Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. 30 december 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN .403
*^^\enna månad ej en smul
jX- Vet jag, hvad som händt i världen,
Nog utaf den » egna härden»
Har man tiden före jul.
Hvilket bråk och hvilket stök,
Tidig otta, kvällar sena,
Drag och snufva, värk i bena,
Tramp i skafferi och kök.
Liksom året om man svalt
Och »revanches nu skulle tagas,
Massor uti huset lagas
Utaf syltor, korf och palt.
I sitt lilla lugna bo
Allt man upp och ned skall vända,
Skurning, städning utan ända.
Ska’ det aldrig bli nan ro!
Hemmet såsom paradis
Tycks en smula grått och dufvet,
Pappa ganska kort om hufve’t,
Mindre treflig på allt vis.
Pengar gå som snö i sol;
Med »konkurs» hon skrämmes, mamma,
Men tar saken lugnt; detsamma
Hörde hon precis i fjol.
Barnen öfverallt ska med
Hjälpa till att bullar kladda,
Skickas immerfort till ndadda».
Stackars mor får ingen fred.
Bäst hon skirar fett och talg
Mellan degarne och baken,
Lilla frun åt ömma maken
Snörpar klappar på stramalj.
Pappa veknar smått i smyg,
Ser, hur allt dock skötes riktigt,
Och går ut och väljer viktigt
Ett förskräckligt klädningstyg.
Kanske förr’n han sätter punkt,
Också möjligen det händer,
Att hon får sig en kalender.
Sen hans samvete är lugnt.
Sist är fejadt i hvar vrå,
Allting blankt och putsadt skiner,
Helgdagslynne, helgdagsminer
Af sig själfva komma på.
Nu förglömd är hvar förtret,
Själfva pappa uti timmar
Sitter där så snällt och rimmar
Uppå mystiska paket.
Mor, som ändtligt klädt sig fin
Och förnöjd har lämnat köket,
Slår sig också efter stöket
Lite smått på poesi’n.
Hela hemmet i en hast
Strålar utaf frid och lycka,
Är det möjligt, kan man tycka,
Att väl någonsin den brast!
Granen tänder far förnöjd,
Munnar le, och ögon tindra,
Äpplen locka, ljusen glindra,
Glädjen står i himmelshöjd.
Utaf missljud ej en skymt,
Klappar komma, hela ståten;
Mamma låtsas högst belåten
Fast sitt tyg hon finner »grymt».
Helgen går på vanligt vis:
Far och mor i högtidsdräkten
Gå på bjudningar till släkten,
Dricka julöl, äta gris.
Alltmer dum och slö och lat
Ifrån fest till fest man vandrar,
Svenskens dumma vanor klandrar,
Men’s man stoppar i sig mat.
Hur det sedan månde gå,
Om till sist vi blifva mätta,
Kan jag ej i dag berätta,
Ty ännu vi hålla på.
Punkt jag borde satt förut,
Tålamodet kan er brista.
Gläds med mig, att årets sista
Krönika är ändtligt slut!
Snorre.
–––- *–––-
Ännu några ord om ”hemma-
döttrarna”
från »Hemmadotterns» författarinna.
K
ade jag misstänkt, att den lilla skiss,
jag kallade »Hemmadottern», skulle upp-
fattas sä, som en ärad insändarinna upp-
fattat den, hade jag nog låtit den stanna
i min skrifbordslåda, ty de röster som ropa
döttrarna ut från hemmen äro sannerligen
tillräckligt många ändå. Insändarinnan an-
ser mig höra till dem, som med ord och
handling lossa familjelifvets heliga band,
som locka döttrarna ut i en onödig kamp
för tillvaron, som lära dem trifvas i alla
hem utom det egna. Det kan ju ej intres-
sera insändarinnan att veta något om »Hem-
madotterns» författarinna, men för att be-
lysa min ställning vill jag omtala, att jag
själf är en hemmadotter, som enligt Fanny
Chrysanders råd ägnar min tid åt barm-
härtighetens verk; ni är kanske förvånad
höra, att jag högeligen respekterar dem,
som ödmjukt fylla sin plats i föräldrahem-
mets kanske trånga värld, dem som ej gå
förbi de närmaste plikterna för att gripa
de fjärmare, dem som kunna dämpa själf-
ständighetslustan, som växer med åren och
ibland blir för stark. Jag, som ni, ser dött-
rarna rusa nr hemmen för att samla pän-
ningar eller hjälpa andra, jag ser åldriga
föräldrar stödda af främmande armar, jag
hör dem klaga, att de mist sina barn, fast
de lefva, och jag ryser, jag som ni.
Men jag låter blicken vandra vidare, och
jag ser andra hem, tomma på intressen,
jag ser en och annan själfvisk mor och en
och annan oförstådd dotter. Det var ett
sådant hem jag gläntade på genom min
lilla skiss. Det.må anses onödigt att teck-
na så föga tilltalande bilder, att presentera
så föga sympatiska personer som min stac-
kars fru Brand och hennes dotter, men nog
må det vara tillåtet. Kärleken i dess olika
faser har man vändt och tummat på sekel
efter sekel, tills knappt en outredd detalj
kvarstår; kunna icke familjelifvets skiftande
nyanser vara lika värdiga föremål för en
skildring? Det var så jag tänkte, när jag
öppnade dörren till fru Brands stillsamma
förmak och bjöd Iduns läsekrets stiga in.
Jag ville icke framställa den missnöjda
Eline som ett efterföljansvärdt exempel, icke
heller som en typ; jag beklagar att den ti-
tel jag användt förledde. Jag ville icke
dra i härnad för nutidens pliktförgätna ung-
dom, fast jag får bekänna, att jag väl för-
står de känslor, som spira hös sekelslutets
barn. Hade min skiss någon tendens, så
var det möjligen den, att mödrar ej i själf-
viskt oförstånd böra kväfva sådana anlag
hos sina barn, som, väl utbildade, skulle
kunna skänka dem tillfredsställelse och
glädje. Nog finnas, tyvärr, äfven i vår in-
tressefyllda tid kvinnor utan blick för lif-
vets ideella kraf, mödrar, som blott tänka
på att för tillfället använda sina döttrar
till dekoration för sig och hemmet, utan en
tanke på, hur de skola reda sig, när för-
äldrahemmet upplöses och de stå där, utan
kunskaper och utan intressen.
Gentemot påståendet, att husliga kun-
skaper alltid komma till användning, har
jag mina små betänkligheter. Det har sta-
tistiskt uppvisats, att kvinnornas antal i
Sverige med 25 % öfverstiga männens, man
måste då antaga, att dessa 25 öfverblifna
själfva måste kämpa för sin existens. Drar
man ut i denna kamp med husliga insik-
ter som enda rustning, hamnar man väl i
bästa fall, som »husmamsell» i något hem,
där man en vacker dag ej behöfves. Hur
pass lönande det där yrket är,; kommer
man förresten underfund med genom stu-
dium af »Iduns» annonsafdelning, där »bätt-
re flickor» erbjuda sig att betala för äran
att »gå frun tillhanda». Nej, jag tror nog,
att de föräldrar göra klokt,, som utbilda
sina barns anlag, som skänka, ej blott sina
söner, utan också sina döttrar en framtids-
fond af nyttiga kunskaper. Låt vara att
dessa kunskaper ej genast kunna eller
böra komina till användning; de ut-
göra dock en garanti för att han eller hon
en gång, när det ena stödet efter det andra
ramlar, ej behöfver stå hjälplös eller tynga
på andra. Det där medvetandet, att man
kan något, den där känslan, att man är i
stånd att reda sig själf, skänker sådan till-
fredsställelse, ja, den är så ljuflig, ■ att ni
ej bör missunna någon kvinna att smaka
den.
Låt oss nu till sist utbringa ett lefve, ja,
jag går längre, låt oss nedkalla den Hög-
stes välsignelse öfver de döttrar, som ej
finna hemmet trångt och far och mor trå-
kiga! Må de lära sina pliktförgätna systrar,
att det är skönare fylla en liten af försy-
nen anvisad plikt än opåkallad göra stor
verk.
––––––––-.––––––––––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
