säkert som att Simsons låg i håret. Intet kompromissande —
det är mitt valspråk. Men, se dit — där ser du fönsterna. Så de
glimma i solen — och där innanför går min lilla kvinna och väntar på
mig. Om det inte vore midt på gatan, skulle jag ropa hurra!»
»Du smittar mig med din glädje. Men hvad skall hon säga om en
oväntad middagsgäst?»
»Hon skall omfamna dig —• lita på det. Mina vänner äro hennes
lika säkert som att två gånger två — se här är hon.»
Det var fém år senare. Solen glimmade lika blankt på fönsterru-
torna. Hemmet är detsamma, fastän där nu höras barnaröster, en fyra-
åring och en i månadstalen. Glädjen är också densamma, kanske större.
Fastän befordran ännu låter vänta på sig, är modet lika käckt, hoppet
lika tvärsäkert. Styft arbete, absolut ärlighet — det fortfar att vara
dagens lösen. Och arbetet har verkligen kommit in i superlativus. Men
det gör ingenting — några privatlektioner i matematik under ledighets-
timmarne från posten, litet ferieläsning om sommaren, det kan man väl
kosta på^ sig för två så trefliga pojkbytingars skull. Men någon öfver-
flödssedel’ fanns aldrig i plånboken, och det gjorde ingenting — »kanske
det bara hade varit en öfvermänsklig frestelse,» skrattade han.
Svårast var att motstå den lilla stadens umgängeslif. Alla ville se
dessa glada, trefliga och lyckliga människor —• men umgängeslifvet
kostar, om det också idkas aldrig så enkelt, och det tar framför allt
tid, och att icke lefva öfver sina tillgångar, det var den förnämsta para-
grafen inom den absoluta ärlighetens lagbok. — Således var det egent-
ligen en särskild högtid för den, som lyckades få se herrskapet Otto
Mörk på en fest. — För egen del behöfde de icke förströelser — de hade
nog af umgänget med hvarandra.
I dag var det med ett särdeles lifvadt uttryck Otto Mörk begaf sig
på hemvägen. Han visste, att hans hustru aldrig försummade att möta
honom vid dörren, och han förde med sig ett stort postpaket. Han hade
själf ett barnasinne, och han längtade att se hennes öfverraskning och
glädje.
Jo — riktigt. Där stod hon. Med strålande ögon bemäktigade hon
sig paketet och läste utanskriften.
»Det är från kusin Minna,» sade hon. »Hvad kan det vara? Hon
har minsann inte råd att ge några presenter. Skynda dig in, så få
vi se.»
De stodo på förstugubron. Syrenhäcken kring planket doftade af
nyutspruckna klasar. De små trekanterna till gräsmattor voro så gröna,
så jämna och fina, och på sandgången lågo lilla Arnes skottkärra och
kratta.
»Hvad det är härligt,» sade han och började sjunga på melodien
»Säg farväl lilla fjäril». »Och den första får jag min semester. Det är
skönt att lefva — det är rent af makalöst.»
»Ja, det är det visst,» sade hon gladt, »men kom nu — jag är så
nyfiken,» och hon tog honom i handen och drog honom under låtsadt
motstånd med sig in i hans rum.
»Nå, låt oss nu se på härligheten,» sade han och kastade ifrån
sig hatten, medan hon med ifriga fingrar sökte lösa upp segelgarns-
knutarne.
»Slå dig lös för en gång och klipp af dem,» sade han skrattande.
»Det är så roligt, medan man väntar på en glädje. Se så, nu
gick det.»
Hon vecklade1 upp paketet. »Nej, Otto, se, en hel kostym åt Arne
— ljusgrå — åh jag känner nog igen tyget. Det är hennes regnkappa
— och så vackert kantad. Och här en bärklädning åt lill-Otto — ack,
det är af hennes bomullsklädHing, som hon hade för så längesedan —
och här förkläden, hvad hon har fått sträfva och sy med allt det här.
Det har hon nog gjort om nätterna — kära, kära Minna. Och här är
underkläder — och strumpor — hur skall jag kunna tacka henne —
ser du, Otto, jackan och de små, små byxorna — ser du så näpet ■—
och här —»
Men i ett nu tystnade hon — där var någonting hon snappade åt
sig — något hvitt och rödt — hon hann icke stoppa det i fickan —
han höll handen bakom ryggen —
»Och här,» sade hon med en röst, som darrade en smula, i det
hon med andra handen vecklade upp en bärkappa och ett par sockor
•— »ser du, Otto, så vackert!»
»Hvad håller du bakom ryggen,» sade han, skälmaktigt hotande henne med fingret.
4cÄj
\c
»Hvad håller du bakom ryggen,» sade han, skälmaktigt hotande
henne med fingret. »Bekänn bara!»
»Något, som du inte får se,» sade hon och försökte skratta, men
rösten, osom skulle vara munter, skälfde som af ängslan.
»Åh lillan — tag hit det bara. Det är ingen jul nu att skylla på,»
sade han och försökte fånga henne för att taga ifrån henne, hvad hon
dolde.
Men hon skrek: »Nej, nej, Otto!» och vred sig undan och lyckades
komma genom dörren ut i salen.
Där satt Arne redan i ordning vid middagsbordet i sin höga stol.
Hon skyndade förbi honom på andra sidan om bordet, och så bör-
jade de jakten. Han efter i yr lek, hon förut, sedan hon dolt handen
under förklädet. Arne såg på, skrikande af förtjusning. Pappa och
mamma lekte. Slutligen fick han fatt i henne, munter, lifvad, flämtande.
»Erkänn, att du är besegrad nu,» ropade han och kysste henne.
»Och nu fram med hemligheten.»
»Begär det inte, Otto!» ropade hon ångestfullt. Men han hade
redan dragit fram hennes hand. Den höll ett bref — ett bref med stort
rödt lack.
Han släppte henne ögonblickligt. Upphettad, som han var förut,
blef han blek ända upp till hårfästet.
Han sjönk ned på en stol — han var på ett ögonblick som för-
stenad.
Men hon stod framför honom, med ens sansad.
»Du han inte göra det, Otto. Du han inte löna hennes kärlek, hen-
nes uppoffring på det sättet. Hon förstod inte, att man inte får sända
lackade bref med postpaket.»
»Hon förstod,» sade han dystert. »Vi talade om det, när hon
var här.»
»Hon glömde det — Du begriper väl, att du inte han ange henne.
Henne, som i många nätter, efter sitt stränga dagsarbete suttit och sytt
om sina gamla kläder åt våra barn.»
»Plikten tillfaller postverkets änke- och pupillkassa,» mumlade han.
»Det är femtio kronor. Jag är skyldig att anmäla det.»
»Nej,» sade hon häftigt, »det får inte ske. Om du sätter det rin-
gaste värde på min kärlek, så gör du det inte. Jag kan aldrig för-
låta det.»’
Han stönade fram någonting med händerna för ansiktet och armarne
mot bordet.
Hon föll ned bredvid honom på knä på golfvet. Hon tryckte sig
upp emot honom och omfattade med båda händerna hans arm.
»Otto, älskade — tänk inte mera på det. Glöm det. Det är ju
ingen orätt mot någon människa. Det är tvärtom en barmhärtighet att
blunda. »
»Blundade jag, när den fattiga kvinnan öppnade paketet från Ame-
rika och fann tre förseglade bref?» sade han.
»Vaktmästaren såg det också,» invände hon, »och sedan skref du
till sonen.»
»Eller lofvade jag att blunda, när jag gick min tjänsteed?»
»Men det här var bara tanklöshet. Hon har betalt frakten för att
skona oss, Otto, älskade, älskade Otto, var mänsklig — släpp en enda
gång dina teorier — —»
»Och du vågar kalla det för teorier,» sade han bittert.
»Kanske vi ha något, som vi kunna undvara, något att sälja —»
sade hon med förvirradt uttryck och såg sig omkring. Det var ett be-
hagligt rum, därför att hon förstått att göra det så med saker, som in-
genting kostade, eller som åtminstone icke hade något värde i markna-
den. När hennes blickar öfverforo blommorna, de gula furumöblerna,
bordet med nysilfverskedarne, fingo de ett hopplöst uttryck. Det visste
hon ju förut. Där fanns ingen enda öfverflödsartikel.
Ja, ett ögonblick förut hade syrenerna doftat och lifvet varit maka-
löst — och nu.
Maten kom in, de åto under tystnad. Det var som om en kall
hand lagt sig emellan dem.
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
