Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUNS JULNUMMER
:>YA
,*$,vvv,.’w’
♦ ♦ t Yi1
••v-’.’.
M
»V
>\\mÆ * t ♦
♦ «I f ♦’
’’ ’
** c
Sus»
r^ssscår
fgaBBi
DE TRE TRÖJORNA.
ELLAN en fröken inne i våningen och en
fröken ute i köket finns det, trots alla lik-
heter, dock en bestämd skillnad. En frö-
ken inne i våningen är ett af de två, för-
lofvad eller icke förlofvad, men en fröken
i köket kan också vara ett tredje. Hon
kan vara »bekant med en gosse».
Att vara »bekant med en gosse» är
någonting midt emellan förlofvad och icke
förlofvad. Man bär inte ring, och när frun,
efter att några gånger ha sett den unge mannen stå och hänga
vid köksbordet eller sitta i jungfrukammaren, frågar hvem han
är, vänder man bort hufvudet och ser en smula generad ut, under
det man svarar »en bekant gosse». Men vis à vis-sina goda
vänner är man’ fullkomligt ogenerad. Man tar emot bjudningar
tillsammans med honom, går i Berns tillsammans med honom,
har hans porträtt framme och låter ge sig presenter.
Hedda, en liten rund, ljushyllt flicka på tjugusju år, hade re-
dan varit »bekant» med flere gossar. — Det är inte alls så stora
pretentioner med att vara »bekant med en gosse» som med att
vara förlofvad. Man kan sluta upp när man vill, utan att folk gör
något vidare väsen af det och talar om otrohet och dålig karak-
tär och sådant. —: Men Larsson, som visst var den fjärde i
ordningen eller kanske den femte, höll hon mera af än alla de
andra tillsammans. Han kunde prata och lägga sina ord så
märkvärdigt väl, och om söndagarne, då han lagt af sin kolut-
körarekostym och uppträdde i lifrock och celluloidkrage, var Hedda
säker på, att ingen kunde taga honom för mindre än en gross-
handlare, så rak var han i ryggen och så kvickt slängde han med
ögonen. Annars var han just inte så vacker, litet kotig i ansig-
tet och en smula hjulbent. »Men se, det beror så mycket på
sättet, se, » sade Hedda.
Hedda var stolt öfver honom och började tro, att hon aldrig
skulle kunna älska varmare, och det var inte långt ifrån att man
allvarligt talade om att förlofva sig. Som biförtjänst bar Lars-
son upp ved åt den familj, hos hvilken hon tjänade, hvarför
han infann sig på regelbundna dagar och tider, hvilket också
gaf något stadgadt åt förhållandet. Husbondfolket lärde sig
så småningom inse, att det innebar något mera och djupare
att vara »bekant med en gosse», än man först hade trott, och
Larsson respekterades i tysthet som en man med rättigheter.
Isynnerhet var detta fallet, sedan Hedda fått sina tre
skära ylletröjor. Hennes bästa vän, Sofi på nedre botten,
hade fått ett par af sin fästman. — Skära ylletröjor tycktes
vara en allmän och betydelsefull fästmanspresent. — Och
sedan dröjde det inte mer än fyra, fem dar, innan Hedda
hade sina. Men de voro, som sagdt var, tre, och på allt
sätt finare än Sofis. De voro längre och mjukare och hade
en virkad spets af hvitt ullgarn kring hals och ärmar.
Ingen i hela huset var okunnig om deras tillvaro, och det
hade inte gärna varit möjligt att länge förbli det, ty de lågo
jämt framme, ehuru på olika ställen. An kunde man ha tagit
dem för antimakasser, där de lågo utbredda på soffan i jungfru-
kammaren, än för horddukar eller byråprydnader. De kunde ligga
på köksbordet eller i tamburfönstret, och en dag hängde de till
och med till vädring på balkongen, fastän de voro alldeles nya
och luftades så bra ändå för hvarenda dag. Frun och fröknarna
måste känna på dem och medge, att de voro af prima sort, och
Hedda höll dem till och med framför sig och visade sina goda
vänner att skärt klädde henne. Men att använda dem kunde
förstås inte komma ifråga. De skulle sparas till utstyrseln.
Tiden gick emellertid, och så kom den farliga sommaren
med alla sina frestelser och anslag mot ungt folks kärlekslycka,
alla sina fester i det gröna och danstillställningar under de ljusa
kvällarna på broar och båtbryggor.
Heddas herrskap hade flyttat till landet, men inte långt ifrån
staden. Larsson kunde mycket väl komma ut och hälsa på om
söndagarne, och det gjorde han också i början. Men hur det
var hoppade han öfver en söndag, och inte långt därefter en till.
Samtidigt uppträdde Hedda då och då med rödkantade ögon, och
fastän hon vid tillfrågan påstod, att det ingenting betydde, märk-
tes det nog, att det hade sina ledsamma orsaker.
De skära ylletröjorna sågos inte längre till, och hon hade
blifvit så underligt tyst om Larsson. Aldrig skröt hon mera öf-
ver honom för fröken Betty, som hon tagit till sin förtrogna,
och som förut jämt fick höra talas om hans förtjänster, hur or-
dentlig han var, hur han sparade till bosättningen, hur »galen»
han var i Hedda, och hur mycket fina presenter han gaf henne.
En dag träffade fröken Betty på henne i källartrappan, där
hon satt och grät med hufvudet i sitt förkläde, och då öppnade
hon ändtligen sitt hjärta och talade om, att hon från säkert håll
fått höra, att Larsson blifvit »bekant» med en annan flicka, en,
som alls inte gick upp mot henne, Hedda, sade man, utan en
sådan där slampa, som bara springer efter karlar.
»Men då kommer han nog snart att inse, så dum han va-
rit,» sade fröken Betty för att trösta och klappade Hedda på
de heta, runda kinderna och sade så mycket vackert om henne,
att Hedda blef ännu mera upprörd öfver, att en karl kunde bära
sig så illa åt emot en så utmärkt flicka som hon, men tillika lät
hoppet om en god lösning vinna inträde i sitt hjärta.
När fröken Betty, som var en så förståndig och fin ung
fröken, satte så högt värde på Hedda, så vore det väl märkvär-
digt, om inte Larsson också skulle kunna begagna sina ögon till
att se och jämföra med.
Ju längre sommaren led, dess
tydligare blef det likväl, att Larsson
hade mycket dåliga ögon. Han upp-
hörde alldeles att komma
ut, och Heddas ögon tyck-
tes bli dåliga de med. Åt-
minstone fingo de allt rö-
dare och rödare kanter.
Hon satt och grät med hufvudet i sitt förkläde;
Så hände det sig en gång, att fröken Betty i ett ärende
tittade in i jungfrukammaren och fann Hedda stående framför
sin by-rå. Hon hade lådorna utdragna och ref fram saker med
en sådan vårdslöshet, att de flögo än ner i soffan, än utåt golfvet,
än på stloarna, än långt bort i fönstret. Föremålen voro också
merendels lätta och bestodo mest i gratulationskort. Men det
fanns också hvarjehanda annat, såsom en liten toalettask af
porslin med ett par kyssande dufvor på, en blå glasvas, ett par
vantar och en tillskrynklad näsduk.
Det var Larssons fina presenter.
»Hvad gör Hedda för något?» frågade fröken Betty förundrad.
»Jo, han ska få igen allt sitt skräp,» sade Hedda och rafsade
ihop det hela i en hög.
Larsson
Nu hade hon fått riktigt reda på, hur det var fatt.
skulle gifta sig med den där slampan, för de hade ställt till det
så, att det var tvungen sak.
»Kära Hedda,» sade fröken Betty, lade sin arm om hennes
axlar och ville klappa henne.
Men Hedda snodde sig rundt och slog en knyck på nacken.
Hvad frågade hon efter honom nu mera! Han kunde gärna
få dras med sin slamsa! Det kunde vara lagom åt honom. Och
det var bara bra, att man fick ordning på, hur sådana där usla
karlar äro funtade, innan man gick och gjorde sig olycklig för
hela lifvet.
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
