Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. 30 december 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 405
MARGARET.
Så lyckligt! Jag undrar, hvem hon kan
vara? Du vill icke säga uiig namnet? —
Nåja, det gör också detsamma — kanske
bäst att icke veta det. Sot godt ! (Går.)
BERTHA.
(Har rest sig, står en lång stund orörlig och
stirrar in i glöden, tungt stödd mot kaminen
— hennes ansikte är som förstenadt, men ögo-
nen förbli torra. Därpå begrafver hon plötsligt
ansiktet i båda händerna och en stönande suck
undslipper henne. Ett utbrunnet kol, som faller
rasslande ur kaminen, väcker henne. Mekaniskt
böjer hon sig ned och tager upp det, mekaniskt
börjar hon tala, halfhögt, i afbrutna satser:)
Förkolnadt !... Det brann så lustigt nyss
med ljus låga, det glödde så vackert —
och nu har det slocknat . . . Ditt lit var
kort —- stackars lilla kol . . . kort, men
skönt. . . Ja, härligt var det. . . (med han-
den mot hjärtat) så det glödde och värmde
härinne . .. hu, så kallt och mörkt det biet
med ens ... nu är tid att slockna och för-
kolna ... jag har lefvat. . . Tyst, hvad är
det? (Lyssnar — går till fönstret och stöter
upp det, så att kyrkklockornas högtidliga klang
strömmar in.) Var hälsadt — du sorgens år!
(Margarets röst nerifrån:) Godt nytt år,
Bertha, godt nytt år! Är det ej högtidligt!
(Därpå med en ljudlig hviskning:) Det ringer
till mitt bröllop!
BERTHA.
(Dycker till. Halfhögt:)
Och till min begrafning . ! . (Med en våld-
sam kraftansträngning rätar hon sedan upp sig
och säger med kraft:) Och ändå måste jag
lefva lifvet. . . (Hickar leende nedåt.) Ja, godt
nytt år, min lilla Meg, gå nu och dröm
om -— honom!
–––- *–––-
Jag anklagar...
Visiter — eller ieke v/isiter?
» Jag anklagar ...» ljöd nyligen det kraftiga rop,
■Cr hvilket därnere i söder satt alla sinnen i
brand! Äfven i Iduns spalter har höjts en röst
med ett — likväl mera svagt och försagdt —
»jag anklagar ...» Detta riktades mot det snart
till öfverdrift blifna ceremoniel, som kallas visiter,
d. v. s. mot en särskildt fördömlig gren däraf.
För visso var det ingen röst i öknen, åtminstone
har den väckt många ekon. Det vore synd, om
icke några af dem skulle återklinga, tillropande
den modiga ett: bravo!
Se här några axplock, hvilka jag tror skola
förefalla åtskilliga af oss ganska bekanta:
Det är fröken Malm, som kommer hem vid
fyratiden, trött och nedstämd, och säger med en
suck: »Seså, nu är denna dagen spilld. Jag har
varit på väg sen klockan ett för att göra dessa
tre visiter. Den långa promenaden uppåt Norr
kunde jag besparat mig, där var ingen hemma.
Det slapp jag således lätt ifrån, men på Söder
fick jag sitta desto längre och hos kommerse-
rådinnan var det ej tänkbart att få gå, förrän
jag fått grundlig kännedom om alla hennes verk-
liga eller inbillade olyckor. Nu har det redan
blifvit mörkt och jag skall icke hinna få mitt
beställda arbete färdigt. Det blef således, om
jag frånräknar den tid som åtgick för mina van-
liga morgonsysslor samt på- och afklädning af
min visitdräkt, summa två timmars arbete i dag.»
Där är fru Asp med förtviflan i stämman:
»Ah det är förskräckligt, nu har jag återigen
försummat hem och barn, endast för dessa odräg-
liga visiters skull, som jag var alldeles tvungen
att göra.»
»Hu,» gäspar den unga damen och kastar sig
misslynt på soffan, »i dag har jag då haft ett
riktigt slafarbete ; sex visiter hann jag med, tack
vare vagnen — à 2: 50, aj, aj, min klena kassa!»
»Nå, ändtligen är man fri från visiter för i
dag, jag trodde aldrig det skulle gå.»
»Ack, dessa visiter äro då förskräckligt tids-
ödande! Människor tro visst, att man aldrig har
annat att göra än att sitta på parad och ’ta
emot’ dagen lång.»
»Seså, nu ha de tråkiga visiterna återigen för-
stört hela min förmiddag! Hur skall jag nu
hinna med det eller det, som så nödvändigt
skulle gjorts i dag.»
Och så vidare i all oändlighet, men vi måste
nöja oss med detta; det är som man ser allt
variationer i samma tonart. Visiterna tyckas ju
ha en hel här af åklagare! Otaliga äro de »offer»,
som måste göra eller mottaga visiter. De, som
älska dem, lära väl höra till fåtalet. Hvarför då
ej i all rimlighets namn hellre »offra» visiterna?
Äro de då så oundgängligen nödvändiga för na-
tionens lycka och välfärd?
Först och främst ur hygienisk synpunkt: nej
— ty de äro orsaken till allsköns förkylning,
för att nu ej tala om förstörda matsmältnings-
organ, såsom en behållning af den omtyckta
förmiddagstrakteringen !
Ur moralisk synpunkt: trefaldt nej — ty de
spilla bort en dyrbar och oersättlig tid — dagens
bästa arbetstimmar — göra vederbörande arbets-
odugliga genom att alstra trötthet, leda och miss-
nöje, tvinga till förställning och lismeri, bidraga
i hög grad till spridande af skvaller och förtal,
verka således med ett ord allmänt demoralise-
rande. Såsom en källa till mera ondt än mången
anar anklagas visiterna sålunda på det hårdaste !
Hvad är då att göra med en så samhällsför-
därfiig, af det obevekliga modet föreskrifven
vana, mot hvilken ingen vågar försynda sig,
ehuru de flesta kanske innerst uppresa sig där-
emot? Eller finns det tilläfventyrs någon, som
vill taga visiternas försvar? Jag dristar nästan
påstå, att alla deras försvarare i så fall skola
vara att finna i deras led, hvilka aldrig fått lära
sig att nyttigt uppfylla sin tid, utan tvärtom
göra allt för att »döda» den, sådana, som ej
kunna lefva utan ett visst dagligt mått af prat
om andras eller sina egna angelägenheter.
Men om nu visiterna af en mångtalig jury
lifdömdes, hvem vågade vara skaprättare ! Ty
därtill erfordrades mer än en, de äro seglifvade,
var säker på det. Därtill skulle behöfvas ingen-
ting mindre än en mycket fast sammanslutning
af flere tongifvande på hvarje ort.
»Åh, åh» — här afbrytes jag af‘ ett mång-
stämmigt, förtrytsamt rop — »man kan väl ändå
inte stänga sina dörrar midtför näsan på sina
vänner och bekanta! Det vore ju ett brott mot
gammalsvensk gästfrihet.»
Älskvärda läsarinnor, nej, men man kan helt
enkelt låta bli att öppna dem! För öfrigt är det
lika långt mellan de två begreppen gästfrihet
och mottagandet af visiter som mellan de två
polerna. Naturligtvis är det här ej tal om de
intima vänner, för hvilka, det faller af sig själft,
våra dörrar alltid stå öppna.
»Mitt hus är mitt slott» — säger engelsman-
nen. Skulle vi ej ha rätt — utan att behöfva
gälla för ogästvänliga — att där, så att säga,
»draga upp vindbryggan», någon gång få rå om
oss själfva och få lefva vårt hemlif ostördt af
ofta påträngande, ytliga eller likgiltiga bekant-
skaper — så vet jag ej hvar?
Alla dessa nyårsvisiter, tackvisiter, afskeds-
visiter, skyldighetsvisiter och hvad de nu allt
heta, äro de ej rent af löjliga? Jag vill nu icke
tala om de hälsovådliga, absolut förkastliga barn-
sängsvisiterna och de ofta i dubbel mening upp-
rörande kondoleansvisiterna, då de smärtsam-
maste sår utan försköning ånyo upprifvas, hand-
teras och granskas af ett låtsadt deltagandes
ovarsamma hand och kalla blick.
Jag vill för min del fritt bekänna, att då jag
pustande ringer på för att aflägga en sådan där
pliktskyldig visit, sker det oftast med ett hem-
ligt hopp att ej bli mottagen! Har det aldrig
händt er? Och då min ringning höres därinne,
rynkas kanske lika ofta någons panna med ett
otåligt: hvem kommer nu? Jag anar det åtmin-
stone. Och när jag så ser frun i huset komma
mig till mötes med ett ansträngdt artigt leende,
kan jag inte värja mig för tanken, att hon bär
en i hast påsatt mask för att dölja, hur olägligt
mitt besök i själfva verket är. Så sitta vi där
båda med våra masker midtför hvarandra och
föra en stel och städad konversation, hvaraf be-
hållningen för oss båda blir lika med noll, och
när komedien omsider är slut och dörren åter
stänges efter mig, dragés å ömse sidor därom
en lättnadens suck. Kunde blott bådas våra
önskningar hafva mötts — då hade den aldrig
öppnats för mig!
Visit är ett främmande ord för en främmande
sed -— ack, att både ordet och seden vore oss främ-
mande! Tänk, om det aldrig mer existerade nå-
got sådant som pliktskyldiga visiter, endast
tvångsfria besök, aflagda och emottagna med
samma uppriktiga glädje och hjärtlighet å ömse
håll, just emedan de skulle förekomma i mera
sparsamt antal. För att så litet som möjligt
inkräkta på nästans dyrbaraste tillhörighet, hans
tid och hans privatlugn, så — efter vi svenskar
ändå ha ord om oss att icke godkänna annat
än utländska mönster — vore det väl en ganska
enkel sak att enas om en bestämd mottagnings-
afton — märk afton — i månaden, då dörrarna
finge stå öppna för alla och enhvar.
Ha vi icke likväl i främsta rummet plikter
mot oss själfva och vår familj? Hellre än att
försumma dem de trettio dagarna i månaden
till främmande personers mycket tvifvelaktiga
båtnad, så låt då dessa få den trettiondeförsta
hel, medan vi själfva behålla resten odelad!
Nu hör jag ett lätt skratt: »Det vore ju att
införa ett nytt, ännu dyrbarare mod än det
gamla. »
Kan ni då verkligen beräkna, hvad det gamla
sammanlagdt kostat er under årets lopp, undrar
jag. Förtretligheter icke minst! Och dessutom
finge ju dessa aftonbesök på intet vis betraktas
som bjudningar, och de skulle (för att undvika
nattvak) vara begränsade inom ett fastslaget
timtal, låt oss säga mellan sex och tio. Det skulle
stå enhvar fritt att komma eller icke och att gå
när han behagade, och just emedan antalet gä-
ster sålunda blefve oberäkneligt skulle och borde
på inga villkor någon annan traktering komma
i fråga än en enkel kopp té.
»Åh hur skulle man kunna bjuda på något så
tarfligt ! »
Ja, jag medger, att det blefve en svår strid
med ett annat svenskt nationallyte, det att all-
tid vilja »slå på stort» — men, min nådiga, man
kan det och man bör det, just om man önskar
se sina verkliga vänner. De som endast komma
för den fina trakteringen, de äro ej värda er
uppmärksamhet, låt dem fara! De däremot som
sätta värde på ett besök i ert hem för er egen
skull, de skola nog komma ändå med glädje.
»Men, jag ber er» — säger ni — »antag, att
jag verkligen skulle vara hågad att göra ett för-
sök med edra reformförslag, hur skulle jag då
gå till väga, utan att stöta mig med hela värl-
den? Jag kan just se min Stina sticka ut huf-
vudet och höra henne bräka: frun tar inte emot
någon numera, utom på bestämd dag, och så
smäller hon igen dörren midtför de förbluffade
besökarnes näsa.»
Nåja, all början är ju svår — men hör på, jag
vill ge er ett godt råd. Ni skulle försöka draga
fördel af en eller två erkändt talträngda indivi-
der bland era bekanta, riktigt utförligt och all-
varligt meddela dem edra afsikter och be dem
låta andra få del af nyheten. Var säker att den
före aftonen vore känd inom hela er umgänges-
krets! Stina skulle slippa att gå till dörren ens.
Äfven skulle ni kunna utanför er dörr — liksom
utanför läkarens — låta sätta ett prydligt anslag,
så här:
Mottagningstid (— den eller de dagarna i må-
naden) mellan (— tiden).
Hvad säger ni om det? Enhvar kunde ju efter
råd och lägenhet utsätta en eller flere aftnar i
månaden. Naturligtvis finge äfven undantag gö-
ras —• exempelvis för resande — dock ej alltför
många, ty en regel med många undantag är
sämre än ingen alls. För öfrigt tror jag mig
lugnt kunna lämna alla detaljers ordnande åt ert
eget praktiska omdöme. Det hela skulle, om ni
blott ville, efter en ganska kort tids experimen-
terande gå alldeles af sig själft.
Men jag ber så mycket, min nådiga, här sitter
jag nu och uppehåller er alltför länge och glöm-
mer totalt bort tiden äfven jag — jag, som just
har fyra alldeles nödvändiga visiter att göra i dag !
Jag ser på ert leende, att ni har så med, och
hvad allt är det nu jag har suttit här och fanti-
serat om? — Ack, utopier! tEn åklagaren.
––––-*––––
Glöm ej de unga
viå årsprenumerationen! Endast 3 kr.
för ett helt år kostar Kamraten, vårt
lands förnämsta ungdomstidning, och för
detta ringa pris bringar den mer kunskap
och förströelse än en hel binga ungdoms-
böcker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
