Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. 30 december 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
404
1898
I nyårsnatten.
Dramatisk skiss för Idun efter en främmande idé.
PERSONER:
BERTHA, 30 år, MARGARET, hennes kusin 18 år.
BERTHA.
(Ensam i ett smakfullt möbleradt rum, sitter
drömmande framför en flammande brasa i Aen
öppna kaminen). (För sig:)
Fem år, fem långa väntans år -—• och i
natt ingår ändtligen det år, som skall skänka
mig min efterlängtade lycka! . . . Förunder-
ligt, fastän jag är så nära målet — känner
jag mig väl lyckligare nu? Han har visst
blifvit mig kärare för hvarje år, ja, för
hvarje dag, men . . . hvarför skall jag erfara
denna känsla af beklämning, hvar gång jag
nu tänker på honom? . . . Det är som skulle
jag mista honom nu, just när jag hoppades
få äga honom helt! . . . Han är ju lika upp-
märksam och kärleksfull som vanligt, men
det ligger någonting tryckt öfver hans eljes
så glada väsen . . . han är sig ej lik . . .
ibland förefaller det, som ville han undvika
min blick. Skulle det vara möjligt, att han
tröttnat, att han . . . men nej, nej, hvarför
tvifla. Han är min — min Gud, hvad den
tanken gör mig lycklig! . . .
MARGARET.
(Kommer smågnolande in, men då hon får sikte
på Bertha, skyndar hon fram, kastar sig ned
på mattan vid hennes fotter och lägger hufvu-
det i hennes knä:)
O, Bertha, Bertha, hvad jag är olycklig.
BERTHA.
(Skämtsamt med höjdt finger:)
Du stora barn, nu igen?
MARGARET.
Ack, Bertha, skämta icke — jag älskar
honom så . . .
bertha, fl samma ton :)
Lilla fjäril, återigen en kärlekssorg! Hvil-
ken i ordningen är nu detta? (Räknar på
fingrarna:) En, två, tre, fyra . . .
MARGARET.
Tala inte så! Denna gången är det verk-
ligen på fullt allvar. Aldrig i lifvet skall
jag älska någon annan, aldrig, aldrig!
bertha. (Allvarligare:)
Nå, och han — älskar dig icke?
MARGARET.
Åh, vi älska hvarandra gränslöst!
BERTHA.
Aldrig har jag hört, att ömsesidig kärlek
gör en af parterna olycklig! Jag skulle sna-
rare tro motsatsen.
MARGARET.
Du dumma, kära Bertha, kan du då inte
förstå, att det finns ett hinder, någonting
som står i vägen för vår lycka.
BERTHA.
Kan ej tiden undanrödja detta hinder?
Kanske äro ni för unga båda, kanske skola
IDUN
några år af väntan mogna och stärka er
kärlek?
MARGARET.
Ack nej, om jag är ung, så är han åt-
minstone gammal för oss båda. O, Bertha,
det är något som aldrig, aldrig kan ändras,
säger han ... en äldre förbindelse, som han
icke kan bryta ... o, jag är så olycklig!
(Gråter.)
BERTHA.
(Smeker hennes hufvud:)
Lilla barn, lugna dig. Det blir bestämdt
bra ändå en gång, det skall du få se.
MARGARET.
Ack, det är så lätt för dig att säga, du
som är en sådan lugn natur — du vet icke
hvad kärlek vill säga.
BERTHA.
(Blickar öfver hennes hufvud in i elden med
ett lyckligt leende och säger stilla:)
Kanske jag dock kunde ana det. När
kärleken kommer in i ett människohjärta,
då är det som när våren gör sitt intåg i
naturen. Då sprängas alla isbojor, då mjuk-
nar allt hårdt och förfruset, då blir luften
mild och klar . . . allt sjuder af lifslust, det
spirar och knoppas . . . Kärlek — det är,
som när sol går upp, och nattens mörker
förskingras. Kärlek — det är en uppstån-
delse till ett lif af lycksalighet. Att älska
och veta sig älskad — det är att lefva!
(Bertha har talat meet stigande hänförelse, och
Margaret har följt hennes utbrott med högsta
förundran.)
MARGARET.
Men Bertha då, det låter ju nästan, som
om du talade af egen erfarenhet?
•BERTHA.
Och om så vore? Du lilla Meg, tror du
då, att det finns en enda kvinna vid min
ålder som icke vet hvad kärlek är — af
egen erfarenhet? Åh nej, de flesta af oss
ha nog haft vår saga vid den tiden.
MARGARET.
Du också, du kalla, lugna Bertha, hvem
skulle kunnat ana det!
bertha. (Skämtsamt:)
Vulkanen glöder också under ytan. (All-
varligare:) Men nu var det icke om mig,
utan om dig vi skulle tala. Hur var det
med den där äldre förbindelsen?
MARGARET.
Jo, kan du tänka, han påstår, att hans
heder förbjuder honom att bryta den, och
hon gör det aldrig. O, jag är säker om,
att hon är en afskyvärd, själfvisk gammal
häxa, eftersom hon icke kan tänka sig, att
han kan ha tröttnat vid henne under alla
dessa åren!
BERTHA.
Hur länge har då detta troll hållit honom
fången?
MARGARET.
Åh, hela fem, sex år, och nu skall jag
för hennes skull gå och sörja ihjäl mig —
o, det är så hårdt, så hårdt! (Gråter.)
bertha. (Nästan strängt:)
Tyst barn! Fem, sex år . .. och hur länge
har du . . . ha ni då älskat hvarandra?
MARGARET.
Ack, sen en hel månad redan!
bertha. (Iskallt:)
Och han sade, hon var en afskyvärd gam-
mal häxa?
MARGARET.
Icke sade han det, o nej, han är ju så
god och ädel — han skulle aldrig begagna
ett så starkt uttryck. Han sade, att hon
är så aktningsvärd och så trofast och litar
så blindt på honom — och —- allt sådant
där. . . men hvad hjälper det, när hon
aldrig, aldrig kommer att ge honom fri.
(Gråter hejdlöst.)
BERTHA.
(Efter en stund med ansträngning :)
Hur gammal sade han, hon var?
MARGARET.
Trettio år, tror jag det var. (Paus.) O,
Bertha, hur kan du frysa så, känn hur
brännhet jag är!
bertha.
(Drager rysande en sjal om sina axlar.)
Barn, om det är Sten Winter du menar
(långsamt med nästan klanglös stämma) så tror
jag — att jag känner henne . . .
MARGARET.
Du känner henne? Gamla rara, välsignade
Bertha, du känner henne, och du skulle
kunna ge henne en aldrig så liten vink . ..
bertha.
En fin vink — ja — jag tror... jag
skall kunna ge henne det . . .
MARGARET.
Hvad jag skall tacka dig hela mitt lif,
om du verkligen lyckas få henne att förstå.
BERTHA.
Var lugn, hon har rätt lätt för att fatta.
MARGARET.
O, hvad jag håller af dig! (Kysser hennes
händer.) Men hvad fattas dig, du är ju kall
som is — och så blek — du blir väl ej
sjuk? — Ack Bertha, när vi bli gifta, skall
du vara vår första gäst och du får aldrig
resa ifrån oss . . .
BERTHA.
(Med till hälften bortvändt ansikte:)
Det är bra . . . men gå nu, Meg, det blir
sent, och du får ej se utvakad ut i morgon.
Margaret. (Reser sig:)
B vad! Är klockan snart tolf? Ja, jag vill
gå och passa på nyårsklockorna, som skola
ringa in det lyckans år jag vantar mig.
God natt, älskling! (Går, men vänder sig vid
dörren.) Bertha, dröjer det länge, innan du
kan komma åt att tala med hennef
BERTHA.
Åh nej, hon är en af morgondagens många
gäster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
