Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUNS JULNUMMER
Men med detsamma kastade hon sig i soffan och storgrät
med bägge händerna för ansiktet, och nn fick fröken Hedda klappa
henne så mycket hon ville.
Stackars lilla Hedda, det var allt svårt för henne ändå!
Hon hade visst tyckt om honom mera, än hon själf ville medge.
Snyftningarna kommo så skakande och djupa, och mellan
dem hviskade hon helt sakta: »Ja, se, han var ju så stilig. . .
han var ju så stilig ...»
Efter en stund torkade hon emellertid ögonen på ett be-
slutsamt sätt.
Usch då, hvad var det värdt att tänka på det där mera!
Och så reste hon sig och sökte fram ett papper för att göra ett
paket af alla sakerna. När han fick dem, skulle han väl se,
att hon inte brydde sig om honom ett dugg mera.
Under tiden stod fröken Betty och tittade och tittade sig
omkring, som om hon saknade något, och till sist sade hon :
»Nå, men ylletröjorna då?»
»Hvilka ylletröjor? » frågade Hedda oskyldigt, men hon und-
vek att se på sin unga fröken.
»De tre skära ylletröjorna, Hedda fick af honom?»
»Jaså de!»
Jag märker ett svart kors pä Larssons, sä känner jag nog igen dem.
ii . ■
!» I ft
im
a|i
JivcLVn-i;
Hedda böjde sig djupare ned öfver paketet och hade myc-
ket bestyr med att få alla sakerna att ligga ordentligt.
»Ska inte Hedda skicka dem med?»
»Ne-ej, det kan vara detsamma med dem.»
Fröken Betty betraktade henne några ögonblick under tystnad.
»Ja men, när Hedda skickar allt det andra, så . . .»
»Det där skräpet, ja! Men tröjorna kan väl komma till
nytta nå’n gång.»
Återigen uppstod en liten paus, hvarunder det började ana
fröken Betty, att hon och Hedda inte hade riktigt samma mora-
liska begrepp.
»Ja men, vet Hedda ...»
»Jag kan väl lika gärna behålla dem, som den där männi-
skan ska få dem. De äro alldeles för snygga åt’na.»
»Men att Hedda själf vill ...»
»Ja, nog passar di bättre åt mig än åt henne, alltid.»
»Jag tycker bara, att Hedda skulle vara för stolt# att ha
dem kvar.»
»För stolt!»
Hedda kastade käckt upp hufvudet och visade sitt röda
ansikte.
Trodde inte fröken, att hon kunde vara stolt? Annars bru-
kade folk då säga, att hon var alldeles fasligt på sin kant. Och
nog skulle hon visa Larsson det, alltid. Det var inte farligt,
må fröken tro. Bara hon träffade honom, skulle han allt få se.
Och inte brydde hon sig en enda smul om tröjorna. Neej då!
Nog kunde hon lefva utan dem, alltid. Det retade henne bara,
att den där människan skulle få dem. Men hon skulle ta och
klippa sönder dem i småbitar och skicka honom dem på det
viset, så skulle han väl se, hur litet hon frågade efter både dem
och honom. Ja, det skulle hon minsann göra!
Fröken Betty nickade gång på gång gillande och leende
under Heddas långa utgjutelse. Det gladde henne att se, det Hedda
ändå var i besittning af både själfkänsla och stolthet. De hade
bara behöft få en liten väckelse, så reste de sig ju riktigt stor-
slagna. Och belåten med den roll af väckare hon spelat, gaf
hon henne ännu några uppmuntrande och tröstande ord, sade sitt
ursprungliga ärende och lämnade Hedda, åter rifvande i sina byrå-
lådor, förmodligen efter ylletröjorna för att taga fram och pre-
parera dem på det öfverenskomna sättet. Det var nog mest
grannlaga att lämna henne ensam för att taga afsked af dem.
På Hedda hade hennes frökens tvifvel om att hon ägde
tillräcklig stolthet verkligen gjort ett djupt intryck. Hon kände
sig sårad öfver, att någon kunde misskänna henne så, och hon
beslöt att så fort som möjligt visa fröken Betty, hur orätt hon gjort
henne.
Söndagen därpå, då hon hade ledigt, for hon in till staden
och sökte upp sin sista f. d. bekanta gosse, och när hon kom
hem på kvällen, gick hon inte och lade sig, förrän hon skaffat
sig tillfälle till ett enskildt samtal med fröken Betty.
»Jo, nu må fröken tro,» sade hon, när hon lyckats få in
henne i köket, »nu har jag allt gifvit Larsson ordentligt.»
Och hon skildrade hela mötet på ett mycket lifligt och dra-
matiskt sätt. När hon sagt, att han var en eländig ynkrygg,
hade han tittat i väggen. När hon sagt, att han inte skulle tro
hon var ledsen, för hon kunde få en fästman på hvart finger, om
hon ville ha, så hade han hängt med hufvudet och sagt: »Jag
tänker nog det, Hedda lilla. » Och när hon sagt, att han borde
skämmas ögonen ur sig, hade han tagit hennes hand och bedt
om förlåtelse och gått bort i en vrå och gråtit.
Ja, fröken kunde inte tro, så han skämdes, stora, långa
karlen.
»Nå, hvad sa han om de sönderklippta ylletröjorna då?»
»Hm . . . jaså . . . hm ...» sade Hedda och fick göra med
att knyta till sitt förklädesband, »ja, dem har jag inte fått tid
till att skicka ännu, inte.»
»Jaså. »
Fröken såg litet underlig ut, men hon sade ingenting mera,
utan lät Hedda gå på så mycket hon ville och breda ut sig öfver
hur förkrossad Larsson hade blifvit. Och hon gjorde det verk-
ligen med en sådan vältalighet och så många belysande exempel,
att hon kände sig tillfredsställd med sig själf och ansåg, att frö-
ken skulle vara bra konstig, om hon inte nu fattade, hvilken
stolthet och värdighet Hedda lagt i dagen i sitt uppträdande.
Efter den stfinden talades det sällan eller aldrig om Larsson
där i huset. Sedan ett halfår hade gått, var Hedda bekant med
en ny gosse, och en månad efter den bekantskapens början hade
hon tre nya, skära ylletröjor.
»Ä’ de inte söta,» sade hon, när hon visade dem för frö-
ken Betty. »Och tänk så bra de komma till pass till utstyrseln.
Nu har jag ett halft dussin. Det är så trefligt att ha allting dus-
sinvis.»
»Ett halft dussin?» sade fröken Betty undrande.
»Ja, det blir det med dem jag fick af Larsson. Tänk, de
ä precis likadana.»
Fröken Betty log.
»Men då kommer väl Hedda att blanda ihop dem.»
»Nej bevars, jag märker ett svart kors på Larssons, så kän-
ner jag nog igen dem», sade Hedda.
Och det dröjde verkligen inte länge, förr än fröken Betty en
dag öfverraskade henne, under det hon satt och märkte sina svarta
kors. Men då Hedda fick se henne, torkade hon sig i ögonen
med afvigsidan af handen.
»Ja, se fröken, jag kan inte hjälpa det,» sade hon. »Han
var i alla fall så stilig, och jag tror aldrig jag tyckt om någon
så vådligt mycket, som jag tyckte om honom.»
Illustrerad af: VICTOR ANDRÉN. ANNA WAHLENBERG.
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
