Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÎDÜNSJULNUMMER
«Om clet skulle knipa någon gång, så tänk på mig!»
Ä
a»
Efter middagen gick hon och plockade ihop de ankomna presen-
terna. Hon lade undan dem nästan med en rysning.
När han på kvällen kom hem från posten, gick hon till honom,
strök sin kind emot hans och hviskade: »Har du gjort det?»
»Nej,» sade han. »Tala inte mera om det.»
Följande vecka släpade sig trögt fram. Pappa gick in till sig, så
fort han ätit — han tycktes icke alls ha någon lust att vara häst åt
Arne, och lill-Otto sträckte fåfängt armarne efter honom. En morgon,
när Ester gick och dammade i hans rum, sade hon plötsligt: »Men sjung
litet, Otto, du brukade ju alltid ...»
Han afbröt henne. »Jag tror, att jag är litet hes.»
»Nå, men hvissla då — det brukade du också. Det är så tomt,
förstår du — —»
»Kära gumman, det är ju obildadt,» sade han och försökte skratta.
Men hon tyckte, att i hennes hjärta satt liksom en liten knif och
sargade fram och tillbaka.
När fjorton dagar gått, sade han helt plötsligt vid middagsbordet:
»Skicka flickan öfver gatan efter en butelj vin, Ester. Du kan ju ta
den på räkning. En gång är ingen gång.»
»Nej, Otto, det gör jag inte,» sade hon fast. »Jag tar inte medve-
tet första trappsteget nedåt.»
»Gör du inte?» sade han med en underligt skarp blick, som nästan
skrämde henne.
Men på eftermiddagen satte hon sig på Arnes lilla stol bredvid
honom, där han låg på soffan. Han hade skickat återbud till lektionen
i matematik.
»Är du sjuk, älskade — ?» sade hon.
»Nej, visst inte. Inte alls.»
»Men återbudet–––-»
»Ah, .det är bara så tråkigt ibland — att arbeta.»
»Säg mig, hvad det är, älskling?»
Hon stack armen under hans hufvud.
»Åh — det är så barnsligt,» sade han med ett litet skratt. »Jag
har bara så svårt att se dem i ansiktet där borta på posten.» Hon drog
hans hufvud till sig och hon tyckte sig höra en svag snyftning. Hvad
hon älskade honom i den stunden. »Men det där går öfver,» mumlade
han. »Bry dig inte om det, käraste.»
Inte bry sig om det. Det fick icke gå öfver. Nej, nej — det fick
icke gå öfver.
si:
#
Ty med ens stod sanningen för henne. Hon förstod det stora i
hans samvetsömhet. Hon förstod, att om än världen skulle rycka på
axlarna åt honom, han dock ägde det barnasinne, som har löfte om att
ärfva Guds rike.
Hon lämnade honom. Hon gick ut i staden till en bod och köpte
två nystan tråd för 20 skilling. Hon kunde börja att virka ett genom-
brutet täcke. Det kunde lottas bort. Hon kunde kanske få 20 stjärnor
af de båda nystanen. Det behöfdes sex hundra. Men hvad gjorde det.
Hon tänkte genast börja, ty han måste räddas.
Han låg kvar på soffan. Han tänkte på den försummade lektionen.
En riksdaler ånyo. Men han var som domnad, dåsig och håglös.
Då knackade det på dörren. Hårdt och otåligt. Otto Mörk ropade
ett: »Stig in,» utan att resa sig.
Det var öfversten vid regementet.
»Har ni hört på maken, herr Mörk,» ropade han. »Pojken kommer
hem och är kuggad. Underbetyg i två ämnen. Men jag har gett mig
tusan på, att han skall igenom, och nu kommer jag till er. Vill ni läsa
med honom, så att han kan ta examen i september, så har ni tvåhundra
kronor.»
»Men hur skall jag kunna lofva, att han går igenom?» sade Otto
med ett trött uttryck.
»Tror herrn, att jag är en sådan kålstock, att jag inte begriper,
att det finns fårskallar i världen, som ingenting biter på? Lyckas det
inte, så har det kostat samma möda ändå. Ja större, och är värdt sam-
ma pris. Nå, är det afgjordt?»
»Ja,» sade Otto Mörk, »om det inte tar allt för mycken tid — —»
»En timme hvar kväll, resten sköter jag själf. Skall allt hålla ögat
på junkern, jag. Läxorna ska gå som vatten — ingen boll- eller ring-
kastning i sommar inte — med flickorna — de små trollena. Men hur
står det till? Herrn ser eländig ut?»
»Åh — så där,» sade Otto Mörk och rodnade. »Jag har haft litet
bekymmer på sista tiden.»
»Förstår. Kronans kaka liten — men säker. Ska’ det vara ett litet
förskott —• hvasa?»
»Om öfversten kan–––-jag brukar eljes icke —»
»Det var tur för herrn, att han inte sa, om öfversten vill. Bruket
— det ger vi katten. Nå––– en hundralapp? —» Öfversten hade redan
plånboken framme.
»Nej, nej,» sade Otto med en afvärjande rörelse, »femtio.»
»Se där, och slit den med hälsan. Det gör en, förbanna mig, ondt
att se ett gladt ansiktfe så där malätet. Börja vi i morgon då?»
»Ja,» sade Otto Mörk. »I kväll om öfversten vill.»
Det var icke långt ifrån att han hvisslat. Hans ansikte lyste.
»Den måtte ha legat tungt på hjärtat, den där femtian,» sade öfver-
sten rörd och klappade honom på bröstet. »Är herr Mörk säker på att
det inte behöfs en till?»
»Alldeles säker — absolut säker. Får jag följa öfversten? Jag har
en lektion, som jag tänkte försumma, men jag tror, jag går öfver och
hör efter, om pojken är hemma.»
Han ropade på Ester för att säga till, men fick af flickan det be-
skedet, att frun gått ut.
Innan herrarne skildes, tog öfversten fatt i en af Otto Mörks rock-
knappar.
»Hör nu,» sade han i början litet förläget, »om det skulle knipa
någon gång, så tänk på mig. Jag tycker om att se glada ansikten, för-
står herrn.»
»Tack herr öfverste, men mitt valspråk är ’styft arbete, absolut
ärlighet’, och jag kan inte–––-till och med nu är det en liten droppe
malört i min glädje. Tänk, om jag blir sjuk.»
»Tänk om, ja ––––tänk om solen faller ner. Valspråk — ja —
det förstås, det är ju mycket bra, men ser herrn, omständigheterna kunna
ibland bli en människa öfvermäktiga. Ja, ja — tänk på mig i alla fall.
— I morgon då. Adjö, adjö.»
Ja, Otto Mörk tänkte på öfversten med brinnande, jublande tack-
samhet, under det han mumlade: »Vik bort, satan!» Ty han kom ihåg,
hur väl Ester behöfde en ny kappa.
När han kom hem, hade barnen gått till sängs, men Ester satt in-
krupen tätt till fönstret och virkade i den aftagande dagern för brin-
nande lifvet.
»Hvad är det där för små tingestar, som du har så brådt med?»
sade Otto och satte sig bredvid henne.
Ester såg upp och smålog emot honom.
Hon fick mod att tala, hans röst lät så öm.
»Jo, ser du,» sade hon, »jag inser alldeles, att du har rätt. Jag
skall virka ett genombrutet täcke och lotta bort. Om jag virkar tjugu
stjärnor om dagen, så har jag sex hundra på trettio dagar. Under tiden
skickar jag ut listan, så att jag får till garnet, och på en månad äro
vi fria från den här bördan.»
Han slog vänstra armen om henne och med högra handen tog han
upp sedeln ur västfickan och fläktade med den framför hennes näsa.
»Nej, Otto!» sade hon.
»Jo, jo du. I morgon få de stora ögon på posten. Det är bara
en enda sak, som tynger mig nu.»
»Hvad är det du, älskade?»
»Jo,» sade han sakta, »jag tänkte ett par gånger: ’Jag frågar inte
efter det — det är nog inte så farligt’.»
»Hu då,» sade hon. »Äfven tankar kunna besmitta. Jag läste en
gång, jag tror det var hos Luther, att om en af luftens svarta fåglar
slår ner på ditt hufvud, så skall du skaka bort honom och låta honom
flyga. Han skadar dig inte, så länge han inte får bygga bo hos dig.»
»En sådan liten hus- och tröstepredikant skall ens hustru vara,»
sade han rörd. »Kom nu, släpp ditt arbete och kom ut.»
Han drog henne med sig ut på förstugubron.
»Känn, så syrenerna dofta,» sade han. »Det är makalöst härligt
att lefva.»
Och så sjöng han sakta, för att icke störa aftonens ro eller kanske
med en erfarenhet, som något dämpade jublet, men med en stämma,
som gömde på mycken ödmjuk tacksamhet:
»Ja, den första jag får min semester — — —»
#
Men Ester virkade sitt täcke färdigt, och det förvarades som en
dyrbarhet i familjen. Det visades af hennes sondotter, som alltid tilläde:
»Farmor började det här, när hon var ung, en gång när farfar var led-
sen. Då stod hon vid en skiljeväg, brukade farmor säga, men hon kom
genom Guds hjälp in på rätta vägen, och sedan var hon glad och fri-
modig så länge hon lefde.»
Illustrerad af J. TIRÉN. AMANDA KERFSTEDT.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
